Anna

Jag har dålig koll på min loppstatistik. Vet inte hur många marathon jag sprungit utan att räkna på fingrarna. Så jag gjorde det. Räknade på fingrarna. Resultatet blev 18 stycken:

Stockholm marathon: 2008-2009, 2011-2012, 2018
New York marathon: 2014. 2012 ställdes in och vi sprang 4 varv i Central Park som substitut. Men det räknas ju inte…
Köpenhamn: 2017, 2022-2023
Helsingborgmarathon: 2014-2019, 2021-2023

Totalt 18 stycken. Om jag klämmer in ett marathon innan Helsingborg nästa år kommer jag alltså på självast Helsingborg marathon fira både 10 gjorda Helsingborg och tjugo marathon totalt. Dubbeljämnt liksom. Och jag går ju igång på sånt. Så. Jag behöver en mara, typ i vår.

Ge mig dina bästa tips! Var ska jag springa?

Jag har alltid svårt att släppa taget om Helsingborg marathon. Det blir ett tomrum efteråt som man inte fyller hur som helst. En veckas nervositet, en tre och en halv timmes urladdning, en dygnslång trötthet, och sen…. ska allt vara som vanligt.

Man förväntas gå till jobbet fast man bara vill scrolla bland alla uppladdade marathonbilder.

Man har tvättid fast man hellre vill kolla resultatlistan. Vem kom var, och hur gick det för alla?

Också ska man visst matplanera, handla och laga mat? (Eller okej. Diska. Jag har ju privatkock.) När man vill egoboosta på Instagram och läsa alla snälla kommentarer. Jag har liksom blivit kallad Marathon-maskin i sociala medier. Hur vackert låter inte det? Får man ha det på sitt visitkort? Eller som befattning på jobbet. Istället för sånna där flashiga engelska titlar som ingen fattar vad de betyder?

Och alltså kattlådan. Precis när jag måste kolla hur många av oss 45 som sprungit alla tidigare loppen, som föll i från genom att inte vara med i år. Det var tre. Jag glömde kattlådan…

Som ett litet avbrott till all Helsingborg-marathon-yra kommer här info om en liten tävling. Det är nämligen så att jag har en startplats till Vånga Mountain Xtreme att tävla ut!

Loppet går av stapeln på söndag och innefattar en saftig slalombacke som jag bloggat om här. 

Varven är 8 km långa och du kan välja mellan 1, 2 eller 5 varv. Dvs 8, 16 eller 40 kilometer. Eller 1,2 eller 5 slalombackar för den som hellre tänker i termer av höjdmeter…

Jag kör på den korta, med hänsyn till mina marathonben. Annars tyckte jag 40 lät coolt & scary och 16 lite lagom.

Anyway. Den där startplatsen som jag lockade med tävlas ut på mitt instagram som ni hittar här.  Eller bara söka på annanystedt när ni är inne och scrollar. Jag heter som jag gör helt utan fancylöpar-alias.

Hur som haver. Gå in där och följ instruktionerna, så har ni en chans att få göra mig sällskap i slalombacken. Senast onsdag lunch behöver jag ert svar (på instagram! Inte här…) för att ni ska vara med om den åtråvärda platsen!

Hoppas vi ses!

Jag har gjort det igen. Tagit mig över mållinjen på världens bästa marathon. Som nionde tjej och första tant…

Jag kommer till tävlingsområdet en timme innan start. Med god marginal för bajamajabesök och allmänt mingel. Frågan på allas läppar: Hur är det med foten? Alltså foten, den hade jag glömt och förträngt men här kan jag inte undgå att bli påmind. Alla undrar. Jag har lindat den med snajsig röd linda, men i övrigt tänkte jag inte bry mig om den. Jag ska i mål och den ska helst med.

Jag vet inte om det varit rea på bajamajor i år men det kryllar av dem. Behöver inte stå i kö längre än två minuter på något av mina femtioelva för-säkerhets-skull-besök. Här har Köpenhamn marathon MYCKET att lära. Älska Helsingborg för hur de skämmer bort oss! Vid mitt sista besök hör jag från högtalaren: NU ÄR DET TRE MINUTER TILL START.  Dags att rappa på. Men inte ens med den sena ankomsten till startfållan får jag problem att nästla mig fram till 3:30-ballongerna. Underbart.

Hinner säga hej till en gammal kollega och lite andra löparfriends innan det är dags att ge sig av. 42 kilometer till bad.

Det går som vanligt oförskämt lätt där i början. Vi springer och småpratar medan jag försöker hålla koll på trottoarkanterna. Alla 3:30-ballonghållarna är nya bekantskaper för mig men de ska visa sig sköta uppdraget med bravur. Jag är fast besluten om att hålla mig till gruppen och att inte frestas att lämna för tidigt. Det har straffat sig förr. Mitt bästa råd delar jag med mig av till Jonas som springer sin första mara men han lyssnar inte. När han lämnar gruppen, säger jag med glimten i ögat: vi ses vid 25 kilometer. Så odräglig liksom. Men jag fick rätt…

Daniel som jag tillbringar hela loppet med ska springa Göteborg marathon i morgon. Därför tar han det lite lugnt idag. Skönt för honom. Han orkar liksom mobilisera kraft till att live-sända till målområdet tre gånger, medan jag kämpar för att få upp gelen ur midjebältet. Hur som helst. Livesändningarna piggar upp. Då får man försöka skärpa till sig och se spänstig ut. Men det är inget större problem, i alla fall inte på de första två, sen börjar det ta emot lite…

Banan är precis så där rolig som alltid. Publiken lika grym. Och peppen total i Ramlösa Brunnspark. Allt är precis som det ska, utom den lilla detaljen med KÄLLSORTERING som är ny för året. Och det är ju världsbra. Förutom att det alltid står PAPPFÖRPACKNINGAR på den sista soptunnan i raden, medan jag har en kladdig gel i handen. Därför springer jag minst 30 kilometer med en tom gelförpackning som snuttefilt. Dessutom, helt ärligt. En trött marathonhjärna ser ju knappt skillnad på papper och plast. Det där var dagens hjärngympa och jag måste ladda mentalt för att klara det bättre nästa år. Kladdiga gels är verkligen jätteäckligt att hålla i…

Anyway. 3:30-gruppen decimeras. Plötsligt är jag och Daniel ensamma med varsin farthållare. Jag har börjat känna kramp i två tår och båda vaderna. Vågar inte trycka på. Men i en grupp på fyra är det svårt att smygtappa utan att det märks. De peppar som tusan och jag kämpar för att inte släppa. Vi verkar dessutom ligga lite efter plan, så det finns inget tillgodokonto att plocka från. Jag vill UNDER 3:30.  Skärp sig liksom.

Nerförsbacken efter Sofiero räddar mig. Där kilometrarna tickar på utan större ansträngning och vi plockar in sekunder. Plötsligt frågar farthållarna om vi fixar det här själva så de kan samla upp fler bakifrån. Daniel är övertygad. Inte jag. Men han drar mig. Hela målrakan. På fel sida om mig, för jag hamnar bakom på alla foton som Fredrik tar. Men det vet ju inte vi.  Publiken skriker. Jag ser på klockan att jag har chans att gå under 3:29. Om krampen inte fäller mig.

Det gör den inte.  Jag kommer in på 3:28:44 och 12 sekunder fortare än förra året.  Får medaljen och ska bara ge Daniel en bra-jobbat-kram. Det är då det händer…

Han är lång så jag ställer mig på tå. Sen krampar båda vaderna och fötterna stannar liksom i den positionen. Som värsta Barbie-fötterna. På tå. Tar ett tag innan jag tar mark igen och kan mingla vidare. För det är nu efterfesten börjar. Då när man ska prata med alla, glänsa i guldfilt, äta choklad och ta med sin öl till hejarklacken.

Passerar bajamajan på vägen ut och det hade kunnat sluta riktigt illa. När jag lyfter foten för att kliva in, krampar vaden och jag kan inte sätta ner den. Jag är halvvägs in i en väl använd bajamaja och håller på ramla omkull. Vill. Inte. Röra. Något. Härinne. Men hälen går inte att få ner. Tillbringar jättemånga minuter på bajamajan innan jag kan trycka ner hälen och fortsätta ut till Fredrik och själva finalen. Bad och våfflor.

Nio gjorda. 21 to go. Men först ska jag vila lite. Och äta hamburgare…