Lösryckta tankar om marathon

Jag har alltid svårt att släppa taget om Helsingborg marathon. Det blir ett tomrum efteråt som man inte fyller hur som helst. En veckas nervositet, en tre och en halv timmes urladdning, en dygnslång trötthet, och sen…. ska allt vara som vanligt.

Man förväntas gå till jobbet fast man bara vill scrolla bland alla uppladdade marathonbilder.

Man har tvättid fast man hellre vill kolla resultatlistan. Vem kom var, och hur gick det för alla?

Också ska man visst matplanera, handla och laga mat? (Eller okej. Diska. Jag har ju privatkock.) När man vill egoboosta på Instagram och läsa alla snälla kommentarer. Jag har liksom blivit kallad Marathon-maskin i sociala medier. Hur vackert låter inte det? Får man ha det på sitt visitkort? Eller som befattning på jobbet. Istället för sånna där flashiga engelska titlar som ingen fattar vad de betyder?

Och alltså kattlådan. Precis när jag måste kolla hur många av oss 45 som sprungit alla tidigare loppen, som föll i från genom att inte vara med i år. Det var tre. Jag glömde kattlådan…