Anna

Det flesta löpare har nog bara Kullamannen i tankarna en helg som denna.  Fast jag har aldrig lockats av det loppet, så jag tänkte på annat…

Jag föreslår en fikalöpning för Johanna, men eftersom hon sprungit 49 kilometer igår nöjer hon sig med fika. Förståeligt ändå.  Och om det ändå skulle få klassas som fikalöpning så får vi ju PRATA löpning istället. Och plötsligt har den till synes lugna fikastunden övergått till anmälningsbonanza. Därför sitter jag nu här med en anmälan till Österlen Spring Trail 60K i min mailkorg.

För fjärde gången anmäld. Ska 2024 bli året jag faktiskt genomför också?

Jag tänkte nog att det skulle bli så! För vem vill inte springa genom tåg, kriga sig fram på sandstrand och få en målgångsmugg liksom! Nu kör vi!

Plötsligt blev det november. Den tråkigaste månaden på hela året. Men den går ju att pimpa…

Som att ta med en pumpapolare på sin löprunda. Eller ok, låna Halloweenpyntet till sin photoshoot efteråt….

Andra knep jag använder mig av för att ta mig igenom eländet:

Jag ska fly landet för en helg i Madrid. Löparskorna hänger med och dottern har lovat guida mig på stans gator och torg.

Veckan efter blir det restaurangbesök sponsrat av svärföräldrarna. För att jag visst har fyllt år om någon har lyckats missa….

Och sist men inte minst blir det en helg på Hässleholmsgården med glada löpare från löparklubben. Ni vet, springa en massa, äta pizza, hänga i soffa och spela spel. Blir lycklig av tanken!

Och sen är det typ advent.  och med ljus i alla fönster är det omöjligt att fortsätta novemberdeppet.

Vad säger ni, överlever vi?

Igår var dagen efter. Dagen efter festen. Med allt som hör till…

Vaknar lite trött och sliten. Det hänger ballonger överallt. Det står halvdruckna kaffemuggar i gästhuset, och det finns synliga spår av chips och halvfulla colaflaskor. På bordet fem flaskor bubbel. Att de fortfarande är oöppnade är det enda som indikerar att det inte varit ett helt vanligt kalas, utan ett springkalas.

Jag tittar runt bland presenterna. Och inser att folk känner mig. Jag har fått så mycket fint. Och gott.

Så börjar det plinga meddelanden i telefonen. Inte så mycket ”tack för senast ” utan lite mer ”tack för träningsvärken”.

Jag myser.

Ett kalas som skapar minnen även dagen efter måste ju vad det perfekta kalaset.

Men det var igår. Idag skulle man visst jobba. Och det vet väl vem som helst att en riktig fest kräver minst två dagars återhämtning. Jag hade förvisso permission för själva födelsedagen, men borde man inte ha permission efter festen också?

Jag började med springkalas när jag fyllde 40 och fortsatte med tortyrkalas när jag fyllde 45. Plötsligt hade det gått fem år till och idag var det dags igen. 50-årskalas i löparskor. Jag hade missat lite i väderbeställningen…

Konceptet var enkelt: en varv på 6,7 kilometer som skulle springas 4 gånger före lunch och 3,5 gång efter. En mestadels helt fantastisk runda i de finaste höstfärger. Med vissa retliga inslag av för mycket trail, eller för brant backe. Men alltså, lite utmaning får man väl bjuda på när det är 50-årskalas.

Anyway. Klockan 8 går första start. Det är enda varvet då marken är torr och vi också. Sen ska det bara bli blötare och kladdigare. Jag är nervös att jag ska få springa ensam efter lunch, när de andra väljer att dricka kaffe med Fredrik istället. Men det ska visa sig fel. Såklart. Finns ingen löpare som viker ner sig för lite väder.

För den som inte gillar att springa kan springkalas verka som en konstig idé. Och det visar sig att alla på kalaset blivit ifrågasatta av sina kollegor. Kollegor som undrat varför man måste springa när man bara kan fika?  Men de har liksom missat själva grejen…

För vitsen med springkalas är att man umgås en hel dag.  Man hinner prata med ALLA. Man blir trötta tillsammans, blöta tillsammans, fryser ihjäl inför varje start, och får upp värmen i första backen. Man skrattar åt elen som försvann, och baristan som spiller ett hjärta av cappuccino över hela magen.

Första varvet är alltså torrt, men redan på varv två har banan blivit ordentligt kladdig. De sista 6 varven är det bitvis skridskoåkning vi sysslar med. Det finns inte en torr sko i hela skogen.

Underbart är att få torka upp och byta kläder till lunchen. Fredrik och svärmor har svängt ihop en linssoppa och det smakar ljuvligt med varmt i magen. Det tar emot lite att ge sig ut igen, men vetskapen om att det bara är 3,5 varv kvar gör det lite mentalt lättare. Nu är det nedräkning mot ”tårtan”,  som förvandlats till en äppelpaj av logistiska skäl.

När vi kommer i mål efter sista halva varvet visar ingen klocka 50. Vi har olika mycket kvar och våra grannar måste undra varför det kommer 15 löpare springandes fram och tillbaka. Vissa både en och två gånger.

För även om vi alla sprungit lika långt måste ju alla ha 50 km på klockan också. Så självklart för en löpare. För andra, kanske not so much.

Efter ombyte är alla redo för finalen. Fikat. Ljudnivån i sportstugan når nya höjder. Ett helt fantastiskt babbel i rummet.

Och jag är glad ända in i själen. För alla som kom och ville fira med mig. För en fantastisk dag. Inte ens konstant regnande kunde smolka min glädjebägare. Man borde fylla år oftare!