Anna

Ibland tänker jag att man borde ha ett instakonto med alla misslyckade foton som blir till i jakten på en någorlunda representabel bild. Fast det kontot hade liksom blivit fullt på en eftermiddag…

Ni som av en händelse ibland lägger upp bilder i sociala medier vet säkert att det krävs minst sjumiljoner fula bilder för en normal. Eller är det bara mig det är fel på?

Som idag. Jag tänker mig en bild på bryggan i Västra Hamnen. En grådassig bild förvisso men jag har i alla fall en orange tröja som förgyller en smula.

Sätter timern och börjar springa. Då dyker det upp en svartklädd man från ingenstans och sumpar den bilden.  Jaja, nytt försök.

Sätter timern och börjar springa. Och ni kommer inte att tro mig. För plötsligt seglar en man i badrock in från vänster. Nybadad och ren men ändå. Hans stör utsikten över havet lite.

Andra favoriter utan inbördes ordning:

Blundar

Hår i hela ansiktet

Mobilen välter och fotar asfalten

Har bakåframkameran på men glömmer. Står och ser snygg (??) ut helt i onödan när jag fotar åt andra hållet

Vatten på linsen

Fokus på ett grässtrå som råkar komma i vägen

Självutlösaren är långsammare än jag. Hinner springa ur bild innan den knäpper.

Det kommer förbi någon när jag står och ser fånig ut. Med resultatet att jag ser ÄNNU fånigare ut, när jag låtsas som jag inte tar kort….

Typ så. Tar du snygga bilder?

Jag fick en födelsedagstårta från ICA. En jättefin blåbärsmousseskapelse värd 168 kronor. Jag gillar inte köpetårta men för den slanten kände jag ändå att jag borde plocka ut den. Gratis kan ju trots allt vara gott…

Fast innan jag sätter tårtspaden i tårtan hinner jag se ingredienslistan flasha förbi. Lång som ett helt marathon. Där det borde stå smör, mjöl, socker, grädde, ägg och blåbär, står mycket mer rafflande saker. Det känns en throwback till kemilektionen på gymnasiet. Vi snackar trikalciumfosfater, kaliumsorbat och natriumalginat. För att nämna tre av tremiljoner…

Den smakade sjukt konstgjord. Inte ens Fredrik som är ett gottetroll av rang ville sätta tänderna i den. Så den hamnade här…

Men om det är någon annan som vill ge mig tårta så feel free. Men korta gärna ingredienslistan. I min värld är less more.

Vi har arrangerat Stävie Trail sedan 2014, och till våren blir det tioårsjubileum. Som en del i festen lanserar vi en ny flashig distans: halvmarathon = 21,1 km. Tänkt som en engångsgrej, men in case of succé kan det hända att den blir kvar. Hur som haver. Folk verkar taggade, och vi också. Idag testsprang vi den 8 kilometer långa loopen som förlänger ordinarie bana till ett halvmarathon. Och alltså, vilken karusell!

Vi har världens minsta skog att jobba med och har behövt använda nästan varenda stig som finns. Utan att banan får korsa sig själv. Man kan säga att det blev lite kringelikrokigt. Och i vanlig ordning är jag bortkollrad efter första svängen.

Men alltså nöjesparker i all ära, det här är ändå bästa karusellen. Vilken otroligt härlig bana vi knåpat i hop. Eller ”VI” kanske är en överdrift. Det är Fredrik som ska ha äran. Kartnörden extra allt.

8 fantastiska kilometrar in på kontot innan det var dags för den egentliga uppgiften. Att sätta upp reflexer på den ordinarie bansträckningen. Det är ju en Lucialöpning coming up.

Så en jobbesöndag alltså. Även om visst jobb inte är så jobbigt…

Den 11 december springer vi Luciatåg i skogen. Den 3 mars är det raceday. I fall du vill komma till världsmetropolen Stävie.

Är sällan i Malmö på helgerna nowadays men när det händer springer jag gärna Malmöturen. ”Ett gäng farbröder i varierande form” som de brukar utge sig för att vara. Idag utlovades 15 kilometer och jag såg fram emot en lugn snackerunda. Det var innan jag visste att Sebastian skulle med.

Sebastian är mannen som hatar asfalt. Som har lite för mycket spring i benen och därför känner sig tvungen att hoppa upp på elskåp och parkbänkar. Krypa under vissa staket och svinga sig över andra. Men han håller i sig skinnet oväntat länge…

Han smygstartar sedan med en trappa upp till en perrong. Jag tänker att det är det smidigaste sättet att korsa järnvägen, men inser sedan att det är nu det börjar. Det här är trappan som startar vår crazy tour genom Malmö.

Vi fortsätter över fotbollsplaner, klättrar över staket och befinner oss plötsligt på en löparbana. Och nu är det dags för intervaller. ”Hepp” betyder öka. Nästa ”Hepp” betyder ta det lugnt. Och sen är det max genom kurvan. Kroppen svarar inte alls. Det finns inget krut för spontana intervaller, och jag ser mig frånåkt med hästlängder.

Från löparbanan cruisar vi förbi Södervärn och in i Pildammsparken. Här springer jag hur ofta som helst men aldrig har jag tänkt på att man kan köra trapprejs bakom Margaretapaviljongen. Trappstegen är flera meter breda och instruktionen är MAX ETT STEG PER TRAPPSTEG.  Tjo tjena, jag behöver tre…

Två varv på trapprundan innan vi fortsätter via Tallriken till den branta kulle som finns där. Tre gånger max uppför är det som gäller. Fortfarande inget krut i benen men jag harvar mig upp. Med löftet klingande i öronen att SEN är det nerjogg.

Tillbaka hemma har jag 15 kilometer på klockan. Helt enligt plan. Men jag har också trappor, perronger, löparbana, mera trappor och backe. Ett helt crazy roligt äventyr på en lördag.  Och så länge vi slipper göra box jumps på elskåp kan jag tänka mig att göra det igen…