Anna

Igår small det. Plötsligt var jag inte 23 längre. Så här gick det till:

Startar dagen som sig bör. Med födelsedagsgröt. Vi har diskuterat lyxfrukost på lokal men alltså, inget går upp mot den egna gröten. Och varför nöja sig med second best på sin egen femtioårsdag. Det blir helt vanlig havregrynsgröt. Med paranötter, banan och blåbär. Som alla andra dagar.

Löpturen blir lite inklämd mellan allehanda aktiviteter, men det hade känts konstigt att hoppa över den på självaste femtioårsdagen. Det blir en ganska själlös historia mest för att ha den gjord. Men jag får i alla fall trevligt sällskap första två kilometrarna.

Lunchen äter vi på Kaka på Kaka med äldsta dottern. Och med det finfina kakutbudet fortsätter vi såklart med efterrätt. När de frågar om vi vill ha grädde till morotskakan svarar jag givetvis ja. Ni som känner mig vet. Jag ÄLSKAR grädde. Amanda tycker jag är konstig. Grädde hör visst inte till morotskaka. Men alltså, prova om ni inte tror mig. Lösvispad…

Mätta i magarna åker vi vidare till The Lodge och ”Campers Retreat”.  En helt ny uppfinning, nog egentligen tänkt för husbilsfolket. I priset ingår spa, femrättersmiddag, frukost och mera spa. Och övernattning i egen husbil. Men någon sån har vi ju inte…

Så vi packade med tältet. Den bästa kombon av lyxliv och friluftsliv, och ett femtioårsfirande helt i min smak. I morgon fortsätter festen. Då springer vi 50 kilometer!

Vi har haft ätardag på kontoret. Jag bjöd på födelsedagscroissanter till förmiddagsfikat. Sen följde lunch, aw och restaurangbesök som liksom avlöste varandra…

Väl på restaurangen går vi direkt på huvudrätten. För att ingen tror sig orka mer. Och  in kommer en helt lagom portion. Tycker jag.

Den ena kollegan äter ca 30%, den andra ca 50 % och den tredje lägger ner pinnarna vid 55. Kvar sitter jag och mumsar.

Känner mig glupsk men tycker det är synd att lämna den goda maten. De andra börjar spekulera i var min mat egentligen tar vägen? Hur jag som är en liten fjärt i rymden får plats med mat för en hel armé.

Och jag vet inte. Jag är väl en enda stor matsäck. Eller bara en liten fjärt med en stor aptit.

Hur som helst. Tre av fyra fick med sig en matlåda hem. Det var inte jag.

Har du god aptit?

Jag älskar vår lägenhet och är oftast inte besvärad av att inte ha egen tvättmaskin. Men när man ska springa jättelångt med många ombyten på söndag är tvättlogistiken ansträngd.

Vi ska springa, luncha och springa igen. Det ska regna. Det kommer behövas ombyten och jag har liksom bara två långärmade tröjor som jag trivs med. Jag har minst 48 som jag inte gillar men på sitt 50-års kalas vill man ju inte se ut som en sopsäck.

Om jag tvättar allt idag, hinner jag smutsa ner det på onsdagens och fredagens löpning. Efter fredagens löpning kommer jag inte ha tid att tvätta för då ska jag fylla år. Bubbla i pool och äta gott. På lördag fm är tvättstugan upptagen och därefter finns inte tiden. Ja ni fattar. Jag kommer behöva springa omkring i Malmö i linne och vintertights i veckan, för att spara garderoben till söndag.

Roligare hade varit att shoppa nytt och fräscht. Men det har jag inte tid med. Jag har ju ett kalas att planera!

Jag har berättat för pappa att jag ska ha 50-kilometerskalas. Det var ett tag sen, och idag ringde han och var bekymrad…

Det var visst jättelångt. Och hur skulle vi ens hinna det på en dag??

Att det är jättelångt är ju en normal reaktion för en förälder till ett normalt barn. Men alltså, han vet ju att jag springer marathon. Så jättelångt är det ju inte. Och enligt schemat ska vi starta klockan 8 och sluta klockan 17. Däremellan ska vi ha druckit kaffe, ätit lunch och käkat tårta. Som en helt vanlig arbetsdag. Förutom tårtan. Och löpningen.

Sen säger han. Men 50 mil! Det är ju som till Sundsvall och tillbaka!!!

Han är lite mer hard core än jag. Så klart kunde man fira 50 år med 50 mil. Men alltså, där har nog gränsen gått även för mig…