april 2019

Ska precis lämna av familjens orienterare i tävlingsområdet för att själv ge mig ut på en lagom kort njutar-runda i omgivningarna. 

Tar av mig överdragströjan och flashar min finisher-tisha från Ultravasan. Så frågar någon hur långt jag ska springa idag, och jag hör mig själv säga:

– Bara 13 kilometer.

BARA.

Som att det liksom skulle förväntas att man alltid springer en 3-4 mil på kafferasten.

I nästa mening berättar jag att jag ska spara benen till morgondagens långpass. För att motivera något som ingen bett om en motivering till. Bara för att jag tror att alla tror att jag alltid springer långt…

Så dumt. Nästa gång ska jag rota upp en gammal Vårruset-tröja (finns det ens?).

Sen ska jag njutspringa 13 kilometer utan att känna att jag behöver förklara att långpasset blir i morgon…

Vi drog till Söderåsen. För att se om vi fortfarande fick plats i tältet, och om grillade mackor fortfarande smakar magiskt i solnedgång. Med i packningen: en mjölkskumningsmackapär och en kaffekvarn…

Och ja, tältlivet är precis lika najs som jag kommer ihåg det. Vyerna, tystnaden, solnedgången och de grillade mackorna. Magiskt.

Fast tystnad varar inte för evigt ens i ett naturreservat. I ett hus på andra sidan ravinen hålls påskparty och klockan 20:30 drar musiken igång.

Av musikvalet att döma är åldersgränsen på festen typ 45, och jag diggar mig till sömns till tonerna av Bonnie Tyler och Flashdance…

Jag fryser om näsan. Utomhustemperaturen är 2 grader och jag har hela garderoben på mig. Utom just på näsan! En långt nerdragen buff löser biffen. Vill inte veta hur jag ser ut…

Vid fyrasnåret känns det som att fågelkvitter hade varit roligare än dunkadunka. Och precis då pausar musiken! För att att dra igång igen en timme senare. Uthålligt folk de där medelåldringarna.

Efter morgongröt i fantastiskt ljus och en kort löprunda avslutar vi utflykten med en utomhusgjord cappuccino. Med barr i…

Jag ska springa till Lund för att fira påskafton med en cappuccino. Fredrik är min kaffedejt och vi ska ses på Love coffee 90 minuter efter avfärd. Då har jag lagt med i tidsplanen att jag ska hinna stanna och fota de första blommande rapsen…

Jag har inget vatten med mig för 15 km fixar jag utan, trots den nästan somriga värmen. Det är bara det att min dejt är försenad!

Efter 10 km ringer han och undrar om jag har pigga ben. Han är typ en halvtimme sen och tänker att jag kanske skulle kunna springa en extrakrok eller två…

Typ dagens dummaste fråga. Vem vill inte springa extrakrok när solen skiner och det är vindstilla på de skånska åkrarna. När rapsen är så på G att hela Skåne snart kommer färgas gult?

För mig hade han fått vara hur sen som helst, men han ville visst inte stanna på Bauhaus längre än nödvändigt!

Anyway. Det blir härliga 20 km på löpkontot och en Sproud-latte (!) i magen, då favoritkaffebaren plötsligt slutat med iKaffe!

Med hopp om att de tar sitt förnuft till fånga så jag slipper springa till Malmö! Fast är det vindstilla så…

Efter gårdagens fantastiska fikalöpning  i Malmö tar jag tåget till Kävlinge. Från stationen har jag 1,5 km hem, den sista biten som alltid är så mentalt jobbig. Och dessutom uppför. På mitten hittar jag de mest fantastiska blommor och stannar för en välförtjänt photoshoot.

Men gps-klockan avslöjar mitt tilltag:

Jag har ju sagt att det är scary med Strava. Alla vet vad man hittar på. Tur att jag inte har så hemliga saker för mig…