Ultravasan 2017 – fortsättningen

Jag utelämnade lite i rapporten igår. Lite bitar från själva loppet men mest från tiden efteråt. Vad hände sen liksom? Här kommer den rafflande fortsättningen. Luta dig tillbaka.

Andreas möter upp mig i mål och berättar att jag gått under tio timmar. Själv har jag ingen koll på klockan då jag tryckt på den för sent i starten. Blir glad över informationen och som tack tvingar jag honom att fota mig i målgång. Finns det inte på insta har det inte hänt. Och just nu vill jag att hela världen ska veta…

För att inte få med mitt bankkort på min målgångspose petar jag ner det i linningen…

Passerar chip-borttagningsfarbrorn och säger till honom att han får böja sig, för jag tänker minsann inte göra det. Det gör han gärna.

Är sjukt babblig och pratar med alla som kommer i min väg. Medaljutlämnaren får en racereport i kortformat och tjejen som ska ge mig finishertröjan får en utläggning om min trötta hjärna som inte kan bestämma om jag ska ha XS eller S. Beslutsångesten är nämligen stor. Den här tröjan vill jag bära varje dag till tidens ände, den måste passa! Hon får välja och väljer XS. Den sitter som en smäck.

När jag har fått i mig två muggar vatten slås jag av panik. Det livsviktiga plastkortet sitter inte längre kvar i linningen. Haltar tillbaka och börjar leta. Vasalopps-TV ser mig irrande omkring och frågar hur jag mår. Då upptäcker jag att jag håller plastkortet i min hand. Ber om ursäkt för min utcheckade hjärna och får vara med på teve. Och redogöra för tidpunkten för min hjärnas utcheckande och hur det egentligen går att springa med en sån hjärna…  15 seconds of fame och så pratar jag om hur korkad jag är. Bra där!

Jag träffar jättemånga bloggläsare. Alltså massor. Det blir med ens tydligt att min läsarkrets inte är soffpotatisar. Det är hard core ultralöpare. Till alla som kom fram och pratade, till dig jag sprang framför och bakom och framför igen, så roligt att få ansikte på er!

När jag plockat ut mina väskor blir jag helt paralyserad. Hur ska jag kunna äta, duscha och ens röra mig med så mycket packning? Att packa med sig allt för att ”det är bra att ha” var ju en bra idé ända tills man stod trött, hungrig och utan hjärna i målgången. Sveper en mugg soppa innan jag beger mig mot duschen.

Fredrik har rapporterat att han är på den mörkaste botten och tänker gå från Eldris. Jag tror mig därmed hinna till duschen. Då tänker jag inte på att varje steg tar en minut. Att det är ett evighetsprojekt att ta av en kompressionsstrumpa. Och att 10 timmars regn gör det till en omöjlig uppgift att få ut ett gummiband ur håret. Sliter av gummibandet och halva frisyren för att bli klar innan de stänger bygget…

Jag duschar i en dusch där andra slitit av sina frisyrer. Det är mängder av hår, barr, lera och grus. Men det orkar jag inte bry mig om. Det är värre med kläderna som plötsligt är försvunna när jag kommer tillbaka till min bänk. Mina renaste mjukaste mjukisbyxor. Mina rena underkläder. Dör panikdöden när jag inser att jag måste ta på allt blöta igen. Sen ser jag att jag hängt upp ombytespåsen på en krok. Sa jag något om min hjärna?

På bussen nås jag av meddelandet att Fredrik gått i mål. Hur gick det till, han skulle ju gå??? Men han fick feeling och sprang. Nästan rejsade med ultramått mätt. Och missade därmed det stora mottagandet. Men det hade jag ju förutspått redan för någon dag sen…

Vi möts i stället på Waynes. Det är en halvtimme till de stänger och jag håvar i mig en latte till förrätt. Tänker mig cappuccinon som takeaway när de slänger ut oss, men blir upplyst om att de dagen till ära kommer hålla öppet en timme extra. Alltså hallå! Då skyndade jag ju mig helt i onödan! Jag hade ju kunnat gå ett varv till på korvbuffén.

Och avslutningsvis, som en sammanfattning på äventyret:

Dagens sämsta:
Vädret. Alltså jag hatar lera. Dessutom känner jag mig snuvad på allt det vackra. Dalarna i solsken måste vara en grymt mycket härligare upplevelse. När man kan se naturen runt omkring istället för att stirra ner i leran.

Dagens humor:
Mora Amatur som erbjuder en utomhusdusch någonstans mellan Oxberg och Hökberg. Alltså dusch! Det enda vi faktiskt hade obegränsad tillgång till…

Dagens fail:
Volvo har dukat upp med stora högtalare i skogen, med peppande Volvomusik. Vi får springa i en gång för att få en minnesfilm. Filmen blir grym. Fredriks that is. Han är ensam, stark och ler när han flyger fram genom skogen. Jag hamnar bakom tjej och skäggig man…. får en film helt utan egoboost. Dessutom pillar jag tänderna med tungan. Alltså hallå! Se filmerna nedan så fattar ni…

Dagens smakkombinationer:
Falukorv på sötat vetebröd. Enervit energitablett i kombination med buljong. Ganska vilda kombinationer som i sammanhanget var nästintill kulinariska.  Löparen bredvid mig går helt bananas och testar geléhallon med buljong. Den ni! Ribban är satt. Det finns inga gränser. Allt går att blanda med allt. Bara man sprungit tillräckligt långt…

Dagens mest saknade:
Skyltarna med kilometermarkering 41 och 40. Håller på börja gråta så långsamt en kilometer tar, tills jag plötsligt når 39-skylten och inser att jag har sprungit tre! Frågan är vem som stulit skyltarna?

Dagen efter:
Inga rapporterade blåsor eller blånaglar. Fötterna oförskämt fräscha. Stel i knälederna som helst inte böjs i någon större utsträckning. Saftiga skavsår från sport-bh och trosor. En näradödenupplevelse i duschen. Inte nämnvärt sugen på att springa…