Ultravasan 90 – race report

Att försöka sammanfatta 90 kilometers tankar och upplevelser i ett inlägg känns som en utmaning värd namnet. Kanske större än själva bedriften att till fots avverka sträckan. Men jag gör ett försök. Med risk för att det blir långt… Ladda upp med sportdryck så ni orkar läsa! Eller korv…

Innan start

Klockan ringer 03.00. Det är som att kroppen är helt inställd på vad som ska ske. Det är ingen som funderar på snooze. Jag går från sovandes till att smörja in skavsårsbenägna områden med vaselin, på en millisekund. Lite väl slarvigt ska det visa sig!

Vatten kokas upp och gröt på påse tillverkas medan de sista förberedelserna görs. Sen är vi redo att möta dagen. Och regnet. Fast då tänker jag inte på vad regnet gör med underlaget, och att det är ett 90 km långt gyttjebad som väntar.

Starten

Vi sitter och kurar lite för länge i bilen för att slippa bli blöta. Det resulterar i värsta stressen så där innan kl 05. Efter avklarat toabesök och inlämnat bagage har vi bara några minuter tillgodo innan starten går. Det är då jag inser att Fredrik lämnat in min väska med min mobil i öppet ytterfack. Jag la den ju bara där medan jag knäppte jackan, den skulle jag ju ha med! Gör om gör rätt. En minut kvar.

Det är fortfarande mörkt ute och man känner ladd i församlingen. Pepp, förväntan, och ett visst mått av nervositet och liniment. Hur ont kommer det att göra? Musik spelas, himlen färgas rosa av bengalisk eld, vi är på gång! Och regnet har för tillfället uppehåll. Det ska inte vara så länge…

Sälen-Smågan 9 km

Första depån är i Smågan. Det vet alla som kan sitt Vasalopp. Vägen dit är lättsprungen sånär som på den backe som ska inleda hela tjottaballongen. Den tar aldrig slut. Många väljer att gå men jag är inte sugen på att gå. Vill bli varm.

Vi springer upp i sakta mak och kroppen känns ok trots den arla timmen. Vid markeringen som visar 89 firar vi den första kilometern, och några kilometer senare tycker Fredrik att jag ska ge mig av. Vi säger hejdå och ” vi ses i Risberg” för jag är helt övertygad om att han kommer att ta in på mig när det blir svårsprunget i terrängen. Men jag har fel.

Smågan-Mångsbodarna 15 km

Delsträcka två mäter 15 km och känns som en evighet. Stigen går i vackraste skog men kräver lite mer fokus från den hjärna som ännu inte helt har vaknat. Längtar efter asfalt men inser att jag kanske är på fel ställe… Börjar dagdrömma om den första depån som serverar mat. Utbudet är pasta, korvmacka och pannkakor. Jag har siktet inne på pannkakorna. Synd att man inte får grädde till… Jag har fått rådet att äta och dricka mer än jag tror och fyller på kontinuerligt med sportdryck. Vill inte få soppatorsk och tappa humöret. Att huvudet är med är liksom en förutsättning för att ens komma i mål en sån här dag. Skål.

Den mage som inte hann komma igång innan start börjar göra sig påmind. Jag siktar in mig på toalettbesök i Risberg. Men först ska jag tampas med rötter och stenar sägs det. Hur farligt kan det vara?

Mångsbodarna-Risberg 10 km

När jag svalt den sista pannkakan och ger mig ut för nästa delsträcka har ALLA försvunnit. Antingen struntade de i pannkakorna eller så tog de långlunch. Jag är ensam. Men i den tekniska terrängen som väntar känns det skönt. Att kunna snubbla omkring utan att känna stress från den svans av löpare som vanligen bildas bakom när jag totalt stoppar trafiken. Jag är som alltid SÄMST på det här underlaget. Min egen mormor hade tagit sig ner fortare över stenarna.

Och precis när stenarna är avverkade och jag tror att jag ska få andas ut öppnar sig himlen. Den öppnar sig inte lite heller. Vi snackar vid gavel. Öppna spjäll. En minut och sen börjar det strila under bh:n. En minut till och jag känner hur det rinner innan för trosorna. Hallå! Kissar jag på mig? Fast det är kallt som kommer. Iskallt! Jag har regnvatten överallt. En funktionär skriker ”DET ÄR BARA VATTEN, SKIT I DET”, och jag inser att det är precis det jag behöver göra. Att inte låta det ta fokus eller förstöra mitt humör. Jag skiter i det hela vägen till RIsberg.

Risberg-Evertsberg 13 km

I Risberg unnar jag mig ett bajamajabesök och tillfälligt skydd från regnet. Gloffar i mig Blåbärssoppa och vetebullar innan jag matar vidare. Den sträcka som väntar är mer lättsprungen. I vanliga fall. Men nu börjar det bli blött, lerigt och sumpigt. Det är som att springa på en sån där tjock matta man hade på gymnastiken i mellanstadiet. Varje steg liksom sjunker ner 10 cm. Det suger i benen.

Det här är sträckan där viktiga landmärken passeras. Vi passerar marathondistansen där Asics smält upp stora bågar och skyltar med pepp. Vi passerar HALVA VÄGEN som ingen gör något väsen av. Hallå var är raketerna, skumpan och partyfeelingen, vi är liksom halvvägs till Mora? Jag saknar festen. Två kilometer till Evertsberg, det är som sträckan mellan bron över Kävlingeån och hem. Snart mat.

Evertsberg-Oxberg 15 km

Jag börjar tröttna på sportdryck. Mår nästan illa av den. Vill ha salt. Och grädde till pannkakan. Sött växer i munnen men det får gå. Jag är genomblöt men tycker inte det är värt att byta om eller byta skor. Min dropbag förblir oöppnad när jag slänger upp den på lastbilen för transport till målet. En torr tröja hade hållit sig torr max en halv minut. Och jag vill behålla mina trailskor, det är lerigt out there. Ödslar min tid på att leta efter försvunna bajamajor istället. Hittar dem liksom inte. Frågar en funktionär som snällt pekar men jag hittar de i alla fall inte. Hjärnan har checkat ut.

Hittar en vanlig toalett där jag kan lätta på trycket inför nästa etapp, dagens längsta!

Vi snackar 15 km lervälling. Med tio centimeter halvtorrt på kanten av vägen. Ibland till höger, ibland till vänster. Vi snackar slalomlöpning. Från sida till sida. Benen börjar kännas nu och jag är trött på plasket och leran. Till och med spängerna ligger under vatten. Allt är blött. Håller humöret uppe med vetskapen att när jag når Oxberg har jag mindre än ett Lidingölopp kvar. Nästan ingenting!

Börjar fundera över var Fredrik är. Kommer han att fixa det här? Han brukar ju få ont i benen efter tre mil. Så blir jag sentimental och saknig. Undrar varför vi inte springer tillsammans. Delar upplevelsen istället för att svära över leran på olika håll? Fast delad lera är kanske dubbel lera. Inte värt att chansa…

I Oxberg väntar dagens roligaste bajamajabesök. Men det är långt dit.

Oxberg-Hökberg 9 km

Oxberg och dags för dagens sjuhundrafjärde bajamajastopp. Vet inte varför jag blir så kissnödig? Brukar aldrig kissa på lopp. Å andra sidan brukar inte loppen vara i en och en halv arbetsdag heller…

Regnar fortfarande och allt är blött. När jag drar ner brallorna och sätter mig på ringen (nej, jag orkar inte med papper och sånt) halkar jag runt och får liksom inte stopp på mig själv. Är glad att jag inte halkar ner i själva hålet, och skrattar hejdlöst åt upplevelsen. Hur roligt är det inte att åka karusell på en bajamaja liksom?

De är de små upplevelserna som håller humöret uppe nu. 28 km kvar och vid nästa depå är vi under 20. Nedräkningen kan börja.

Det gör ont i benen nu. Framför allt nerför. Jag har lite svårt att bromsa mig själv i de branta nerförsbackarna men vågar heller inte släppa på. Osäker om benen håller för sånt. Ultralöpare går i regel uppför. Jag gör tvärtom. Springer uppför, för det är det enda som funkar. Lunkar nerför. Och på platten går traktorn in. Den tröttnar aldrig när det är platt. Ge den lite asfalt också och lyckan är fulländad!

Men det är nerför mer än platt. Och varje gång tänker jag på Ultravasacyklister och skidåkare, som liksom vilar i nerförsbackarna. Slipper trampa och staka. Bara kan chilla och ha det gott. Så himla orättvist. Jag förringar ingens insats, men vad fasen, det här är lite mer hard core…Eller lite mer ont om man så vill!

Jag kräks en smula vid tanken på mer sött nu och drömmer korvdrömmar inför sista matstoppet. Jag som typ aldrig äter korv ser flygande falukorvar för min inre syn. Ge. Mig. Korv. Tänker mig en hönökaka med ett tjockt lager bregott och tunnskivad falukorv. Vad jag får är en helt ny kulinarisk upplevelse…

Hökberg-Eldris 10 km

När jag kommer fram till matbordet i Hökberg ser jag inte tillstymmelsen till Hönökaka med korv. Går all in på en mugg chips medan jag letar vidare. Frågar mig fram och får svaret att jag får bygga min egen korvmacka. På en sötad vetebulle. Men vad fasen, det funkar fint. Det var den godaste korv jag någonsin ätit. Funderar på en pannkaka med korv till efterrätt men håller mig till två muggar buljong. VI snackar fine dining på hög nivå nu.

Sen springer jag. Typ. Tror till och med det börjar spricka upp. Fast jag minns mest lera. När det för en gångs skull blir platt underlag, utan en enda rot eller sten, utan en enda lerpöl, DÅ väljer jag att slå i backen. Flyger raklång och landar på hakan. En sekunds huvudvärk som försvinner lika fort som den kom. Grus överallt. På båda mina vätskeflaskor. Kan inte dricka mer. Tuggar tillräckligt grus som det är. Knastrar mellan tänderna.

Men mobilen klarade sig…

Eldris-Mora 9 km

Vägen ut från Eldris är den taskigaste möjliga. Uppför på sunkigt underlag. Vem hittade på det? 9 km kvar. Sen ska jag glida under den där portalen. Höra hejaropen på upploppet. Känna historiens vingslag. I fädernes spår liksom. I fädernes jäkla lervälling. Det är asfalt på intågande. Jag längtar. Drömmer om att skogen ska ta slut och att jag ska se skymten av det där kyrktornet, men skogen tar aldrig slut. När jag äntligen känner city-vibbar kopplar jag in autopiloten. Traktorn. Och matar mig fram i en fart som känns som att jag springer istället för den här ultralufsen jag sysslat med i nio mil.  Fast klockan visar annorlunda!

Upplopp. Målportal. Lättnad. Jag gjorde det. Jag tamejtusan gjorde det. På nio timmar och femtiotre minuter. Med dryga timmen tillgodo på tjejernas medaljtid. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig men detta var mer än jag vågat drömma om.

Jag är i mål. Men var är Fredrik…? Och hur gick det med cappuccinon?

Fortsättning följer.

 

40 Kommentarer

  • Svara
    A-mamman
    20 augusti, 2017 kl 10:31

    Grattis! För mig är det ju galet bra att alls kunna springa 9 mil oavsett underlag och väder, att du då tog dig i mål igår och med en tid du är så nöjd med måste ju kännas helt FANTASTISKT! Hoppas du njuter länge av detta.

    • Svara
      Anna
      21 augusti, 2017 kl 08:06

      Ja nu ska här sugas på karamell! Dessutom gläds jag åt kroppens förmåga att laga sig. Igår kunde jag inte gå, idag lyckades jag ta mig ner för trappan till tåget! Glädje på en måndag!

  • Svara
    Gert
    20 augusti, 2017 kl 10:54

    Grattis.jag tyckte att ett vanligt marathon var långt.Du sprang mer än två.
    Det hade jag aldrig orkat.Bra gjort. :)

    • Svara
      Anna
      21 augusti, 2017 kl 08:07

      Det känns helt galet när man tänker ”mer än två marathon”. Valde att aldrig tänka så utan bryta ner det i mindre bitar. Annars hade det nog känts övermäktigt :)

  • Svara
    Ida (Träningsblogga)
    20 augusti, 2017 kl 11:06

    Du är en maskin kvinna!! Så jäkla galet bra gjort, och dessutom i det vädret med det underlaget. I nio mil, HERREGUD!! Hatten av, och tack för underbar läsning!

    • Svara
      Anna
      21 augusti, 2017 kl 08:08

      Alltså den leran! Den var värre än de nio milen! Men nu är jag gyttjebadad så det räcker. Och fötterna har aldrig varit lenare!

  • Svara
    hopihopi
    20 augusti, 2017 kl 11:28

    Wow! Som vanligt är jag lika imponerad av din insats!

  • Svara
    Kanske kryddar hösten med ett lopp trots allt - Träningsblogga
    20 augusti, 2017 kl 11:41

    […] Man blir ju loppsugen då, det blir man. Och ännu mer när racerapporterna börjar trilla in, som Annas från Ultravasan t.ex. Jo, det blir nog något mer lopp i år. Fast inget sådant galet förstås. Men ett typ […]

  • Svara
    Mia
    20 augusti, 2017 kl 11:52

    Hurra! Ska skriva mer sen när jag inte har en liten illbatting som drar mig i byxorna…

    • Svara
      Anna
      21 augusti, 2017 kl 08:09

      Haha illbattingen drog länge i brallan. Jag väntar fortfarande på ett ”grattis, jag förstår att du inte kommer att orka runt i Hbg, jag bär dig på ryggen….”

      • Svara
        Mia
        21 augusti, 2017 kl 16:52

        Grattis! Vilket styrkebesked inför Helsingborg Marathon! Där blir det ingen lera, men efter 30K kommer du att få bära x kilo kvinna på ryggen… Tyvärr får hon inte plats i din superryggsäck som du skrev om tidigare, men vi löser det.

  • Svara
    Sara
    20 augusti, 2017 kl 12:25

    Fruktansvärt bra⭐️Grattis⭐️

  • Svara
    Rebecka
    20 augusti, 2017 kl 12:32

    Grattis! Så jäkla grym!!! Jag är sjukt imponerad.

  • Svara
    Mari
    20 augusti, 2017 kl 14:45

    Alltså, 9 mil!!!!!! Helt galet och jag blir så nedrans imponerad. Grattis!!!

    • Svara
      Anna
      21 augusti, 2017 kl 08:11

      Ja det är lite långt. Kändes jättelångt med bil igår också. Kroppen är en konstig sak :)

      • Svara
        Mari
        21 augusti, 2017 kl 14:54

        Ja! Verkligen…en lustig manick :)

  • Svara
    Sara Borg
    20 augusti, 2017 kl 14:47

    Så cooolt! Och ja, nu väntar jag med spänning på att höra om Fredriks lopp. Visst var det han som blev intervjuad i Vasaloppets livesändning på Facebook, eller bara någon med samma namn? :-)

    • Svara
      Anna
      21 augusti, 2017 kl 08:11

      Haha, jo han hade visst någon utläggning om avstånd från ICA! :)

  • Svara
    Marie
    20 augusti, 2017 kl 16:44

    Helt galet…:sjukt bra gjort! Stort grattis till bra tid!

  • Svara
    Sandra
    20 augusti, 2017 kl 18:00

    Grattis! Är dålig på att kommentera men nu måste jag bara säga ”tack”! Har inte kunnat springa själv på över ett år (av olika skäl) och slutat följa rena löpar-bloggar och gått ur löpar-grupper. För jag blir bara deppig … Men din blogg vill jag aldrig sluta läsa. Du skriver så ROLIGT att jag glömmer att jag inte kan springa själv! Jag blir bara glad och skrattar högt till omgivningens förvåning. Så tack!
    Ps. Jag har ägnat mig åt långa promenader istället. Förra lördagen lite drygt 10 mil… Det tog över 20 timmar så jag vet exakt hur imponerande 9 mil på under 10 timmar är. Bra gjort!
    Och nu är det snart dags för mig att dra på löpardojorna igen!

    • Svara
      Anna
      21 augusti, 2017 kl 08:12

      Alltså kommentarer som denna <3 Blir så glad! Tack! Lycka till när du får på löparskorna igen!

  • Svara
    Märta Johansson
    20 augusti, 2017 kl 20:22

    Så jäkla bra kämpat i regnet och framförallt lervällningen! Det måste ha sugit musten ur benen ordentligt.

    • Svara
      Anna
      21 augusti, 2017 kl 08:13

      Det är inte utan att man funderar hur det hade känts under vanliga förhållanden. Hur det hade påverkat ork och tid. Nästan så man måste ta reda på det.. Fast inte än på ett tag :)

      • Svara
        Märta Johansson
        21 augusti, 2017 kl 13:25

        Exakt. Men redan om en vecka kommer du att planera det inför nästa år ;-)

  • Svara
    Pernilla
    20 augusti, 2017 kl 21:25

    Men hallå!! Hur kan man springa 9 mil på 9.53?? Så jäkla bra!!!! 💪🏼💪🏼👍🏻

    • Svara
      Anna
      21 augusti, 2017 kl 08:27

      Det hade gått ännu fortare om jag inte njutit av regnskyddet på bajamajan så länge och så många gånger :)

  • Svara
    Lisa
    20 augusti, 2017 kl 21:38

    Så kul att läsa din rapport och beundransvärt att ens kunna springa 42 km tycker jag. 90 känns omänskligt så en eloge till dig , du är FAB!

    • Svara
      Anna
      21 augusti, 2017 kl 11:48

      Haha, idag förstår jag inte heller riktigt hur det gick till :)

  • Svara
    Magdalena
    20 augusti, 2017 kl 21:40

    Imponerad

  • Svara
    Ingmarie
    20 augusti, 2017 kl 22:14

    Ofattbart! fattar inte riktigt vad du är gjord av! GRATTIS i gen och igen och igen och… ja du fattar. :-) Men jag blir inte precis sugen… Man blir förvisso blöt på swimrun men där är man ju dels klädd för det och blir dels ren mellan lerklafset.:-)

    • Svara
      Anna
      21 augusti, 2017 kl 11:49

      Cappuccino byggde denna kropp :) Ren blev man inte mellan sälen och mora, men mina fötter har tamejtusan aldrig varit lenare än nu! Värsta lerinpackningen!

      • Svara
        Ingmarie
        21 augusti, 2017 kl 22:44

        Börjat så smått med cappuccinodieten men nu ska jag gå all in!!!!

  • Svara
    Anna H
    21 augusti, 2017 kl 05:59

    Grattis till ett väl genomfört lopp!

  • Svara
    Shaman
    21 augusti, 2017 kl 06:03

    Det låter som att din Ultravasaupplevelse var ändå lite trevligare än min trots att vi sprang samma lopp! Du lyckades mycket bättre med att hålla humöret uppe i skitvädret tydligen :) Hur som helst tack för en rolig racerapport och grattis till en jättefin prestation!

    • Svara
      Anna
      21 augusti, 2017 kl 11:50

      Tack själv för en grym report! Spännande att läsa om din upplevelse av samma lopp! Grymt jobbat och stor klapp på axeln!

  • Svara
    Helena
    21 augusti, 2017 kl 07:52

    Du är fantastisk Anna, och jag SA JU att det skulle gå sjukt bra för dig! GRATTIS till medaljtid och GRATTIS till att du såg så vansinnigt pigg ut när du passerade mig och teamet. Hatten av!

    • Svara
      Anna
      21 augusti, 2017 kl 11:51

      Tack Helena! Blev så glad att se er och fick ny energi! Samtidigt som jag tyckte synd om er som hade ännu mer tid kvar i leran!

  • Svara
    Karin
    22 augusti, 2017 kl 09:53

    Grattis! Du är bäst!
    Gillar din underhållande berättelse!

    • Svara
      Anna
      22 augusti, 2017 kl 22:04

      Tack! :)

  • Svara
    Trail och Inspiration
    23 augusti, 2017 kl 22:54

    Sååå sjukt imponerad, Anna!!!

  • Kommentera