Så jäkla ledsen. Inser att detta blir långvarigt. Min status ändras inte en millimeter, febern pendlar men går aldrig ner. Hostan river upp mig inifrån.
Jag hann inte ens bli förkylningsnojig inför New York. Det var för lång tid kvar. När jag läser om infektioner på 5 veckor inser jag att jag borde ha blivit det. Tagit det lite försiktigare. Idag är det jag som kontaktar vården. Och hoppas att det inte är kört.
Kan hända att jag är extra sentimental just nu. För jag gråter åt ett youtube-klipp.
Låt denne man inspirera er. Det tar 5 minuter, men det är värt det. Så himla fint:
NEVER. EVER. GIVE UP.