Skåneleden

Mellan Båstad och Torekov kan man ta sig på två olika delar av Skåneleden och den ena skrev jag om igår. Idag tar vi oss an dag 2. Den norra sträckningen, förbi Hovs hallar.

Eftersom det är vardag kan vi ta bussen mellan Torekov och Båstad. Den tar 53 minuter, och därmed 3 minuter längre än cykelturen dagen innan. Men vi slapp i alla fall komma svettiga till vår frukost på Bakeriet i Båstad. Vi har varit inne dagen innan för att försäkra oss om tillgången på mackor, och när vi undrade över havremjölken lovade hon att köpa till oss. Vilken stjärna!  Dagen startar alltså med frukost del 2 på uteservering innan vi ger oss av.

Sen bär det uppåt. Först på en smal men oväntat trafikerad asfaltväg och sedan vidare på de mjukaste stigar. Genom den mest fantastiska skog låter vi mjölksyran stumna våra ben. Vågar inte ens tänka på hur det känns att springa här men konstaterar att det åtminstone för ultralöpare är självaste definitionen av GÅ-BACKE vi befinner oss i. Alla uppförsbackars belöning stavas utsikt och vi kan se till både Kullaberg, Hallands Väderö och Halmstad beroende på vilken backe vi precis bemästrat. De efterföljande nerförsbackarna kan dock inte klassas som belöning. Det är trixig terräng och jag tar mig knappt ner. Speciellt när man har två kilometer till lunch och har en hungernivå högre än Eiffeltornet. DÅ går kilometerna sakta.

Vi har som idé att luncha vid Hovs hallar men Fredrik knäcker den smarta idén att pausa en kilometer innan. Vi går av stigen och klättrar ner ett par meter för att undkomma vinden.  Där sitter vi helt ensamma och tittar ut över havet. På båtarna som passerar medan vi njuter av maten. I lugn och ro, helt ovetande om den proppfulla parkering som finns bara en liten bit längre fram…

Parkeringen i Hovshallar ser ut som Ullared på rea. Det är tjockt med folk, och ett par kilometer på vardera sida om parkeringen passerar vi fler klämdagsflanörer än får.  Sen återgår vi till vår ensamma tillvaro igen. Och tar oss an den kopiösa mängd stenar som ska följa oss hela vägen till Torekov. Det är kargt och solen har gått i moln. Vinden har blåst upp och allt känns coolt och rått. Jag älskar att gå här, men vet att jag hade avskytt att springa på eländet.

Som alltid blir kaffelängtan stor på slutet och vi drivs av att hinna till Bruket i Helsingborg innan stängning. Därför är det raska ben som avverkar de nio sista kilometrarna in till Torekovs Busstation.

I vår utmaning att ta oss igenom Skåneleden har vi nu avverkat 22 av 130 mil. Det tar sig.

I vår utmaning att ta oss runt hela Skåneleden har vi i dagarna vandrat mellan Båstad och Torekov. På två sätt…

Skåneleden har två olika sträckor mellan Båstad och Torekov, och ett  guldupplägg hade varit att vandra båda med en övernattning på antingen Torekov Hotell eller Hotell Skansen i Båstad. Bada bubbelpool och äta fancy trerätters. Men vi valde budgetvarianten: camping! För att vi visste att vi ändå inte skulle komma fram i tid till varken bubbelbadet eller middagen. Logistiken var nämligen inte helt enkel…

Logistik: vår tanke var en bil parkerad i Torekov fullastad med campingprylar. Därifrån ska vi ta buss till Båstad och sedan vandra tillbaka, en del-led per dag. Upplägget funkade dock bara en av dagarna, den som var en vardag. Busstrafik Båstad-Torekov existerar nämligen inte på helgdagar!  Som Kristihimmelsbonus får vi därför packa med fulcyklar för att ta oss till Båstad. En nära döden-upplevelse då det ligger en ås på vägen…

Svårighetsgrad: den södra av lederna (etapp 21 plus del av 18) är lättvandrad och hela första partiet till Grevie åsar är asfalt. Åsarna är lite myskuperade och sista biten in mot Torekov småstenig. Men överlag enkel vandring. Som asfaltlöpare hade jag älskat den här sträckningen!
Den norra leden (etapp 16+17) är mer teknisk. Mycket kuperad inledningsvis, ofta i kombination med rötter och stenar, och mot slutet riktigt stenigt längs vattnet. Vackert som attan och en traillöpare hade älskat det. Jag hade nog svurit en del över stenarna…

Markering: lätt att följa. Men dåligt uppmärkta vindskydd och vattenställen.

Övernattningsmöjligheter: få. Då stora delen av leden går i naturreservat där man inte får tälta är det svårt att hitta sovplats längs leden och speciellt kring Torekov där vi vill bo.  Vi väljer ett mindre naturnära sätt. First Camp i Torekov. För bekvämlighet och åtkomst med bil.

Dag 1:
31 km. 8,5 timme inklusive matstopp, fotostopp, och kisspauser.

Vi ska alltså börja vår vandring med 15 km cykel, för att få ihop logistiken när Skånetrafiken firar Kristiflygare på annan ort. Jag svettas ihjäl när jag försöker ta mig upp för Mount Everest på min gnisslande tantcykel. Tror min sista stund är kommen innan vandringen ens hunnit börja, men överlever tack vare den evighetslånga nerförsbacken ner till Båstad och starten.

Som vanligt pratar vi sår i öronen på varandra när vi vandrar. Och när samtalsämnena tagit slut börjar vi fundera på vad vi skulle göra om vi skulle skilja oss. Vem som skulle ha vårdnaden om kaffemaskinen, vem som skulle bo var och hur man gör när man nätdejtar. Skulle folk liksom svajpa bort en om man visade sig på bild i långkalsonger och sova-i-tältfrisyr? Sen släppte vi den tråden…

Vi äter medhavd lunch på Grevie åsar och kommer därefter för första gången bort från asfalten och in på lite mer spännande terräng. Älskar kuperingen och utsikten. Man ser verkligen hela världen där uppifrån. Ett perfekt lunchstopp, ca 13 km från Båstad busstation.

Efter en fantastisk vandring över grönskande kullar väntar avslutningen längs stranden. Sista 12 km in mot Torekov vandrar vi med ett spegelblankt hav vid sidan om oss. Och begrundar fenomenet stockholmare i badrock. Tydligen går inte den inhemska Bjärebon omkring badrock och det är genom badrocken man lättast identifierar en stockholmare. Osäker om det är sant eller en skröna, ni får gärna upplysa mig om sanningshalten.

Några badrocksobservationer senare börjar kvällen krypa på och magen göra sig hörd. Men än är vi inte framme.

Att vandra tar galet mycket längre tid än att springa. Vi når Torekov strax efter 19. En normalvettig person hade förmodligen köpt en pizza och slängt sig i gräset. Med 31 km i benen tycker vi det är en bra idé att preppa grillmiddag med miljoner tillbehör. Vi har ju lastat bilen full som det vore en tvåveckors semester vi ska ut på. I bilen finns allt. Och lite till. Utom något festligt att dricka till mig. Fredrik har packat öl till sig själv medan jag festar loss på dagsgammalt kranvatten ur en illgrön vätskepåse. Fint ska det vara.

Vi dukar upp snacksbord medan vi tänder grillen. Frossar loss på chips, ostar och oliver. Och det där ljumna kranvattnet från toaletten i Glimminge plantering.

Kl 20:00 är maten klar och vi sätter oss till rätta medan solen sänker sig i ett magiskt kvällsljus.  Precis när det totala lugnet infinner sig kommer 6 barn och livar upp stämningen. Skuttar rundor och skriker glädjetjut. Så där som man gör när man är tolv och det är årets första sommarkväll. Såklart glad för deras skull men ett par öronproppar hade suttit fint. Vi har ju trots allt pratat skavsår i våra öron och är lite trötta…

När maten är intagen, kvällssolen fotograferad och tältet rest är klockan 23. Då kommer vi ihåg våffelsmeten vi tog med oss. Och våffeljärnet som ligger i den fullproppade bilen.

Därför blir det våfflor. Vid en annorlunda tid. På en camping i Torekov.  Kan ha varit de godaste våfflorna ever.

Dag 2 tar vi en annan dag. Stay tuned. Då ska ni få veta varför ni inte ska äta lunch i Hovs hallar…

Jag skriver min blogg mest som en dagbok för mig själv. Jag tänker att ingen annan bryr sig så mycket mycket om mina äventyr. Att inspirationen kanske inte flödar då jag varken publicerar flashiga recept eller mirakelmetoder att nå marathonformen på fyra veckor. Men ibland får jag tecken på att folk faktiskt tagit till sig något av det svammel som publiceras här.

Bloggläsaren Anna har berättat för sina systrar om gubbarna på Skåneledenskyltarna och att de är riktade åt det håll man förväntas gå. Detta efter mitt inlägg i vintras.

Efter förra helgens utflykt på Kullaberg fick jag dementera det falska rykte jag hade spridit. Gubbarna var helt wild and crazy och gick åt alla möjliga håll. Jag fick dåligt samvete och håller som kompensation båda tummarna för att Annas systrar är välbehållna och inte kommit vilse.

I helgen betade vi av en ny del av leden. Där var det ordning på gubbarna minsann. Så nu lanserar jag teori tre. Gubbarna SKA gå åt det håll pilen visar.  Att det inte stämmer på Kullaberg kan bero på:

1. Kullabergsavdelningen av Skåneleden har köpt andrasorterings-skyltar till reapris. För att spara pengar till något mer fancy. Typ pizza på Krukan.
2. Kullabergsleden markerades INNAN någon snilleblixt kom på att gubben borde gå i pilens riktning och designade nya skyltar.
3. Han som tryckte skyltarna till Kullaberg hade druckit för mycket midsommarsnaps innan han skred till verket.

Undrar om jag någonsin får ett svar på frågan. Vilket alternativ tror du på?

(Och nu måste du svara för annars tror jag att ni alla är bortkollrade i naturen efter mina inte alltid överensstämmande teorier…)

Kanske börjar jag bli tjatig men vi har vandrat igen. Betat av 48 nya kilometer av Skåneleden i vårt projekt att ta oss igenom hela.

Logistik: Tåg till Hässleholm och byte till Vittsjö. Sen promenad tillbaka till Hässleholm.

Svårighetsgrad: mycket grusväg och mestadels enkel vandring. I närheten av Vedema underbara skogsstigar med några riktiga pulshöjare.

Markering: ganska dåligt underhållen, och inte samma standard som övriga sträckor vi gått. Bortskavda och bleka färgmarkeringar samt försvunna pilar.  Vi irrade en del…

Starten på SL2 Nord-Sydleden är i världsmetropolen Hårsjö. Dit kan man inte ta sig med kommunaltrafik. Därför får vi gå från Vittsjö, en sträcka på 8 km, som liksom inte räknas. Men tiden går fort och snart är vi på banan.

Det är första gången vi vandrar med övernattning och vi har rotat friskt i ryggsäcksförrådet för att hitta något att bära den hyfsat stora packningen i.  Ryggsäcksförrådet är digert. Det är gamla reliker från förr, vinster från lopp, och testryggsäckar från olika PR-byråer, som blivit hängande.  Jag passar på att testa en sponsrad Thule-ryggsäck och Fredrik går loss på Haglöfs klassiker Sho-sho 6000 från 1995. Vi hinner inte ut ur Vittsjö innan han börjar klaga. Prylnörden gillar inte gamla prylar. Jag övertygar honom om att återbruk är trendigt!

Eftersom vi vandrar med lätt kök kan vi i princip bara värma vatten (och havremjölk). Därför är vi förpassade till påsmat. Det funkar men ger ju inte riktigt den rätta lördagsfeelingen. Därför har jag packat ner lite Kärleskmums i smyg.  Som efterrätt. Istället för duntofflorna som därmed fick stanna hemma.

Efter intagen påslunch i Olastorp plockar Fredrik fram medsmusslade chokladpraliner från bästa Chocolatte till efterrätt. Det är uppenbart att ingen av gottegrisarna riktigt stått ut med tanken på en helg utan utsvävningar.

Efter Olastorp börjar den totala förvirringen. Vi börjar planera vårt nästa lopp – Stävie Frontyard. Och vi blir totalt förlorade i excelark, tidtagning, och vilket fika som ska serveras att vi helt glömmer att leta efter orange markeringar. Vi går fel. Hela tiden. Vi kommer aldrig längre än en någon kilometer innan vi tappat spåret igen. Tillslut blir vi galna och beslutar om planeringsförbud. Vi får bara prata om saker som inte kräver totalfokus. Typ skavsår och kaffe.  Men excelarket kommer att bli galet bra…

Större delen av första etappen till Vedema är lättpromenerad på breda skogsstigar och grusväg. När vi är 5 km från målet kommer vi in i underbar trollskog. Fast först efter att ha hittat en bortkastad Skåneledenskylt och liksom lagat leden. Vi traskar genom fantastisk illgrön skog, lika grön mossa och får för första gången testa pulsen i några riktigt branta backar.

I Vedema finns vindskydd, toalett, vatten och en stor öppen yta att campa på. Här sov vi när vi sprang samma sträcka 2017.  Då behövde vi regnskydd. Det gör vi inte nu. Därför passerar vi civilisationen där tre tält står uppradade, och fortsätter ett par hundra meter till vår ”egen” skog. Sen ligger vi raklånga i mossan och tittar upp på trädtopparna tills solen går ner och det är dags att krypa till kojs. I världens minsta tält.

Fortsättningen från Vedema-Hässleholm börjar lika vackert som etappen innan slutar. Sen kraschlandar vi i verkligheten när vi tvingas vandra 15 minuter längs en hårt trafikerad väg. Just när vi börjat planera hur vi ska fira vår 20-åriga bröllopsdag. Det håller på att sluta i skilsmässa. Prylnörden jag är är gift med blir nämligen galen av ljud och utsikterna är små att lyckas förhandla in spa och lyxmiddagar i det läget…

Några större förhandlingsmöjligheter är det inte heller tal om när temperaturen plötsligt peakar och vattnet är slut. Då är det tur att prylnörden smugit med sig en vattenrenare. En i hemlighet inköpt pryl som just idag ska visa sig välbehövlig. För honom. Jag hade aldrig vågat…

Framme vid Finjasjön ser han sin chans att prova sin utrustning.  Han sänker ner ett ”sugrör” i sjön och sörplar genom en mackapär in det bruna och not so läckert doftande vattnet i munnen. Det verkar ha funkat, han har ännu inte visat tecken på förgiftning!  Och bröllopsdagsförhandlingarna gick bättre efter det!

Slutet gott allting gott. Nu ska jag tvätta föttterna!