Jag har varit så behärskad genom hela mitt löpförbud. Gillat läget och tänkt att cykeln varit ett finfint alternativ. Jag har inte längtat ihjäl mig efter löpningen och liksom inte lidit. 
Idag sprang jag på Österlen. Genom fantastiska trollskogar och längs den vackra Verkeån. Dog en smula i backarna och kände lekfullhet bland prassliga löv.
Orienteringstoalett. På tjejsidan hade vi alla fall väggar mellan toalettstolarna…
Som en katt bland miljoner orienterings-hermeliner cruisade jag runt och njöt. I vaden en vag känsla men inte mer. I huvudet väcktes ett löpsug med helt orimliga proportioner.
Jag VILL springa 21 km på lördag. Det är inte förnuftigt men jag vill.
Jag VILL åka till Mallorca om två veckor. Bo i ett sagolikt mästarnasmästare-hus och knarka höjdmeter. Det är om möjligt ännu mindre förnuftigt men på något vis känns det som mitt vad-ont kommer att retirera. Inse att det inte är lönt. Att jag kommer springa bort det.
Farligt kaxigt tänkt. Garderar mig med peppar, peppar och hela köret, men jag känner mig så in i bängen hoppfull. Nykär på något vis. I löpningen och naturen. Och i maten på Mandel & Målla.
Raw food-pizzor i 4 smaker. Bananchokladpajen hann försvinna innan jag fick upp kameran…
