Morgonens löprunda var den första sedan i februari som jag inte hade någon som helst känning i vaden. Jag ska inte ropa hej utan bara säga en massa peppar peppar och ta i allt trä som kommer i min väg. Men innerst inne hoppas jag. Kanske är det på väg att vända.
Och jag behöver verkligen den vändningen nu, för det är i denna vecka jag ska besluta om jag ska springa Berlin marathon som jag är anmäld till. I så fall är det nämligen dags att börja sätta en plan. Utfallet av veckans återstående löppass får visa vägen.
