Stockholm är en dröm för mig som är totalt befriad från lokalsinne. På dagens löprunda hade jag två riktlinjer:
1. Alltid vattnet till vänster.
2. Spring över alla broar
Guess what? Jag kom runt. Via Alvik, Kungsholmen, Pampas. 11 km morgonlöpning.
I morgon väntar annan slags löpning. Vattenlöpning med bästa Ingmarie. Behöver jag säga att jag är nervös. Jag tycker ju inte om att bli blöt!
Jaha då har jag flyttat mitt pick och pack. Trodde jag skulle bo i Solna och hade googlat reda på värsta rundan runt Brunnsviken. Men det var visst Huvudsta jag skulle bo i, så nu får jag tänka om. Har hittat en sjö. Undrar om den går att springa runt?
För övrigt har jag yogat med underbar utsikt. Bara så ni vet.
Utsikt från mitt yogafönster
Stockholm är häftigt. För mitt i stan kan man springa på de mest fantastiska rundorna. Idag blev det morgonjogg runt Kungsholmen. Så himla vackert!
Inte precis vardagsmat för en Kävlingelöpare…
Den morgonrundan lever jag på länge! Morgonjoggar är verkligen da shit. En dag som börjar så här kan nämligen inte bli dålig. Speciellt inte i värsta bästa sommarvärmen!
Älska livet!
Att dela träningsrunda med tjugotusen andra var en bra idé även om det kändes skumt.
Velade in i det sista om jag skulle våga, men direkt jag kom till Östermalms IP visste jag att det var rätt beslut. Träffade kändisar och fick snacka av mig lite. Miranda peppade mig för mitt planerade avhopp och sa att det inte var så farligt. Lena klagade på min cykelbränna… Hon får väl skicka mig en längre kjol nästa gång…
Anyway. Ute ur bajamajakön med fem minuters marginal. Njuter av musiken som pumpar ur högtalarna. Känner peppen och stämningen i hela mig. Oroar mig för att jag har ätit för lite frukost, druckit för lite och inte laddat. Sen påminner jag mig själv att jag faktiskt ska springa ganska kort. Glömmer det hela tiden när hela stället osar marathon.
Startskottet går och det är tjockt framför mig. Upplever det mer knökfullt än vanligt. Glider med så gott det går. Skippar vätskestationerna och tar sikte på en 3:30 ballong. Flyter med i en skön fart och med en vad som envisas med att göra sig påmind.
På Västerbron dör jag besvikelsedöden. Det är tyst. Inget party. Inget dansband. INGEN MUSIK. Alltså hallå, Västerbron ÄR Stockholm marathon för mig. jag brukar ha gåshud här. Nu blir det bara en vanlig,tråkig och grå uppförsbacke. Surar mig över krönet och inser att jag bara har 6 kilometer kvar innan det är dags att kliva av.
Har bestämt mig för 14 km. Där finns ett lunchställe som verkar bra. Men ju närmare jag kommer ju mindre vill jag sluta. Frågar mig själv om jag skulle fixa hela loppet men förnuftet säger att det skulle vara korkat, så jag stannar som planerat.
Damen i sjukvårdstältet ser frågande ut när jag typ piggast i stan skuttar fram och säger att jag vill kliva av. Som tur var frågar hon inte “Är du säker?”. För då hade jag fått jobbigt!
Avslutar med god lunch på Kaffeverket. Sörjer en smula avsaknaden av finishertröja och medalj men tänker att det går att ordna nästa år…
