Vi måste prata. Det handlar om min fot. Har inte velat gnälla om den tidigare, för så fort det står på bloggen blir det liksom sant. Och jag vill inte att det ska vara sant. Men jag har ont i foten.
Min löpning har fungerat klanderfritt hur länge som helst nu. Kroppen har levererat och samarbetat. Jag har haft en fantastisk löpsommar och varit tacksam för varje steg av löparlycka.
Så skulle jag bara klämma dit det där sista kvalitetspasset innan maran på lördag. Ett midnattslopp i ösregn. Hur svårt kan det vara? I ett försök att hålla kvar min för löst knutna sko på foten måste jag ha sprungit och spänt mig. För jag får ont någonstans där på hälften. Och det onda sitter i.
Ordinerar mig själv löpvila hela sista veckan och ägnar mig åt annan träning. Förutom gårdagens löpgrupp där jag springer med under uppvärmningen. Ca 1 km. Ont.
Panikmasserar. Värmer. Kyler. Ber till reparationsguden. 3 dagar till marathon.
Det här är mitt sista inplanerade lopp för i år, och jag kan liksom leva med ett par veckors löpvila efteråt. Det finns ju sjukt många roliga träningsformer jag kan roa mig med medan foten läker.
Men. Jag vill inte ha ont under loppet. Förstå hur långt 42 kilometer är om något gör ont från start. Förstå hur ledsen jag blir om jag förvandlas en bokstavskombination i resultatlistan. DNS? DNF? På det andra året av det maraton jag skulle göra trettio år i rad. Det finns inte.
Var är linimentet?
