Inför dagens backrunda satte jag mig i vägkanten och frågade Fredrik varför vi inte satt på uteservering och åt mjukglass som andra människor. 75 km senare visste jag svaret:
Vackraste Söderåsen har slagit ut i illgröna färger. Ingen glass i världen kan vara lika färgglad!
Helt exalterad över min Strava-upptäckt ville jag göra reklam för den i de cykelgrupper på Facebook som jag råkar vara med i. Allt för att locka fler tjejer, för att få motstånd och för att trigga mig själv och förhoppningsvis andra. Det är så lätt att jag bara cyklar när jag cyklar. Nu får jag en morot för att pressa mig själv i uppförsbackarna eller på väl utvalda sträckor.
Går in i ena gruppen för att sprida mitt budskap. Möts av detta:
Tänker att det nog inte är läge att införa ett tävlingsmoment i den gruppen…
För tjejer får visst inte rejsa. Det ska vara så behagligt så. Så fluffifluff och gulligull.
Ursäkta men jag får knottror.
Dessutom undrar jag varför man behöver få dåligt självförtroende för att någon är bättre. Ska man se det så, ska ju ALLA utom en i hela världen ha dåligt självförtroende. Det vore ju rent sorgligt…
En som är MYCKET bättre än mig gläds jag åt. En som är LAGOM MYCKET bättre än mig triggas jag av. Är det fel på mig?
Jag kan vara sist i hela världen men igår upptäckte jag STRAVA.
Strava är ett program där du läser upp din GPS-fil och kan jämföra dina tider på vissa sträckor med andra.
På gårdagens fikarunda lyckades jag erhålla titeln Queen of Mountains på en av de segare backarna här i krokarna – Rönneberga backe. Det låter fint, men sanningen är att det inte är så många tjejer som verkar ha upptäckt Strava ännu. För jag tog det ganska lugnt upp och det var ingen större konkurrens om första platsen.
Nu känner jag mig dock helt stravafierad och vill bestiga varenda backe i krokarna, utmana och sätta rekord. Men för att det ska bli kul måste det finnas fler tjejer. Att tampas med killar är liksom ingen sport, där har man ju ingen chans.
Så girls around here: strava.com. Gå ditt, regga ett konto och kör igång.
Tävlingen kan börja!
12 mil i fantastisk natur, svensk sommarvärme och de grymmaste cykelbenen. Kände mig stark hela vägen och det tog liksom aldrig slut. Hade nog kunnat ta ett varv till…
