Ni vet lyckan när man hittar en hundralapp i en gammal jacka man inte använt sedan stenåldern. Eller när man hittar en ouppackad resväska från Italien…

Släpp in mig i en delikatessbutik och det behövs en lyftkran för att få mig ut därifrån. Det är liksom den bästa shoppingen, förutom möjligen träningskläder. Speciellt när man handlar från en glad italiensk dam som producerat grejerna själv. Då når lyckan helt nya höjder.

Idag är jag glad av flera anledningar. Inte bara min upphittade väska. Idag är jag glad för att:

• Det bara är 8 dagar till stora tjejen kommer hem från USA! 305 dagar sedan vi sågs!
• Jag ska springa i världens vackraste Stävie-skog.
• Mina lunchrester är kalasgoda!
• Mina nya snygga Adidasskor damp äntligen ner i brevlådan. Same same som alltid, men förbättrad sula. Måtte de hålla längre än ett halvår denna gång…
• Det är sommar. Min årstid. Vill bara stoppa tiden och uppleva varje sekund lite extra länge!
• Avslutning på nybörjargruppen i löpning.  Älskar att se utvecklingen de haft. Tänk om man själv hade den utvecklingskurvan…

På minuskontot är att jag förmodligen har förstört bal-sminkningen för en stackars tjej vars sminkös gick på mitt cirkelpass i morse. Med tokfokus på axlar och armar.  Jag vågar inte garantera kvaliteten på den där sminkningen…

Alltså jag älskar det här avslappnade modet. Träningskläder till vardags liksom.  När man kan känna sig snygg och bekväm på samma gång.  Craft har (som en del i en instagramtävlingsvinst) förärat mig de snyggaste shortsen och en helt fantastisk tröja som jag bott i sen den landade i min brevlåda.

Favoshorts! Funkar lika bra till träningslinne som till människokläder…

Bästa tröjan. Vill aldrig ta av den…

På Niketown i Milano shoppade jag en Nike-tröja som funkar hur bra som helst på kontorsjobbet. När det inte är plus 25…  Måste dock slita några timmar i kontorsstolen för att täppa igen hålet som blev i plånboken.

Och sneakers alltså. Guds gåva till mig. Jag som inte fixar klackar högre än 4 millimeter utan att få svindel och stuka fötterna. Måtte det aldrig bli trendigt med pumps och pennkjolar! That’s not me liksom.  Eller så får jag bara inte söka jobb på bank!

Foto-orientering är det roligaste roliga. Löpning och skattjakt i ett. Hjärna och ben i den bästa av combos!

Lunds Orienteringsklubb har satt ihop en Lundarunda med 30 kontrollpunkter på en gigantisk karta. På ett separat ark finns 30 foton med tillhörande text som beskriver en viss plats i stan, och målet är att para ihop rätt plats med rätt bild.  Jag såg en ledig söndag som ett utmärkt tillfälle att börja beta av kontrollpunkterna. Till fots.

De första nio punkterna ligger i stadskärnan, och risken är stor att det ska bli mycket promenad och allmänt irrande om jag börjar i den ändan. För att få mer distans för pengarna väljer jag att starta bakifrån. Punkt 30 that is. Springer längs Höje å, letar, hittar och fortsätter. Passerar Tetrapak, fina hus, lekplatser, återvinningsstationer och växthus. Vet inte vilken bokstavskombination jag lider av men jag har svårt att ta kontrollerna i fel ordning. Ibland springer jag därför långa sträckor fram och tillbaka fast hela mitt förnuft förstår att det hade varit smartare att ändra ordning. Men det går liksom inte!

Det finns många konstiga ställen man inte känner till….

Rundan bjuder på överraskningar i form av vatten! Till för några månader sen visste jag inte att det fanns vatten i Lund…

Två löptimmar (och nästan tre riktiga timmar) senare har jag bockat av kontrollerna 30 till 21. Då är tiden ute. Fredrik har tröttnat på att cykla och kört för att hämta upp mig enligt avtal. Hade han inte stått där hade jag kunnat fortsätta hur länge som helst. Ni vet, ”bara en till”. Som när man bygger pussel eller äter chips…

20 km fick jag ihop och inte en enda gång tänkte jag på att jag sprang. Fotoorientering är ju värsta grejen för den som vill springa men som kanske inte tycker det är superkul att bara mala på!

Nu letar jag lediga luckor i kalendern för att ta mig an kontroll 20-11. Tio stycken i taget verkar vara lagom takt.

Vad gäller de tio sista kontrollerna har jag naturligtvis också en plan. Det blir en familjepromenad med tillhörande fika. Typ så här:

Inkognito. Kakornas kakor. Och en av de få ställen på jorden som vet hur man vispar grädde.

Ibland gör jag mig lustig över orienteringsmodet. Ni vet det där från 1970 som fortfarande är SÅ rätt. Idag har jag tittat på simtävling utomhus. Modet är förvisso säkerligen av senaste snitt. Våtdräkterna av avancerad teknologi. Men det hjälper inte. Vuxna medelålders män som uppvärmnings-gympar i våtdräkt är en skrattfest av rang. 

Kanske är det i rädsla för att se ut som barbapappa som de flesta hoppar över gympan.  Stackars medley-instruktören gympar glatt i sin ensamhet. Nästan. För Fredrik förbarmar sig. Lyfter armar och ben i galen otakt och i en beundransvärd passgång. Jag skäms lite men han är glad.

Så går starten och som publik är jag för ovanlighetens skull inte det minsta avundsjuk. Simma är inte min grej. Det är kallt. Och bara tanken på att korva ner mig i den där dräkten… Kan man ens andas i den?

Jag sätter mig på bryggan och hejar istället. Njuter av solen och det faktum att jag redan avverkat min träning. 50 km cykel till tävlingen. I värsta snygga munderingen, tight men inte korvstoppad.  Jag kunde andas, och jag frös inte en enda gång!