Jag skrev om Simon i början av sommaren. Killen som skulle cykla genom Sverige utan att äta. Och hur mycket jag liksom svalt ihjäl av blotta tanken. Han är på väg nu och har kommit en bra bit. 

Just idag är han på väg till Töreboda som ligger mittemellan Vänern och Vättern. Han har cyklat 154 mil helt utan energi,  och passerar snart världsmetropolen Gullspång. Och om det kan vara till någon tröst för honom är maten i Gullspång ändå jätteäcklig. Det vet jag av erfarenhet från när vi cyklade till Umeå…

Anyway. Det är roligt att följa honom. Nästan på intressant. Hur kroppen kan fortsätta att trampa på lagrade reserver. Hur kilon försvinner och blodsockret pendlar. Hur det är att inte orka cykla fortare än 8 km/h och när en promenad i cykelskor känns som ett lättare alternativ än att cykla…

Han hade ätit upp sig från 78 till 92 kg inför start,  och är nu nere på 81 kg.  Kommer reserven räcka och annars, vad händer sen?

Värsta trillern. Vill du läsa med så gå in här eller här.

Om tre dagar når han Landskrona. En avstickare till Kävlinge på vägen mot Smygehuk och jag hade kunnat bjuda på en cappuccino. Men det går ju inte…

Det finns många förmågor jag inte har. Där resten av världen överglänser mig big time. Jag kan till exempel inte urskilja smaker på vin (allt smakar liksom bara vin),  mitt luktsinne är halvtaskigt och jag kan knappt köra bil när det är mörkt.  Andra kan urskilja vinets krispiga mineraltoner, angenäma fetma och dillsmak, men inte känna takt i musik…

(Bild lånad från Les Mills)

Jag förundras ofta över att så få kan hålla takten på ett Body Pump- pass. När takten ekar i hela salen är det helt uppenbart när det är tänkt att jag ska röra mig. Ändå går folk upp och ner helt i ofas. När instruktören för en sekund går ifrån för att vrida upp volymen blir det vilda västern i salen och det är INGEN som är i samma position samtidigt.  Det spelar ju såklart ingen roll. En knäböj är en knäböj oavsett när du är uppe eller nere, men det blir ju så mycket mer power när man jobbar MED musiken och inte emot.

Å andra sidan är det jobbigt att vara taktfanatiker. Det gör att jag inte kan springa till musik om den inte har rätt bpm. Det gör att jag får stora skälvan av nya innegrejen på spinningen – att man som deltagare ska välja takten själv. Det går inte. Jag måste trampa i takt. Att låta mig välja själv är ett ofog. Jag väljer den takt  instruktören valt på musiken. Om det så blir 65-kadens rätt igenom. Typiskt dumt…

Hur är ditt förhållande till takt?

Jag är galet trött på mina egna löpstråk. Behöver variation och tar varje tillfälle jag kan att springa någon annanstans. Som idag. Har ett annat ärende i Eslöv och ser chansen att kombinera med löprunda. Nya hoods, nya möjligheter. Googlar och hittar Hälsans stig. Praktiskt att bara följa skyltar och slippa tänka själv. Då vet jag inte att stigens skyltansvarige inte var rätt man för jobbet…

Efter 200 meter kommer jag vilse första gången. Första korsningen saknar nämligen skylt. Jag gissar och gissar fel. Snurrar rundor innan jag kommer på banan igen.

Efter 2 kilometer står jag och stirrar på en skylt. Skylten finns alltså där, men var den pekar går inte att förstå. Den pekar liksom mitt emellan vägar. Tar vänster och ser en markering längre fram. Tror att jag är rätt men jag har sprungit i en loop och kommit tillbaka till någon av de första markeringarna på banan.

Sen fortsätter det. Skyltar som sitter gömda i buskar. Skyltar som pekar åt fel håll. Skyltar som inte finns. Jag tror skyltansvarige haft ett maxantal skyltar att leka med. Typ 10 stycken på sex kilometer… Hur svårt kan det annars vara?

Efter att ha snitslat Stävie Trail två gånger vet jag hur noga man måste vara för att inte tappa folk på vägen. Det duger inte med en skylt per kilometer. Eller skylt där pilen försvunnit. Eller skylt som pekar in i en buske. Skyltansvarige på Hälsans stig i Eslöv – gör om gör rätt!

Men jag ska inte gnälla, jag fick tre bonus kilometer, och 50% mer för pengarna. Dessutom i ett härligt spontant skånskt ösregn som krävde lite kreativitet för att skydda iphonen från en tidig död. Här är receptet:

1. Ta av strumpan
2. Lägg telefonen i en förvisso småsvettig strumpa
3. Knöla ner strump-telefonen i spibeltet
4. Dra ner spibeltet innanför brallorna
5. Dra tröjan över…

Det höll. Och trots att varenda millimeter av mig var blöt när jag kom fram var telefonen nästan torr. Med doft av fotsvett…

I min frys finns miljoner bananer. Resterna av Stävie trail plus alla de där bananerna som blir prickiga innan man hunnit blinka. En apa hade älskat min frys medan jag tycker det är lite trist att inte få plats med något annat….

Jag gör mitt bästa för att göra mig av med dem. Skapa utrymme för annat. Använder de frysta bananerna till smoothies och avokado/bananglass men sen tar liksom fantasin slut. Jag behöver recept på saker som förbrukar bananer. I massor. Ge mig dina bästa bananbröd, banankakor, banansmoothies, och allt annat som jag inte kommit på än. Ju konstigare desto roligare. Bästa recept belönas med… en fryst banan. Skickad med post. Eller inte…