Idag är ingen vanlig dag. Jag har badat. Eller spradat…

Jag erkänner. Jag gjorde det bara för bloggen. Det finns liksom ingen annan vettig anledning att bada i Sverige under rådande höstväder. Det krävdes 22 kilometers uppvärmning och mental laddning bortom rimliga proportioner. Det krävdes dessutom coachning av självaste grundaren av begreppet SPRADA (springa+bada): bästa Ingmarie.

Senast jag badade var när mina medresenärer slängde i mig i kroatiskt vatten. Det har tagit mig över ett år att komma över chocken och ladda tillräckligt med mod för att göra igen. Det var kallt, men faktiskt ganska härligt…

Så här efteråt är jag stolt som en tupp. JAG har badat liksom. En större utmaning än vilket marathon som helst. Men badet var bara en mikroskopiskt liten del av en fantastisk dag som såg ut så här:

Jag har sagt det förr och säger det igen: att viga en hel dag åt löpning, cappuccino och mat är höjden av lyx.  Att tillbringa den i grymt sällskap och prata i evigheter utan att samtalsämnena tar  slut. Och att ibland luras utanför boxen….

DET är grejer det.

Kalendern blinkade helt tom idag. Inga måsten på hela dagen. Jag hade kunnat springa precis när som helst. Jag valde klockan 06.30.

Kan hända att det inte klassas som helt normalt men det finns många bra anledningar:

Jag kunde redan innan jag gick och la mig igår känna hur gott frukosten skulle smaka efteråt. Det finns ingen frukost som är godare än den när man sprungit. Ibland är det värt att gå upp tidigt bara för att få den känslan.

Att springa en söndagsmorgon klockan 06.30 är höjden av ensamhet. Det är något magiskt i det.

Känslan att komma hem till ett helt tyst hus. Där alla sovit och ingen märkt att jag varit iväg. Där min dag redan hunnit en bra bit medan deras inte ens börjat.  En tjuvstart värd namnet.

Dessutom var solen framme för första gången sen typ stenåldern. Vem kan motstå det?

06.30 alltså. Ta det som ett tips.

Man vet att det är semester när man inte hinner blogga. När man inte hinner läsa andras bloggar och ännu mindre kommentera. När man inte ens får ågren för sina uteblivna inlägg, för att ändå ingen läser…

Egentligen borde man ha mer tid att blogga när man är ledig hela dagen, men det funkar visst inte så. Idag blev bloggen brutalt nerprioriterad pga Pokemonjakt. Tills spelet plötsligt blev tillgängligt i Europa och hela systemet kraschade. Och det var kanske tur, annars hade jag fortfarande promenerat omkring och letat gula monster med snabel.

Men jag har inte bara gått omkring med mobilen hela dagen. Jag har Body Pumpat också. Och åkt tåg till Lund med mina barn för att dricka cappuccino. Det gäller att lära dem livets guldkorn. Dessutom fanns det många Poki stops i krokarna…

Barnen ska till farmor och farfar ett par dagar. Genast börjar upplevelselöparen i mig vakna. Föreslår en massa crazy saker för Fredrik. Springa till Torekov och äta afternoon tea. Springa till The Lodge och njuta av en bbq-buffé.  Springa och fika hos alla våra vänner.  Tälta på Söderåsen och ta en löptur i soluppgången…

Så säger han att man skulle kunna gå på bio eller bara sitta och hänga på uteservering i Malmö. What!? tänker jag. Som en vanlig människa? Jag kontrar med vegansk grillkväll i stadsparken men då får han något ont i blicken. Mannen som förvisso älskar veggo men också är knäsvag för kött…

Hjälp mig nu. Vad skulle du göra om du hade två HELT lediga dagar? (och du blir såklart mer poppis om förslaget innehåller löpning…)