Jag har bytt jobb. Fått fasta arbetstider och blivit normal. Efter första dagen på nya jobbet är förvirringen total: när tränar man liksom?

Those were the days…

Kommer hem genom dörren 17.45. Stelfrusen, trött och hungrig. Behovet av återhämtning är större än efter vilket marathon som helst, så jag testar med samma metod: cappuccino, i väntan på maten. Det är mörkt ute och jag gillar inte att springa då.  Inte ensam. Och orka ta sig till gymmet! De roliga passen har dessutom startat för länge sen. Till halv åtta-åttatiden kan jag vara redo, men då är jag ju inte klar förrän läggdags. Och hur ska jag då hinna blogga, packa morgondagens matlåda, pussa på barnen, svara på mail och lägga pussel…?

Måste ha en plan. Annars kommer jag förvandlas till en soffpotatis. Here goes:

Igår: Började med vilodag. Vickade bort mina två pass för att liksom inte chocka systemet fullständigt. Förvandlingen har börjat…. 
Idag: Body Pump planerat till 19.45.  Har laddat mentalt sedan igår för att lyckas ta mig ut i mörkret. Och för att inte somna mitt i marklyftet.  Försöker desperat få med mig alla vänner jag känner, men ingen nappar…  De har ju tränat på dagen! Gör en beställning på en extra cappuccino till 19.00 för att komma ur dvalan.
Onsdag: Har tryckt in en löpcoachning på lunchen. Här tänkte jag faktiskt passa på att ta en extrarunda efteråt när ändå kläderna är på. Värsta bästa chansen till solljus!
Torsdag: Kvällsrunda löpning. Fredrik är tvångskommenderad att hänga med, som livvakt och sällskap. Träning och umgänge måste ju vara bästa flugorna på smällen när tiden är knapp. Till nästa vecka får jag komma på hur jag ska få med barnen också…
Fredag: Om jag packar en väska på torsdagen, någonstans mellan middagen och kvällsrundan, och ställer den med uppfällda handtag innanför dörren, så kanske i den bästa av världar att jag hinner roffa åt mig den när jag kommer hem, på mina tillgängliga 4 minuter innan jag måste cykla vidare till gymmet.

Andas Anna. Andas. Snart är det helg.

Vi har en tradition i familjen. Att jag på min födelsedag alltid får en personlig kalender för nästföljande år. Som Fredrik och barnen med omsorg valt omslag på. Och med en personlig text på första sidan. 

Tror jag. I själva verket får jag den aldrig när jag fyller år, och måste tjata mig blå för att familjens alla tummar ska komma ur innan vi är halvvägs in på nästa år.  Jag hör avgrundsdjupa suckar när foton ska väljas och mig veterligen är det Fredrik ensam som sliter sitt hår. Barnen bryr sig föga.

Trots alla suckar, känslan av tvång och hot om skilsmässa lyckas han varje år hosta upp en fin kalender. So far på rätt sida årsskiftet. Med 33 dagar kvar av 2016 har jag nu fått nästa års upplaga. Med målgesten Målgesten på framsidan och en ljuvlig cappuccino på baksidan.

Lycka är att få minnas ett marathon varje dag. Att titta på cappuccino, däremot, blir värsta sortens självplågeri när jag nu byter till arbetsplats utan kaffemaskin…

Den här dagen har gått i ett. Startade med 75 minuter spinning och världsrekord i ombyte efteråt. Då jag hade minimialt med tid mellan passet och tåget till Malmö var planen att svettas måttligt istället för ymnigt…

Svettas måttligt är dock inte min starka sida. Jag misslyckas kapitalt med min plan och har en handfull minuter på mig att förvandlas från dränkt katt till tillräckligt-fräsch-för-att-stå-i-butik-och kränga-startplatser-till-Stävie Trail.

Jag är snabb idag och kommer till perrongen fem minuter innan avgång. Så fort har jag aldrig någonsin gjort mig i ordning och jag blir plötsligt osäker på om jag verkligen fått mascara på båda ögonen.  Och om byxorna sitter åt rätt håll…

Köper med mig en lunch i farten och infinner mig på plats i butiken bara fem minuter efter utsatt tid. Pratar Stävie, provar skor, dricker cappuccino och har det allmänt trevligt.

Ramlar in genom dörren här hemma strax efter 18. Trött och OBLOGGAD. Och paniken infinner sig. Ni som bloggar förstår mig, man får liksom inte ro i kroppen. Ni andra tycker förmodligen jag är knäpp och ja, ni har rätt. Det är knäppt. Ingen läser ändå bloggar så här dags. Folk har ju liksom ett liv också.

Hostar upp ett inlägg medan bordet dukar sig själv.  Lättar på paniken. Nu kan jag ta lördag kväll….

En helt random bild på en ”mogen avocado”.  Sorg i hjärtat vid upptäckten. Men jag har i alla fall bloggat…