Med lite för lite sömn i bagaget och med en himlans massa bröllopsmat i magen tog jag tåget till Malmö för tredje upplagan av BUS-löpning Malmö-Lund. BUS är Barn- och Ungdomscentrum på sjukhuset i Lund och det är till en av avdelningarna där som vi samlar pengar.  Ett initiativ av drakmamman herself –Katarina!

Årets upplaga har samlat 50-60 pers.  När jag sätter mig på tåget är jag osäker på om jag kommer känna någon, eller känna mig som värsta utbölingen. Mina vapendragare från förra året har antingen firat sitt eget bröllop,  tajmat dåligt med husrenoveringen, eller hittat andra väldigt legitima ursäkter.  Jag hade inte behövt oroa mig. Hela löparvärlden är där.

Smygreklam för Stävie Trail runt halsen…..( och alla har Ahlgrens bilar i munnen…)

Jag får avhandla de mest spännande samtalsämnena på min väg från Malmö till Lund. Samtal om tänkta löparläger på Österlen och frågan om löpare kan dela dubbelrum med folk de inte känner (yes they can!). Samtal om löpning från kant till kant på Grand Canyon och tillbaka till första kanten igen. Samtal om semlor, buffar, rullstolar, bröllop och arbetstider. Skador, knäckta nyckelben, löparkonvent och såklart alla roliga lopp som finns att upptäcka.

Och mitt i allt detta hemtrevliga samlar vi in dryga 35000 kronor. Hur bra är inte det?

När jag lämnat de övriga på sjukhuset springer jag en sista kilometer till stationen där bilen väntar. Benen är glada och pigga. Vänsterbenet har kapitulerat och jag känner mig på väg tillbaka. Tillbaka till distanser och upplevelser. Glad ända in i märgen! Hade det inte varit för dotterns gymnastikuppvisning hade jag gladeligen sprungit sista biten till Kävlinge också. Ni vet DEN känslan.

Datum till nästa år redan satt. Och jag har klickat ”kommer”. Det här är en tradition i klass med självaste julafton, den missar man inte bara sådär!

Vi samlade inte bara pengar. Vi samlade gosedjur också!

Jag ska på bröllop och har därför målat naglarna. Målade naglar är det jobbigaste som finns. För innan de ens börjat torka kommer man på allt som behöver fixas.

Inga bröllopshänder men mycket mer funktionella…

1. Tvätta träningskläder. Jag springer Malmö-Lund i morgon klockan 09.00 och i fint sällskap vill man inte lukta svettig-tröja-som-legat-för-länge-i-tvättkorgen… Bara tanken på att rota fram kläderna som ska tvättas gör repor i lacken!
2. Duscha. Varför gjorde jag inte det INNAN lackning? Smart Anna. Hade man målat naglarna oftare än var fjärde år hade man sannolikt haft bättre koll på rutinerna…
3. Morgoncroissanten! Den som sitter som en smäck efter spinningen. Så typiskt att smulorna tenderar att sitta som en smäck i lacken…
4. Strykjärnet! Varför är det alltid längst in i städskåpet? Bakom dammsugaren. Att rota rundor där och jag får garanterat börja om från noll med lacket!
5. Ladda Garmin. Jag springer inte från Malmö utan klocka. Men laddaren ligger i ett virrvarr av sladdar. Lycka till! Jag kommer förvisso ha världens glittrigaste sladdar när jag är klar, men det hjälper inte på bröllop…
6. Blogga. Går hyfsat. Förutom att tummarna rör vid varandra på mellanslagsknappen. Lack plus lack blir klet på ena nageln och avsaknad av lack på andra.

Att göra sig fin är inte min grej. Får man ha löparvantarna på?

Alltså medaljer. Jag har aldrig vetat vad jag ska göra med dem. Hälften slänger jag direkt.  De där fula medaljerna från de obetydliga loppen. Några väl utvalda ligger kvar i en skokartong…

Där i skokartongen syns de inte vidare bra, och lockar därför inte fram några minnen. Trist som attan och synd på så fina medaljer.

Igår fick jag en liten torsdagspresent: en mojäng att hänga upp mina medaljer på.  Så nu har jag tagit fram min kartong och med noggrann avvägning försöker jag välja ut de medaljer som platser på min medaljhängare. Det är nämligen inte vad krafs som helst som förtjänar att komma upp i dagsljuset.

Här är mina kriterier:

1. Medaljen måste vara fin. Gärna originell och inte bara en standardmedalj med blågult band.
2. Medaljen måste ha inneburit en prestation, antingen i längd, hastighet eller kämparanda.
3. Medaljen måste bära på ett minne. En rolig plats, ett annat land, en spännande upplevelse.

Och de nominerade medaljerna kommer från:

Helsingborg marathon, 2014, 2015 och 2016. Snygga medaljer. Fantastiska upplevelser. Och de ska ju bli trettio innan jag är klar. Får nog börja prenumerera på medaljhängare…

New York marathon 2014. Tung och rejäl bit. Ett fantastiskt minne av det coolaste marathonloppet ever. Kan fortfarande känna leendet på läpparna, larmet från publiken. Löparlyckan!

New York marathon 2012. Medaljen från loppet som blev inställt. Att vi ens fick en medalj alltså…  Värt att hängas upp bara för det konstiga i hela grejen!

Lidingöloppet 2010. Det blev inte bara medalj, det blev silvermedalj med 10 minuters marginal. Efter en släktfejd av rang, där jag kom in mittemellan mannen och hans kusin. Alla inom loppet av en minut. Ett minne värt att minnas.

Stockholm halvmarathon 2010. Mitt all time halvmara pers. Förutom Broloppet 2010 i galen medvind. Första gången jag gick under 1.30, men jag räknar det som fusk pga vinden. Men medaljen borde väl få hängas upp?

Stockholm marathon 2012. För att jag ALDRIG vill glömma det loppet. Den kylan, det regnet, den näradöden-upplevelsen. Jag känner djup samhörighet med alla som sprang. Ingen annan kan någonsin fatta….

Stockholm marathon 2011. Mitt marapers och 42 km flyt.  Problemet med båda Stockholmsmedaljerna är att de saknar band att hängas i…. Hur tänkte någon nu? Typ inte.

Österlen spring trail 2015. Fantastiskt lopp och min första medalj i trä. En tredjeplats dessutom och därmed ytterligare en medalj. I glas!  Båda värda att få synas!

Hur förvarar du dina medaljer? 

(och är svaret skokartong, kanske du vill shoppa loss på en egen hängare? I så fall hittar du den här!)

Idag är det första december. Julmånad i alla ära men för mig är det världens mest spännande dag. I natt öppnade nämligen anmälan till Stävie Trail.

Att se antalet anmälningar ramla in är mer spännande än vilken OS-final som helst. Jag må vara lite störd men jag kan sitta och stirra oavbrutet på skärmen. Kolla om det är några kända namn. Ungefär som när man åker flyg och kan följa planets färdväg på en karta. Där varje uppdatering är lika skoj. Behöver jag tillägga att Lättroad är mitt middle name?

Så om ni undrar vad jag gör idag så stirrar jag skärm. Ser antalet skjuta i höjden. Och funderar på hur jag ska ha koll på läget under mina 45 minuter på spinningcykeln…