Jag har bildbeviset på att en Lucia kan vara en man. Eller till och med Skalman. Grönklädd med pannlampa i hår…

Those were the days.

Vi brukar Luciaspringa på självaste Lucia, men i år har det gått troll i traditionen. Alla jobbar, har träningsvärk eller andra ogiltiga ursäkter. Det blir världens kortaste tåg alltså. Men vi får fler lussebullar per skalle. Let the Luciafirande begin!

(Craftjackan på bilden är från stenåldern. Urtvättad och gammal. Den finns kvar i min garderob BARA för att jag ska kunna fira Lucia i vitt!)

Jag tror Fredrik har missat datumet för själva julafton för jag får presenter lite när som helst nu i december. Här om veckan fick jag snyggaste medaljhängaren och igår blev jag överraskad med finaste armbandet:

Lift your eyes to the horizon and run with the wind beneath your wings

Men jag klagar inte. Jul hela veckan är liksom min grej. Jag älskar ju paket! Och löpning. Och combon kan ju inte bli annat än bra. Sidan han shoppat på heter flying runner och det är helt livsfarligt att gå in där…  så mycket roliga löparprylar!

Men behöver du tips till din egen önskelista eller löparnörden i ditt liv, för all del in och gotta dig.

Jag må vara lättroad men jag har inga problem med att springa 10 km rakt fram, vända 180 grader och ta exakt samma raksträcka tillbaka. Jag tycker faktiskt det är rätt skönt.

Buff-frisyr. När man tröttnat på hockyfrilla och hjälmfrisyr!

Första tio km springer jag ensam. Från Lödde, där jag parkerat bilen, och hem. Regnet stänker mig i pannan medan jag försöker jobba upp lite värme i kroppen. Jag behöver inte tänka på hur eller var jag sätter fötterna, det är verkligen bara rakt fram. Jag kan låta tankarna flyga iväg och drömma mig bort, medan benen avverkar meter för meter. Jag försvinner in i mig själv och plötsligt är jag hemma utan att jag riktigt märkt hur det gått till.  Byter jacka som hastigast, och är läskigt nära att glömma kvar bilnyckeln i den jacka som lämnas ensam och övergiven på tvättstugegolvet…  (Det hade förvisso blivit världens bästa blogginlägg, men jag är rädd att jag hade börjat gråta en smula vid upptäckten! )

När det är dags att vända tillbaka ansluter Caroline som jag lurat med på en cappuccinolöpning. Det är bra med kompisar man kan lura till vad som helst, och nu ska hon alltså få dricka kaffe i buff-frisyr på Espresso House i bästa lunchtid.

Det blir alltså samma väg tillbaka men det rör mig inte i ryggen. Sällskapet är nytt, vinden kommer från andra hållet och jag har en ny torr jacka. Vi springer mot den utplacerade bilen, med de torra kläderna. Vi springer mot en cappuccino och en skön fåtölj. Med eller utan buff-frisyr, bättre än så här blir det inte på en söndag!

Jag satt hela dagen igår med musiken till dagens spinningmaraton. Rotade i arkiven efter gamla favoriter, och hittade spinningupplägg daterade januari 2006. TJUGOHUNDRASEX liksom. Jag firar alltså tio år i sadeln i år. 

Mina första spinningskor….

Tog med några låtar från mina tidigaste pass. De låtarna som var grymma då, som gav gåshud och feeling. Tio år senare kändes ”Boten Anna” och Cascadas ”Everytime we touch” inte riktigt lika fancy….

Tio år alltså. Och jag skäms att säga det men jag är bara inne på mitt andra par spinningskor. Och stretchrutinen har jag tamejtusan inte ändrat en enda gång. Det är musiken och upplägget som ändrats genom åren. Mindre radioplågor och refräng-intervaller. Mer genomtänkt syfte med olika pass. Utom idag.

På mina maratonspinningar tillåter jag mig själv att inte vara så genomtänkt. Att krydda med halvdålig musik och göra saker jag aldrig skulle göra annars. Idag testade vi, för första och sista gången i världshistorien, armhävningar på styret. (Berätta aldrig det för någon. Det var inte planerat men jag fick feeling och ville testa. Sjukt meningslöst. Var inte ens jobbigt…)

Tio år på instruktörscykeln alltså, men livet som instruktör började redan åtta år tidigare, med aerobic och step. 1998 var året allt startade.  Med musiken på kassettband där man fick spola fram till den coola final-låten. Den som allt som oftast var E-type…

Nu känner jag mig stenålders…