Jag tror vi precis hamnat i paradiset. Vi befinner oss på världens snyggaste ställe, lever lyxliv och ägnar inte en enda tanke åt Bingolottos uppesittarkväll eller svenska prinskorvar. 

Klockan är strax efter ett när vi anländer till Sarili lodge i Shamwari. Vi bjuds på välkomstdrink medan våra väskor bärs upp på rummen och bilen körs bort och parkeras. Här ska vi tillbringa två dagar, njuta livets goda och åka på safari.

Innan vi får se rummen är det dags för lunch. För att slippa välja bland det enorma tapas-utbudet föreslår servitören att vi tar allihopa. Dagens bästa förslag…

Vi rullar från matbordet fyllda av förväntan att äntligen se rummen. Ingen blir besviken. Speciellt inte barnen som vi försökt lura att vi ska bo i tält. Här finns allt man kan önska för att känna sig bortskämd. Lyxiga hårvårdsprodukter, morgonrockar, och tofflor. Sängen är stor som indiska oceanen och täckena så där fluffiga som de bara är i inredningsmagasin.

Hinner testa poolen en snabbis innan det är dags för den efterlängtade safarin. Det manliga lejonet har inte skådats på fem dagar och oddsen är dåliga. Men det är just honom vi alla mest av allt vill se…

Vi träffar på giraffer, ödlor, zebror, men inget lejon. Tar fikastopp och letar vidare. Solen hinner nästan gå ner, sen ligger han bara där. Fem meter från bilen. Så snygg, så cool och så farlig. Men han bryr sig föga om oss. Vi kan inte ha varit den mat han var sugen på för dagen!

Tre timmar safari suger i kistan och det är helt fantastiskt att komma hem till den trerätters middag som väntar.

Julafton i morgon. Det firar vi med att bli ompysslade i spat, mellan våra två utflykter bland djuren. Någon löpning är inte på tal, annat än den mellan altanen och poolen. Jag kan leva med att inte vara en ”riktig löpare” denna julafton.  En ”riktig livsnjutare” duger gott för mig!

Julafton 2016 har elefanter på önskelistan, jag hoppas tomten levererar!

Dags att avhandla våren. And the return of the löpare. 

APRIL

Efter många naprapatbesök och förmaningar att inte springa längre än milen ställer jag mig på startlinjen till Österlen Spring trail, 21 km. Tanken var att byta ner mig till 10 km men jag orkade inte maila och fråga…

Efter 15 km känner jag fortfarande ingenting i vaden och säger till mig själv att om ingen smärta dyker upp ska jag fira med en långhelg på Mallorca. Tro fasen att vaden håller sig i styr, och fyra dagar senare sätter jag mig på planet mot nya äventyr.

Tillbringar långa dagar i bergen. Springer vilse och delar rum med magsjuk kompis. Trots långa distanser känner jag inget mer i vaden och jag friskförklarar mig själv lagom till bästa säsongen! Hinner dessutom riva av ett Sydkustlopp innan månaden är slut.

MAJ

Löpningen går från noll till hundra. Att börja långsamt är sånt jag säger till mina löpklienter men har svårt att komma i håg för egen del.  Början av maj tillbringas i Italien där vi äter mer än vi springer. Fyra dagars galen carboload ger lika galna ben. Har aldrig sprungit 34 km så lekande lätt som när Wings-for-life-bilen jagar mig genom Milano.

Lika lekande lätt går det inte i Oslo ett par veckor senare. I alla fall inte för Fredrik som vill bryta det 45 km långa loppet, redan efter 8 km! Lite coca cola räddar festen och vi kan ta oss i mål tillsammans.

Maj är dessutom månaden jag upptäcker min nya hobby – fotoorientering.

JUNI

Glassar vidare i min bubbla av hela kroppsdelar och löparglädje. Loppen lyser med sin frånvaro men jag roar mig ändå. Kryddar tillvaron med orientering men framför allt med glädjen att äntligen få hem dottern efter ett år i USA.  I juli väntar den den årliga formkollen och brudklänningsprovningen…

Stay tuned.

Vi har ett internet långsammare än tåget därav ont om uppdateringar. Men vi har hunnit bli däckade av resan, återuppstått, ätit galet god mat, sockrat omeletten i tron att det var salt, sockrat lite till för att det inte blev salt, och såklart sprungit.

Eller lufsat. Min livvakt är ur form. Löpningen långsammare än internettet. I morgon släpper jag ut honom bland lejonen så han får lite fartträning, så här kan vi inte ha det…

Inlägg med bilder kommer när internet tillåter. Lite sneakpeaks finns på insta. @annanystedt är mitt namn…

Jag är på andra sidan jordklotet. Pratar med lejon och har svårt att få till blogginläggen. Därför har jag preppat lite. Tidsinställt. Först ut en sammanfattning av 2016. Vi börjar med vintern…

JANUARI

Januari är min månad. Jag är på topp och kan springa hur långt som helst. Äventyrsspringer, cappuccinospringer, springer på isfläckar och njuter av livets goda. Orken har inga gränser. Jag springer långpass på dagen och festar loss på giro 4-spinning på kvällen. Kroppen tvekar aldrig. Jag är en evighetsmaskin.

Januari är också månaden vi får vinter och jag köper ytterligare ett par nya icebugs då jag glömt bort att jag redan köpt ett par! Dessutom upptäcker jag jordens sämsta löparcombo: räkmacka och semla. De efterföljande löpar-raparna är inte att leka med..

FEBRUARI

I februari utmanar jag mig själv och luftar mina tankar i podden Löparsnack. Ämnet för dagen är racereports!

Den enda race report jag lyckas hosta upp under februari kommer från ett lopp på en motocrossbana. Så galet crazy men kul! Och långdistansaren i mig får villigt erkänna att 7,6 kilometer är värre än vilket ultra som helst…

På alla hjärtans dag springs det hjärtan och jag får se mig besegrad av min något mer estetiskt lagda man.

Cappuccinolöpningarna och de långa distanserna hänger med. Jag är fortsatt stark. Tills kroppen säger stopp! I slutet av februari lägger vaden in en protest som kommer att vara ända till påska…

MARS

I mars är det öken på löparfronten. Jag får hitta annat att roa mig med och växlar mellan att bygga pussel och cykla moutainbike. Pusslet är en riskfri aktivitet medan mountainbajkandet är nära att få ödesdigra konsekvenser!

Störst av allt i mars är i alla fall känslan av att ha roddat hem Stävie trail för tredje gången. Löpvilar en vecka i samband med sista fixet och hoppas det ska lösa vad-biffen. Men vaden är segare än kola. Och i april väntar halvmarathon på Österlen…

To be continued…