Juli till september. En berg-och dalbana. Och ett Vänsterben…
JULI
Den 16:e formkollen går som en dans och brudklänningen glider på lätt som en plätt. Lika lätt går det inte att orientera i den…
Någon vecka senare står jag för årets rumpchock när jag cruisar mellan Lund och Lomma. Tackar de inbyggda tightsen för att det trots allt inte blir så pinsamt!
Juli är månaden då jag springer mitt första etapplopp. Tre kvällar med 10 km vardera kväll. Efter två dagar leder jag med 7.5 minut och tror jag har totalsegern i min hand. Då har jag inte räknat med en vilsespringning på två kilometer sista kvällen…. Som tur är springer de andra också fel och jag lyckas behålla förstaplatsen.
Får nog av den svenska sk*t-sommaren och tar med mig äldsta dottern till Kroatien. Jag springer när hon sover, men annars leker vi mest och utmanar oss på vinglig sup-bräda.
AUGUSTI
Utser mig själv till den sämsta hejarklacken ever under Malmö Triathlon. Man kan inte vara bäst på allt…
I mitten på augusti river jag av ett långpass i marathonfart. Kanske är det detta som dödar mitt vänsterben. Dagen efter kan jag inte gå i trappor. Det lugnar sig lite så jag kan ta mig runt Midnattsloppet, men min start i Helsingborg marathon ett par veckor senare känns väldigt mycket i fara…
SEPTEMBER
Springer the marathon of my dreams i Helsingborg. Njuter hela vägen och får fortfarande gåshud när jag tänker på känslan i kroppen den dagen. Gjorde en chansning med benet och var beredd på löpvila efteråt. Att löpvilan skulle bli nästan tre månader hade jag dock inte räknat med.
Resten av månaden blir ett saligt gnäll, och Vänsterbenet ger sig tillkänna i ett välformulerat brev. Men fortfarande med facit i hand…. det VAR värt det. Hade aldrig velat vara utan mitt marathon, min känsla på målrakan, min målgest och min guldiga filt.
Tre månader to go. Stay tuned.
