När regnet piskar på tvären och man undrar varför man egentligen springer. Jag vet svaret.

Det är för att alltid vara i tillräcklig löpform för att studsa upp för trapporna på strandpromenaden mellan Menton och Monaco.  Eller för att inte behöva tacka nej till fantastiska löparäventyr.

Att utforska världen i löparskor är det bästa som finns. Och är du ännu inte övertygad ska jag visa vad jag gjorde i morse:

I sann SVT-anda måste jag tillägga att det finns andra träningsformer. Fast det finns INGEN som får mig lika lycklig.

Alltså, fortsätt spring när det tar emot. När hösten är ruskig och soffan lockar. Att kunna springa hur långt du vill med en lätt känsla i kroppen, den dagen då omgivningarna är magiska, är värt allt. Lovar!

VI åker till Frankrike i morgon. Och jag var stensäker på att DEN HÄR GÅNGEN skulle jag börja packa i tid. Planera, plocka fram. Tvätta vid behov och köpa nödproviant. Och nej, det hände inte den här gången heller.

Så nu sitter jag här. Dagen före. Bokad på Body Pump och med värsta badvädret där ute. Som skulle göra en body-pump-bad-combo till ett helt fantastiskt mycket roligare alternativ än att packa.

Och eftersom jag alltid gör det roliga först, så fattar ni. Jag kommer sitta här klockan 10 ikväll opackad. (Fast kanske bättre det än att jag är packad….)

Jag har i alla fall tvättat upp min vätskeväst och hängt den på tork på balkongen. In case of fint väder liksom.

Så ser ni något som springer omkring i människokläder, vätskeväst och birkenstock så är det förmodligen jag. Som bara kom ihåg delar av packningen. Och dessutom tog flyget åt fel håll.

Men alltså. Semester i september. Tack Mamma för att du kom på en sån lysande idé!

Long time no vätskeväst. Som jag skrev på instagram. För jag hade nästan hunnit glömma att den fanns. Precis som jag nästan glömt hur man sprang långpass. Jag har liksom långpassvilat sen Helsingborg marathon men nu kittlade det lite i benen. Så där på en helt vanlig onsdag. Och så sken solen. 22 grader varmt. Vätskevästväder alltså.

Det kan vara lite mentalt men jag tycker inte om den extra vikten. Lika lite som jag gillar tunga skor, solglasögon eller keps. Så jag skyller på den för att benen kändes som betong idag. Jag släpade mig fram i 19 kilometer innan jag tog ett fantastiskt badstopp. Man får verkligen passa på nu, de sista skälvande sommardagarna.

Tre kilometer hem efter badet och klockan borde ha stått på 22. Men det gör det inte. För min högst korkade Garmin har stängt av sig två gånger längs vägen. Under en kisspaus efter 3,84 kilometer och vid badstoppet efter ytterligare 15,10.

Inför sista biten hem har jag alltså två separata pass i klockan. Ett på 3,84 (eller var det 3,48) och ett på 15,10. Och med långpasshjärnan förväntas man då kunna räkna ut hur mycket jag måste springa för att få ett jämnt pass, kilometermässigt.

Jag räknar så hjärnscellerna brinner och kommer fram till att 3,84+15,10+3,10=22,04 . Perfekt, med lite marginal och allt.

Men på vägen från klockan till Strava går små meter upp i rök. Plötsligt har jag 3,81+15,09+3,09=21,99.

Behöver jag säga att det är lite retsligt? Och att jag behöver en ny klocka som inte stänger av sig själv…

Jag är hes. För att jag precis rev av ett spinningpass utan headset. Finns ingen värre partykiller än spinning utan headset. Antingen hörs man inte och kan inte peppa. Eller så är musiken låg och taggar ingen. Pest eller kolera.

Här är topplistan över tråkiga saker som kan förstöra vilket pass som helst:

1. Strömavbrott mitt i klassen och ingen musik
2. Inget headset (se ovan)
3. När folk fnissar på yogan. Ofta yngre deltagare som blivit dittvingad för att bocka av något pass i en utmaning, som de inte alls är intresserade av…
4. När folk börjar svara på sms mitt i passet. Fokus mina vänner. Fokus.
5. När man kör sitt egna race. Såklart okej om man är skadad och behöver byta ut någon övning. Men att genomgående göra ett helt eget upplägg på passet…  Extra värst om man står längst fram och förvirrar alla andra.

Typ så.  Vilket upplever du värst när du går på gruppträning?