Jag fick en idé. Och vet hur man får Fredrik med sig. Det är bara att locka med tält…

Vill cykla långt. Det är långdistanslöparens second best. Med fika. Ser att det ska blåsa rakt medvind till Österlen och föreslår att vi ses på Byvägen 35 i St Olof om tre timmar…

Jag drar till med pizza på Gårdens café och vedugn i Simrishamn också, ifall kombinationen finkaffe och tält inte skulle räcka. Han har inte en chans. Förslaget kan vara mitt bästa i år. Dessutom hinner han springa ett långpass innan jag är framme. Orienterarens definition på långpass är 14 km och mycket mer tidseffektiva än långdistansarens…

Jag har gps:en monterad på styret och ett svart streck att följa. Jag är helt i händerna på att Fredrik läst in rätt rutt och att klockan funkar. Jag följer strecket men har ingen aning om var jag är eller vart de leder mig.

Strecket tar mig genom de mest fantastiska landskap. Över fält och genom vårspirande skogar. Men också över skolgårdar och förbi fotbollslag i nedre tonåren. Så nära en Tour de France-vinnare kommer jag nog aldrig mer att känna mig…

Efter 89,92 kilometer når jag vår mötesplats. Som löpare hade jag inte kunnat stanna vid en sån siffra men cyklisten i mig är inte allt liks känslig. Hon är mer sugen på cappuccino och spiller ingen onödig tid.

Kaffe på Byvägen 35 alltså. Fortsätter till Simrishamn (i bil…) för en ljuvlig pizza. Strosar omkring lite för att skaka ner maten och göra plats för efterrätt. En tältnatt är ju inte på riktigt om man inte får tända gasolköket.

Avslutar med rabarberkompott, mascarponekräm och sesamknäck, gjort under bar himmel till tonerna av fågelkvitter.

Ja vad säger man? Min uppfinningsrikedom när det gäller lördagsnöje är det inget fel på!

Sitter med remissen i min hand. Till röntgenundersökningen som ska ge svar på om det kan vara en stressfraktur som plågar mig. 

Sjukgymnasten utesluter det inte. Han har testat allt och höften svarar ologiskt och inkonsekvent. Därför går vi vidare. Röntgen först, ultraljud sen.

Tills dess: löpförbud och kortaste möjliga promenad. Men det passar rätt bra när man har en student att planera. Och DET görs bäst på café.

Idag testar vi nyöppnade Bruket kaffebar i Helsingborg. Som vi hoppas kunna fylla det tomrum i Kaffevärlden som Helsingborg utgör, sedan Koppi stängde för något år sedan.

Förutsättningarna finns där. Vi snackar rätt kaffemaskin, iKaffe, och lokala råvaror i säsong.  Vi var i stort sett helt nöjda. Men en kaka med smör hade varit gott, även om det såklart inte riktigt passar in på ett växtbaserat kafé…

I övrigt ett bra mål för framtida löprundor. I’ll be back. Men först studentfix och ett par miljoner mil på cykeln. Man kan ju cykla till Stuk i Jönköping…. hur långt är det dit?

Vi har ett komplicerat förhållande, jag och St Hans Extreme. En hatkärlek där jag alltid är glad över att ha en anledning att slippa, och alltid ångrar mig efteråt när jag inte sprungit…

Det är loppet som är kort men utmanar mig mest rent mentalt. Det är det enda lopp någonsin där jag trott att jag inte skulle orka i mål. Och då sprang jag ändå korta varianten på 5 km…

Det är backar och grästuvor, nittiograderssvängar, och allmänt elände. Det enda man med all säkerhet vet är att om man springer flackt har man kommit fel!

Och där den brantaste backen också är favoritplats för publiken. Som därmed kan syna ens vedermödor i sömmarna när man passerar med tungan i knävecken, i en fart som får klockan att gå baklänges.

Jag brukar skylla på marathon för att slippa. Vill inte stuka fötterna före, eller så känner jag mig inte återhämtad efter. Med en ”riktig” anledning i år kallar jag allt annat för undanflykter och ursäkter. Den sanna anledningen är att jag brukar vara feg. Rädd för smärtan som drabbar en när loppet inleds med en evighetslång backe.  På ben som inte hunnit värma upp för att man som vanligt kom ditstressandes i sista sekund.

Om jag är hel i maj nästa år ska jag vara tacksam och snällt springa loppet för att jag kan. Allt annat är ju faktiskt ganska mesigt.

Så till alla tuffingar som springer: njut som tusan! Av mjölksyran, smärtan och backarna. När du inte får, kommer du att sakna det.

Och ett extra heja till Fredrik och Alva som ser till att det står Nystedt i resultatlistan när tant inte kan göra det själv!

När man googlar ”ont i höften” och plötsligt inser att man drabbats av allt från artros och reumatism till stressfraktur. Google kan vara världens sämsta vän för en som är lagd åt det hypokondriska hållet…

Senaste naprapatbesöket uteslöt fel i leden. Det var nog bara överbelastning. Vad nu det är…

Så jag var lugn. Cyklade runt på tantcykel, spinningcykel och racercykel. Tänkte att livet var rätt najs ändå. Sen skrev någon att jag skulle googla ”stressfraktur”.  Och då ”fick” jag ju det, som på beställning.

Mailar sjukgymnasten. ”Kan det vara en stressfraktur?” med syftet att få svaret: ”nej såklart inte. Det skulle kännas på ett helt annat sätt. Du kan vara lugn!”

Men svaret blir annorlunda:

”Vi kan inte utesluta stressfraktur. Med detta scenario kan jag bara rekommendera vila från löpningen ett tag”

Så jag cyklar vidare i livet. Vad gör ni?