St Hans Extreme

Vi har ett komplicerat förhållande, jag och St Hans Extreme. En hatkärlek där jag alltid är glad över att ha en anledning att slippa, och alltid ångrar mig efteråt när jag inte sprungit…

Det är loppet som är kort men utmanar mig mest rent mentalt. Det är det enda lopp någonsin där jag trott att jag inte skulle orka i mål. Och då sprang jag ändå korta varianten på 5 km…

Det är backar och grästuvor, nittiograderssvängar, och allmänt elände. Det enda man med all säkerhet vet är att om man springer flackt har man kommit fel!

Och där den brantaste backen också är favoritplats för publiken. Som därmed kan syna ens vedermödor i sömmarna när man passerar med tungan i knävecken, i en fart som får klockan att gå baklänges.

Jag brukar skylla på marathon för att slippa. Vill inte stuka fötterna före, eller så känner jag mig inte återhämtad efter. Med en ”riktig” anledning i år kallar jag allt annat för undanflykter och ursäkter. Den sanna anledningen är att jag brukar vara feg. Rädd för smärtan som drabbar en när loppet inleds med en evighetslång backe.  På ben som inte hunnit värma upp för att man som vanligt kom ditstressandes i sista sekund.

Om jag är hel i maj nästa år ska jag vara tacksam och snällt springa loppet för att jag kan. Allt annat är ju faktiskt ganska mesigt.

Så till alla tuffingar som springer: njut som tusan! Av mjölksyran, smärtan och backarna. När du inte får, kommer du att sakna det.

Och ett extra heja till Fredrik och Alva som ser till att det står Nystedt i resultatlistan när tant inte kan göra det själv!

Inga kommentarer

    Kommentera

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.