Sitter på jobbet och säger till kollegorna att jag ska kolla om någon vill semmelspringa med mig. Det sämsta av två världar tycker de, och tänker att jag nog kan glömma min dröm…

Det behöver jag inte. Inom en timme har jag fått napp två gånger och idag var det dags.

Vi springer via omväg bort till Kaka på Kaka på Limhamn, vars semmelpremiär är just idag.

Semlan är liten i storlek, och en viss besvikelse uppstår bland tre semmelsugna löpare. Men ur ett löptekniskt perspektiv är de nog precis lagom. Inget som kommer ligga tungt i magen på hemlöpningen sen.

Bullen känns hemmagjord och alla semlor har olika form och storlek. Den har bra tuggmotstånd och jag gillar den. Någon i sällskapet saknar lite kardemumma men jag är nöjd.

Mandelmassan är grov med stora bitar mandel. Dessutom i riklig mängd. Jag gillar crunchet jättemycket men upplever massan snäppet för söt.

Och det viktigaste. Grädden. Perfekt lösvispad.

Årets första semla får 8 Piggelinor av 10.

Hemfärden går lätt. Raketbränsle rätt ut i musklerna. Nästa vecka fortsätter semmeltestet. Stay tuned om du letar efter Malmös bästa semla!

Jag tycker löpband är trist. Så trist att jag aldrig ställer mig där frivilligt. Att stirra på en teve utan ljud funkar inte för mig. Då är det mycket mer spännande där ute. Som idag…

På 13 kilometer hinner jag:

• Nästan bli påkörd två gånger av samma elsparkcyklist. TVÅ. GÅNGER. Då har jag ändå en knallorange jacka och reflexväst.
• Tappa väderstrecken fullständigt och förirra mig åt fel håll.
• Reta ihjäl mig på en löpare som står och studsar frenetiskt bredvid mig i väntan på grönt ljus. Alltså, det är plus 2. Man fryser inte ihjäl på en minut….
• Känna mig busig som springer på cykelvägen och inte trottoaren. För att underlaget är bättre där. Undrar om cyklisterna retar sig lika mycket på mig som jag retade mig på den studsande löparen.
• Komma mitt i en filminspelning.
• Springa förbi en hundra meter lång kö av bilar. DEN känslan. Hoppas de hann hem till middagen…
• Notera att antalet löpare på Ribban har ökat med 500% sedan december. Nyårslöfteseffekten.

Ja den där sista hade jag såklart fått uppleva på gymmet också….

Hur som haver. Jag trivs där ute. Oavsett väder och årstid. Så låter jag någon annan använda löpbanden.

Fredrik har börjat sitt nya liv. Som simmare. Hans träningstider är tisdag och fredag morgon klockan 06:00…

Idag ska premiären ske. Klockan larmar och lever om redan 05:30. Han är taggad. Har nästan sovit med simglasögonen på. Och jag kan inte somna om!

Vägrar att börja jobba klockan 05:30. Det känns liksom tragiskt. Att väcka grannarna med att dammsuga vore också elakt. Jag kan inte komma på något bättre att roa mig med, så jag springer. Fast jag inte hade tänkt det.

När jag kommer hem sitter en fräsch man i sina bästa år vid mitt köksbord. Som vevat mjölksyra i armarna och ser sin framtid med muskulös överkropp. Jag ser en hemmabarista…

En latte senare är jag redo för dagen. Dresscode underställströja. Lika bra att vänja mig. Det lär bli mitt nya tisdags och fredagschema….

Jag vill alltid vara tränad nog till att hänga på spontana löpevents. Även när det råkar innebära en spontanmara i minus  tio. Och helt uppenbarligen är jag i form för det just nu…

Vi är sju glada löpare som möter upp vid 9:30 för en tur runt stan. Vi ska kamma ihop 42 kilometer och fika på mitten. Ett klockrent koncept. Det är kyligt i luften men snart ska solen titta fram och skapa löparmagi. Det här kommer bli en fest. Utan dricka. För korkarna till vätskeflaskorna har frusit redan vid kilometer 10. Men det gör inte så mycket eftersom svettmängden är i det närmaste noll!

När vi når Kaka På Kaka efter 22 sprungna kilometer ser det knallstängt ut. Jag hinner nästan gråta en smula i smyg innan jag ser att dörren går upp. Vi har varit rädda för att vi inte ska få plats men långbordet står tomt och väntar på oss.

Jag äter en ljuvlig äggmacka och sveper en kaffe innan vi ger oss ut på andra halvan. Personalen tror inte vi är kloka och upplyser oss om att vi kommer att få håll. Men vad fasen. Det får det vara värt för en sån smarrig macka.

Jag går som tåget idag. Inte en enda kroppsdel protesterar och jag är vid gott humör hela vägen. Det är alla andra också. Sen ska vi bara få allas klockor att klämta marathon. Trots att vi startat lite olika, sprungit efter olika toaletter och ibland gjort loopar för att vänta in. Det blir lite sicksack i Pildammsparken innan alla är nöjda.

Ett marathon. Och lite till. En helt vanligt söndag i januari. Världsklass.

Någon skrev ”crazy people” på Instagram. Jag tar det som en komplimang. Och gläds åt att jag känner fler av den varan. För det här är tamejtusan bästa formen av umgänge!