En spontanmara!

Jag vill alltid vara tränad nog till att hänga på spontana löpevents. Även när det råkar innebära en spontanmara i minus  tio. Och helt uppenbarligen är jag i form för det just nu…

Vi är sju glada löpare som möter upp vid 9:30 för en tur runt stan. Vi ska kamma ihop 42 kilometer och fika på mitten. Ett klockrent koncept. Det är kyligt i luften men snart ska solen titta fram och skapa löparmagi. Det här kommer bli en fest. Utan dricka. För korkarna till vätskeflaskorna har frusit redan vid kilometer 10. Men det gör inte så mycket eftersom svettmängden är i det närmaste noll!

När vi når Kaka På Kaka efter 22 sprungna kilometer ser det knallstängt ut. Jag hinner nästan gråta en smula i smyg innan jag ser att dörren går upp. Vi har varit rädda för att vi inte ska få plats men långbordet står tomt och väntar på oss.

Jag äter en ljuvlig äggmacka och sveper en kaffe innan vi ger oss ut på andra halvan. Personalen tror inte vi är kloka och upplyser oss om att vi kommer att få håll. Men vad fasen. Det får det vara värt för en sån smarrig macka.

Jag går som tåget idag. Inte en enda kroppsdel protesterar och jag är vid gott humör hela vägen. Det är alla andra också. Sen ska vi bara få allas klockor att klämta marathon. Trots att vi startat lite olika, sprungit efter olika toaletter och ibland gjort loopar för att vänta in. Det blir lite sicksack i Pildammsparken innan alla är nöjda.

Ett marathon. Och lite till. En helt vanligt söndag i januari. Världsklass.

Någon skrev ”crazy people” på Instagram. Jag tar det som en komplimang. Och gläds åt att jag känner fler av den varan. För det här är tamejtusan bästa formen av umgänge!