Fredrik gick på Body Pumpen i ett par shorts som spruckit lite i sidan. Det blev liksom en aningens för högt skuren slits. Speciellt när benen var så vita att jag bländades och inte riktigt kunde se instruktören.

Långa shorts och inte ostfärgad…

Lite diskret ska jag därefter ta upp ämnet vid middagsbordet. Så jag säger att han kanske borde ha hela, och helst lite längre, shorts när han har sånna fetaost-färgade ben.

Liknelsen med fetaosten kommer naturligt då jag sitter och äter en massa fetaost just då. Men kommentaren landar tokigt.

Han hör ”feta, ostfärgade ben”, och det är ju liksom något helt annat.

Kanske är det därför han straffar mig med att ordinera tröskelinteraller till frukost. I skånsk härlig motvind. Vet inte om det är den arla morgonstunden, motvinden eller det faktum att klockan säger vila, som gör det. Men fort går det inte. Så nu vilar jag. Bättre lycka nästa gång. Och kalla aldrig dina nära  för feta och ostfärgade, det kan straffa sig…

Ibland undrar jag folket i gruppträningslokalen tänker på. För jag hinner tänka minst tusen tankar under en timme. Tänker vi liksom samma?

Noterar alla tjejen som fäller sig dubbelvikt i varje knäböj?

Föundras någon annan över alla som inte håller takten och stör den fina symmetrin när hela gruppen rör sig samtidigt åt samma håll?

Kollar alla andra också av deltagarna innan vi släpps in, för att veta hur fort man måste springa för att få sin favoritplats? Har alla ens en favoritplats?

Tycker alla att biceps är världens tråkigaste muskel att träna?

Är det bara jag som inte tycker om att stretcha mellan varje övning utan hellre lastar min stång i lugn och ro?

Funderar andra också på hur man ska kunna lyfta upp stången och vara redo när första låten börjar och samtidigt trycka på startknappen på klockan?

Glömmer andra också att stanna klockan efteråt? Och ska man ta med stretchen eller inte?

Tittar andra också på de andras outfit och funderar varför så många har hudfärgade tights nowadays? Eller är det någon som tycker jag är sjukt omodern i mina svarta?

Tänker någon: ”jag ska också träna när jag blir SÅ DÄR gammal” när de tittar på mig. Som jag gjorde när jag var 25 och såg en vältränad femtioåring.

Och hur många stör sig egentligen när någon ställer sig framför och skymmer spegeln?

Vem tänker att musiken är för hög utan att våga säga nått?

Och vem tycker att det är överreklamerat att sprita vikterna? Men ändå gör det för syns skull….

Inte vet jag. Vad tänker du?

Kände mig trött på vanliga löpstråken och tog tillfället i akt att åka med Fredrik till Vellinge för att springa hem. Insåg snabbt att det skulle bli värsta medvindsturen och kände lite att jag fuskade….

Börjar med en loop i Vellinge. Alla vindriktningar och riktigt isigt på sina håll. Hittills inget fuskande. Men sen börjar det…

Mellan Vellinge och Malmö har jag rak medvind i 16 kilometer och det känns ju lite fusk. Börjar räkna på det där. Tänker att jag springer på samma intensitet men att rundan går fortare. Alltså tränar jag mindre. Mattehjärnan vaknar.

Uppskattar att varje kilometer går 15 sekunder snabbare pga vinden. På 16 kilometer kommer jag ha sprungit 4 minuter kortare än tänkt. Jag tänker att jag ska lägga på dem på slutet.

Sen händer det sig att jag i vanlig ordning hamnar en massa vilse, men det har jag naturligtvis glömt bort när jag kommer hem. Därför lägger jag på de fyra minuterna som tillsammans med vilsespringet blir 2 kilometer längre än tänkt. Då har jag i alla fall kompenserat med råge. Och slipper skämmas för att jag tog the easy way idag!

Vad säger du? Är det fusk att ta en medvindsrunda, eller är det bara väldigt smart?

Mitt semmeltestande fortsätter. För andra veckan i rad i kombination med löpning. Man skulle kunna kalla det SPREMLA om man var lagd åt det hållet…

Tar en omväg via Bulltofta för att tanka lite kilometer och upparbeta den rätta hungern. Det är nämligen då en semla smakar som allra bäst. Vi har spanat in oss på Söderberg & Sara som alldeles nyligen haft sin semmelpremiär, och jag ska möta upp Fredrik där efter hans träningspass.

Döm om vår förvåning när det inte ligger en enda semla i disken när vi kommer fram. Håller på göra en 180 graderssväng när tjejen i kassan upplyser om att de är in the making i rummet bakom. Ni fattar. Vi kommer få SPRILLANS nygjorda semlor om bara ett litet tag. Värt att vänta på såklart.

Semlorna som landar framför oss är modell jättestora. Det hade visst funnits en mindre variant men det örat lyssnade inte Fredrik på. Även om den förmodligen inte landat lika tungt i magen inför hemlöpningen sen.

Anyway. Vi måste prata om grädden. Jag är gräddfascist. Grädde måste vara lösvispad och len. Annars göre den sig inte besvär. (Det har hänt att jag köpt hem en semla, skrapat av grädden, vispat egen och lagt på. Men säg inte det till nån…)

Den här grädden skrapas ingenstans. Den är perfekt. Faktiskt den mest perfekta grädde jag ätit någonsin någonstans utanför min egen gräddbunke.

Redan där är vi hemma. Men för sakens skull måste resterande beståndsdelar också recenseras.

Bullen: stor, luftig, lätt. Inga konstigheter, en  god semmelbulle.

Mandelmassan: Ganska mixad men med lagom inslag av mandelbitar. Den är god men lite söt. Det hade förmodligen inte gjort något i mindre mängd men den den här bullen har rikligt med mandelmassa, vilket gör totalintrycket lite för sött.

Men ändå. Grädden räddar allt. 9 av 10 på en fredag!