För att inte leta känningar i min skadade höft kom jag på en snilleblixt:  denna andra provlöpning skulle göras med syfte att testa SKOR inte HÖFT. Ett mycket genialiskt sätt att lura mig själv. För nu skulle jag istället fokusera på fötterna och därmed glömma att leta vaga känslor i höften. En idé som borde kunna ge mig Nobelpriset 2020.

Skorna som skrikit efter mig ett tag är ett par Saucony Freedom i den finaste turkosa färg. Det har liksom stått där i hallen och varit snygga, till skillnad från de flesta av mina favoritlöparskor som alltid kommer i tvivelaktiga färger…

Anyway. De har fått vänta på mig. Länge. Men igår var det dags att prova dem. Provlöpa skor alltså, inte höft. Den fick liksom bara följa med…

5 x 300 meter och en ökning med hela 300 meter sedan förra gången. Det gäller att ta myrsteg framåt för att inte få ont i skorna!

Det känns som jag springer på bomull. Det är så mjukt att landa att inte ens den medhavda höften protesterar.

Ofta när det blir mjukt och fluffigt brukar skon bli tung. Men den här känns fjäderlätt på foten.  Och dessutom i en passform som passar mina supersmala fötter. Vilket förvånar mig, då jag aldrig kunnat ha Saucony tidigare för att de varit för breda.

Jag springer omkring och letar Mortons i foten, jag letar efter tyngdkänsla i skon, jag letar efter skavsår. Men jag kammar noll. Allt känns bra i foten. Hur det känns i höften vetetusan för det glömde jag att tänka på.
Men någonstans i det undermedvetna vet jag nog ändå att det kändes lite. Men inget som blev värre efteråt.

Och vet ni. Jag har fler skor som väntar på att bli testade. Jag kommer att kunna provspringa igen!

Ibland får jag inte till ”riktighetskänslan” när jag tränar annat än löpning. Löpningen gör mig liksom trött, hungrig, svettig och lycklig. De där komponenterna som gärna ska ingå för att det ska kännas på riktigt.  Hemmaträningen prickar oftast inte in alla punkter. Har man otur med youtube-valet prickar det inte ens nån. Och faktiskt är det inte ofta  gruppträningen heller prickar full pott. Jag tror det är den där sista punkten ”lycklig” som uteblir. Jag går liksom hem med en jaha-feeling i kroppen. Och utan det där bottenlösa skriket efter mat som när man sprungit ett riktigt rackarbajsarlångt pass.  Men idag alltså, tränade jag på riktigt. Inomhus.

Ett HIIT-pass med olika längd på intervallerna. Enkla men roliga övningar. Med rätt vikter till rätt övning. Till skillnad från hemma där det enda paret hantlar jag äger ska passa både till tricepspressar och marklyft.  Med rätt vikter kunde jag få full utdelning av ett pass med grymt bra flyt utan en massa prat och vila hela tiden.

Kan inte ta på vad det var som fick det att kännas på riktigt idag. Att svetten yrde och att jag faktiskt kände mig just lycklig efteråt kan vara svaret. Och att jag hittade en ny favoritövning. Jag ska tipsa om den en dag. Håll tillgodo.

Anders Wallensten. Ni vet, den ena halvan av Anders & Anders på Folkhälsomyndigheten. Sedan första presskonferensen har jag varit säker på två saker: 1. Jag har sett den mannen förut. 2.Han är en löpare.

Jag sa direkt till Fredrik att jag var stensäker på min sak. Men han lät sig inte övertygas. Hur kunde jag veta det?
Så började en omfattande googling men det fanns inget att hämta. Den information som gick att uppbringa kom från Folkhälsomyndigheten. Inga rafflande resultat från maraton, inga bilder från löparresor. Bara jobb.

Så jag gav upp det där lite. Tänkte att jag nog hade fel. Jag hade nog aldrig sett honom i en startfålla. Och han springer säkert aldrig utanför Folkhälsomyndighetens långa korridorer.

Men så i förra veckan fick jag vatten på min kvarn. I Aftonbladet läser jag att han har en bakgrund som ”tävlingstriathlet men framförallt inom långdistanssporter på motionsnivå”. Att han håller sig i form med löpning och swimrun.

Alltså jag visste det. Jag känner igen en löpare när jag ser en. Vilken sport den andra Anders roar sig med har jag inte listat ut ännu. Men förhoppningsvis ingen med fler än 50 deltagare!

Känner du också igen löpare, och vilka detaljer tycker du avslöjar dem mest`?

När man har samma skada som förra året kan man ju tänka sig att följa samma recept för resan tillbaka. Därför hoppar jag på 2019 års upplägg och ger mig ut på fyra rafflande 300-metersjoggar innan jobbet.

Det känns nästan inget, men det känns. Så där som det gör när man letar. För den som letar den finner liksom. Det gäller att sluta leta. Därför ska jag nästa gång testa ett par sprillans nya skor. För att leta känslan i skon istället för i höften. Ett upplägg så genialiskt att jag inte kan tro att jag kommit på det själv. Men det har jag…

Tycker ändå det är märkligt att det ens känns. Och att jag blir stel efteråt. När jag kan gå 48 km en helg utan att känna något alls. Eller cykla flera varv runt Skåne. Nu återstår att se hur det känns i morgon? För att veta om jag kan fortsätta med mitt hemmasnickrade program, eller tvingas vänta lite till.

De där oanvända ljusblå godbitarna skriker ju efter mig.