Jag kan springa en evighet rakt fram på asfalt. Utan vätska och utan energi. Autopiloten går på luft och det krävs nästan 30 km innan tanken är tom. Men idag var det varken asfalt eller rakt fram. Och backarna besegrade mig…

Efter 4 veckor av löpning i ett helt platt Malmö ger jag mig ut på fredagslöpning i ett vårlikt Hovdala. Där backarna är fler än man kan räkna och där jag redan under första ouppvärmda kilometern utsätts för en lutning på 12%.

Det känns som jag har maxpuls från start till mål. Utom när jag för en sekund får promenera mig förbi vattenpölar och allehanda lervälling.

Trots vårfeelingen och det fantastiska ljuset kan jag inte njuta riktigt med andning som en blåsbälg och backarna som avlöser varandra. 18 kilometer och 350 höjdmeter senare är jag dränerad på både vätska och energi. Ligger urlakad i soffan och tittar på när Fredrik sätter upp tavlor. Emellanåt ombeds jag resa mig upp för att hålla upp en tavla så han kan se. Varje gång får jag blodtrycksfall så det snurrar en smula.

Hinkar vatten för att komma i balans och äter en mindre elefant.

Att vara asfaltlöpare i Malmö är själva definitionen av att inte vara backtålig. Dags att börja träna. Så här kan vi inte ha det….

Det blev lite rörigt med högtiderna i veckan. Och i den här familjen helt bakåfram. För vi är ju inte så bra på det där med tvångsdagar…

Läser på lite historiskt och inser att jag:

• Alltid springer trösklar på alla hjärtans dag
• Aldrig får blommor
• Ofta tänker att jag ska springa ett hjärta men hälften av gångerna misslyckas och andra hälften glömmer bort

Någon enstaka gång har jag lyckats lägga upp mina skor i form av ett hjärta men oftast passerar dagen rätt så obemärkt. Som igår. Kanske mest för att jag för tillfället inte har så många skor att de räcker till ett hjärta!

Anyway. Vi skulle ha ätit lyxfrukost ute men dotterns tåg blev försenat och skulle ha kommit mitt i vår dejt. Så vi ställde in.

Istället åt jag semlan som jag inte åt på fettisdagen och sprang trösklar. Helt ovetande om att jag tydligen ALLTID springer trösklar denna dag.

Trösklar på Ribban utan vind är nästan lika sällsynt som självaste Alla Hjärtans dag. Händer typ en gång om året och i går var det dags.

Med semlan i systemet har jag raketbränslet tankat och flyger fram. Trots att vaderna känns som potatismos under uppvärmningen. En oundviklig konsekvens av icebugslöpningen i Umeå.

Jag tutar på och känner mig stark som ett troll. Hjärtat har fått kärlek och magen med. Two in one på samma dag. Och så slapp jag konfronteras med geléhjärtan. Finns det ens något läskigare?

Men jag har sett ett par fina örhängen….

När jag går ut genom dörren är himlen vinröd med inslag av lila. Jag springer mot ljuset. Fast det inte alls var dit jag skulle…

Jag springer liksom och jagar himlen, som blir mer och mer magisk efterhand. Helt plötsligt är jag mitt i Pildammsparken där jag vanligtvis inte vill hålla till när det är mörkt. Men det kraftiga skenet drar mig.

Stannar till och fotar några helt crazy bilder som inte behöver något filter alls för att se helt filtrade ut.

När jag kommer ner till Ribban där jag trott att jag skulle möta soluppgången, har den redan passerat. Solen är uppe fast täckt av moln. Men det är ljust. På en morgonrunda.

Hoppet är åter. Det blir en vår i år igen. Och den coola himlen kan bara tolkas på ett sätt. Naturens eget fyrverkeri för att fira årets kanske viktigaste dag. Fettisdagen…

Dag 2 i Umeå. Termometern visar 20 minus. Och min mamma är bekymrad. Hon pratar förfrusna fingrar och problem med luftrören. Sånt som mammor gör. Jag tänker att jag ska googla. Hur farligt kan det vara?:

Första träff: marathon.se

Skidtävlingar brukar ställas in när termometern sjunker under minus 18 grader.
Är det kallare så bör även löparen ställa in för att slippa risk för nedkylning och förfrysning.

Andra träff: Runacademy

Om det är kallare än minus 15 så ska du helst inte springa utomhus om du inte äger en andningsmask. 

Tredje träff: STC

Först från -15 grader riskerar du att skada lungväven. Extra utsatta är lungorna vid hård träning som intervaller. Som tur är finns ju löpband så du kan fortsätta få till löpstegen även vid de kallare temperaturerna

Google alltså. Vilken partykiller. Kollar instaflödet istället. De inbitna Norrlandsrävarna kan ju inte ha fel.

Plötsligt frågar mamma hur det går. Vad säger google?

Så jag slirar lite på sanningen. Citerar en kille från instagram som tipsar om dubbelbuff. Och sen ger jag mig ut.

Jag ser ut som Hooja med min heltäckande mundering, men jag vill ju verkligen inte riskera mina luftrör. Och det där med dubbelbuffen ska visa sig vara en höjdare.

För halvvägs in i passet har jag flåsat så mycket i den ena, att flåset liksom stelnat och frusit till is. Så världsbäst att bara kunna fiska fram den varma torra som legat på vänt lite närmare halsen. De tipset skickar jag vidare till alla andra som råkar vakna i minus 20.

Anyway. Pga gårdagens fingerincident har jag lovat mig själv att bara ta ETT kort fotostopp. Att inte inte utsätta fingrarna för mer kyla än så. Och då måste jag ju vänta till jag fått de perfekta ögonfransarna. Isiga fransar är liksom själva målet med löprundan.

Men tillbaka till buffen. Jag har ju oftast buffar på huvudet eller kring halsen. De återbrukas en hel del och det är inte alltid jag har koll på  vilken buff som tvättades när. Men alltså, när buffen ska användas över näsan kan den med fördel vara ren. Det var inte min….

Buff över näsan känns förövrigt väldigt mycket pandemi och jag får flashbacks till de få tillfällen jag besökte vårdcentral och behövde ha munskydd på mig. Paniken av den varma luften och känslan av att inte kunna andas. Därför får jag dra ner buffen med jämna mellanrum och ta ett par djupa iskalla andetag. Riskera luftrören för att slippa känslan av att inte få luft.

Men det där var en lång utläggning om det tekniska. Resultatet blir en fantastisk runda. Jag fryser inte alls. Jag får vitt lurvigt hår och vita fransar. Mission completed.