Det där med höjdmeter

Jag kan springa en evighet rakt fram på asfalt. Utan vätska och utan energi. Autopiloten går på luft och det krävs nästan 30 km innan tanken är tom. Men idag var det varken asfalt eller rakt fram. Och backarna besegrade mig…

Efter 4 veckor av löpning i ett helt platt Malmö ger jag mig ut på fredagslöpning i ett vårlikt Hovdala. Där backarna är fler än man kan räkna och där jag redan under första ouppvärmda kilometern utsätts för en lutning på 12%.

Det känns som jag har maxpuls från start till mål. Utom när jag för en sekund får promenera mig förbi vattenpölar och allehanda lervälling.

Trots vårfeelingen och det fantastiska ljuset kan jag inte njuta riktigt med andning som en blåsbälg och backarna som avlöser varandra. 18 kilometer och 350 höjdmeter senare är jag dränerad på både vätska och energi. Ligger urlakad i soffan och tittar på när Fredrik sätter upp tavlor. Emellanåt ombeds jag resa mig upp för att hålla upp en tavla så han kan se. Varje gång får jag blodtrycksfall så det snurrar en smula.

 

Hinkar vatten för att komma i balans och äter en mindre elefant.

Att vara asfaltlöpare i Malmö är själva definitionen av att inte vara backtålig. Dags att börja träna. Så här kan vi inte ha det….