Jag är ute och springer när jag får möte av en kvinna med två hundar. De är stora och kritvita, och ser vid en första anblick snälla och trevliga ut…

Eftersom jag är lite hundrädd tar jag mig över på andra sidan vägen. För att slippa möte. Men den större av hundarna har inte för avsikt att slippa något möte.

Han springer över och hoppar upp mot mig, och hans matte märker ingenting. Hon har lurar i öronen och är djupt försjunken i sin mobiltelefon. Det är nu jag ska dra till med några kraftfulla ord och visa mig min upprördhet mot kvinnan i fråga. Och med en kråka i halsen häver jag ur mig…. ”skärpning”.

Vad fick jag ens det i från? Låter som något Prussiluskan skulle ha sagt. Dessutom hörde hon ju ändå inte…

När han för andra gången hoppar upp med tassarna på mina axlar tittar hon upp från mobilen och börjar panikartat skrika åt hunden. Nu jädrar anamma ska hon få höra hur sur och rädd jag är, så jag drar till med det starkaste ord jag kan….  ”Herregud”

Alltså. Det finns massor att väl valda ord att säga till en människa som släpper sin jättestora hund att hoppa på en TVÅ gånger, utan att ens märka det. Men just ”skärpning” och ”Herregud” kändes ju inte speciellt coolt och respektingivande…

På köpet fick jag en pulstopp vid 6,3 kilometer. Och efter det en helt fantastisk vårrunda och utekaffe. Lovely. Eller ”trivsamt” om jag ska fortsätta ösa ur mitt ålderdomliga ordförråd….

Det vankas hotellfrukost i jobbet och klockan 8:30 ska det ske. Jag behöver alltså morgonspringa. För att inte hinna svälta ihjäl. Tant vaknar ju redan klockan 6…

Morgonens löprunda har alltså annat syfte än att konditionsträna. Dels att fördriva tiden och undvika svältdöden som annars skulle ske. Och dels att skapa hunger tillräckligt stor för att jag ska orka äta allt det där festliga som buffén bjuder.

Det finns ett syfte till. Att bevittna soluppgången.

Tre i ett, och sen är jag hungrig nog att äta en elefant. Men nöjer mig med min standard trerätters hotellfrukost:

1. Naturell yoghurt med granola – pimpad med HELA utbudet av müsliingredienser: nötter, mandlar, kokoschips, frön, russin och flingor!

2. Bröd med äggröra, keso, ugnsbakad tomat, salt och groddar.

3. Fruktberg

Vad äter du på en frukostbuffé?

Det känns som vi jobbat konstant i en vecka, ändå är det inte förrän idag den stora gummiklubban slår till. När allt är över och förbi.

Jag vaknar med huvudvärk och känner mig bakis. Har svårt att fokusera och vill bara lägga mig på soffan. Tragglar mig igenom arbetsdagen och ställer in Body Pumpen. Har inte förmåga att uppbringa någon kraft. Tror jag.

Väljer slöjogg istället. För att solen skiner och att den kanske kan ge mig energi. Slöjogg ska det bli. Så sakta att klockorna stannar.

Men så händer det sig att kroppen inte alls är i samma katastrofala form som huvudet. Benen är pigga och utan att fråga huvudet om lov, ger de sig av på egna äventyr. Kilometrarna tickar på och det går liksom bara fortare och fortare. Jag hinner inte med men låter dem hållas.

Plötsligt har jag sprungit 15 kilometer och snabbt har det gått. Benen har efter en veckas hjärnstress och kraftigt minskad löpmängd liksom piggat på sig till oigenkänlighet. Var det ens mina ben som sprang, eller hade någon lånat ut sina? Jag fattar inget men det var våldsamt kul. Och huvudvärken försvan…

För sent kommer jag ihåg att Fredrik förra året lovade att jag skulle få ledigt på tioårsjubileumet. För att för första gången ha möjlighet att springa mitt eget lopp och smaka på min egen medicin. Det är först när jag ska skicka iväg de första startgrupperna, iklädd dunjacka och vandringsbyxor, som en av löparna upplyser mig om att jag ju ska springa. Men det hade visst både jag och Fredrik glömt…

Vi är på plats vid 06:30. Det duggregnar och är kallt och rått. Sånt där väder som bara Skåne kan bjuda på. Detta trots att SMHI lovat 12 grader och sol. Fredrik sticker ut på banan direkt för att se att allt står kvar. Det gör det inte.  En sur gubbe (enligt säkra källor som sett honom) har roat sig med att slänga ut pinnar och avspärrningsband i skogen. Jag ger upp hoppet om mänskligheten och håller tummarna att det ska få sitta kvar tills alla är i mål.

Medan Fredrik cyklar rundor och återställer banan, sitter jag i 6 olika bajmajor och klistrar upp reklamskyltar. I vårt lopp kan man nämligen vara bajamajasponsor och då får man reklamen i ögonhöjd på de som sitter och värmer sig där inne. Briljant.

Tävlingsområdet växer upp medan folket strömmar till. Nummerlappar delas ut och allt flyter fint. Barnen värmer upp och ger sig iväg.

Snart är det dags för de ordinarie loppen. Jag är nervös för hur den nya jubileumsdistansen 21 K ska fungera. Kommer folk hitta rätt? Kommer de gilla vattengravarna och den knallbranta backen som kräver att man kryper för att komma upp? Och kommer sura gubben ha hunnit ut igen och förstört allt?

Allt flyter. Utom musiken. Den strular och sprakar. Men skitsamma. Folk kommer i mål med lera upp till rumpan och ett leende från öra till öra. Alla vill berätta om sin upplevelse av gyttjebadet. Jag lyssnar och njuter. Folk jämför skitighetsgrad på strumporna och tar bilder med lera i pannan. De som sprungit många av våra tidigare lopp säger att det är är bäst hittills. För att det blev nått helt nytt med vattnet. En snackis extra allt.

Innan vi åker har vi sagt att vi aldrig mer ska köra 21 km. Att det ska få vara en engångsgrej – som råkade ta 200% mer tid och kraft än vanligt.

Sen kommer recensionerna. Om distansen som alla älskade. Och önskemålen om att det väl kommer tillbaka nästa år igen!

Jag är lättsmickrad men trött. Om ett par dar har jag glömt att jag var trött. Så det kommer säkert igen. Fast det var en engångsgrej…

Först måste vi bara låsa in sura gubben. För när vi plockar ner snitslarna efteråt har han tamejtusan varit och rivit ner avspärrningarna igen!

Till dig som var där. Som sprang eller var funktionär. Som sponsrade eller som hejade. From the bottom of my heart – TACK!