De kraftfulla ordens dag

Jag är ute och springer när jag får möte av en kvinna med två hundar. De är stora och kritvita, och ser vid en första anblick snälla och trevliga ut…

Eftersom jag är lite hundrädd tar jag mig över på andra sidan vägen. För att slippa möte. Men den större av hundarna har inte för avsikt att slippa något möte.

Han springer över och hoppar upp mot mig, och hans matte märker ingenting. Hon har lurar i öronen och är djupt försjunken i sin mobiltelefon. Det är nu jag ska dra till med några kraftfulla ord och visa mig min upprördhet mot kvinnan i fråga. Och med en kråka i halsen häver jag ur mig…. ”skärpning”.

Vad fick jag ens det i från? Låter som något Prussiluskan skulle ha sagt. Dessutom hörde hon ju ändå inte…

När han för andra gången hoppar upp med tassarna på mina axlar tittar hon upp från mobilen och börjar panikartat skrika åt hunden. Nu jädrar anamma ska hon få höra hur sur och rädd jag är, så jag drar till med det starkaste ord jag kan….  ”Herregud”

Alltså. Det finns massor att väl valda ord att säga till en människa som släpper sin jättestora hund att hoppa på en TVÅ gånger, utan att ens märka det. Men just ”skärpning” och ”Herregud” kändes ju inte speciellt coolt och respektingivande…

På köpet fick jag en pulstopp vid 6,3 kilometer. Och efter det en helt fantastisk vårrunda och utekaffe. Lovely. Eller ”trivsamt” om jag ska fortsätta ösa ur mitt ålderdomliga ordförråd….