Race report: Stävie Trail 2024

För sent kommer jag ihåg att Fredrik förra året lovade att jag skulle få ledigt på tioårsjubileumet. För att för första gången ha möjlighet att springa mitt eget lopp och smaka på min egen medicin. Det är först när jag ska skicka iväg de första startgrupperna, iklädd dunjacka och vandringsbyxor, som en av löparna upplyser mig om att jag ju ska springa. Men det hade visst både jag och Fredrik glömt…

Vi är på plats vid 06:30. Det duggregnar och är kallt och rått. Sånt där väder som bara Skåne kan bjuda på. Detta trots att SMHI lovat 12 grader och sol. Fredrik sticker ut på banan direkt för att se att allt står kvar. Det gör det inte.  En sur gubbe (enligt säkra källor som sett honom) har roat sig med att slänga ut pinnar och avspärrningsband i skogen. Jag ger upp hoppet om mänskligheten och håller tummarna att det ska få sitta kvar tills alla är i mål.

Medan Fredrik cyklar rundor och återställer banan, sitter jag i 6 olika bajmajor och klistrar upp reklamskyltar. I vårt lopp kan man nämligen vara bajamajasponsor och då får man reklamen i ögonhöjd på de som sitter och värmer sig där inne. Briljant.

Tävlingsområdet växer upp medan folket strömmar till. Nummerlappar delas ut och allt flyter fint. Barnen värmer upp och ger sig iväg.

Snart är det dags för de ordinarie loppen. Jag är nervös för hur den nya jubileumsdistansen 21 K ska fungera. Kommer folk hitta rätt? Kommer de gilla vattengravarna och den knallbranta backen som kräver att man kryper för att komma upp? Och kommer sura gubben ha hunnit ut igen och förstört allt?

Allt flyter. Utom musiken. Den strular och sprakar. Men skitsamma. Folk kommer i mål med lera upp till rumpan och ett leende från öra till öra. Alla vill berätta om sin upplevelse av gyttjebadet. Jag lyssnar och njuter. Folk jämför skitighetsgrad på strumporna och tar bilder med lera i pannan. De som sprungit många av våra tidigare lopp säger att det är är bäst hittills. För att det blev nått helt nytt med vattnet. En snackis extra allt.

Innan vi åker har vi sagt att vi aldrig mer ska köra 21 km. Att det ska få vara en engångsgrej – som råkade ta 200% mer tid och kraft än vanligt.

Sen kommer recensionerna. Om distansen som alla älskade. Och önskemålen om att det väl kommer tillbaka nästa år igen!

Jag är lättsmickrad men trött. Om ett par dar har jag glömt att jag var trött. Så det kommer säkert igen. Fast det var en engångsgrej…

Först måste vi bara låsa in sura gubben. För när vi plockar ner snitslarna efteråt har han tamejtusan varit och rivit ner avspärrningarna igen!

Till dig som var där. Som sprang eller var funktionär. Som sponsrade eller som hejade. From the bottom of my heart – TACK!