Den här helgen är en klassisk träningslägerhelg. För två år sedan körde vi ultraintervaller och bodde i ett hyrt hus i Snogeholm. Förra året hade vi klubbläger i trakterna av Hjärnarp. Det var på den tiden Corona var en öl. Och av en händelse också namnet på studentpuben som jag och Fredrik träffades på.

Men det där med att samla många bekanta och obekanta personer under samma tak är liksom inte grejen så här i början av 2021. Istället bli det en…. tadam…. HEMMAHELG.

Och det är ju också fint.

Fast alltså, fasen vad jag längtar efter att tränga ihop en massa löpare i en stuga. Som successivt förvandlas till ett enda stort kaos av smutsiga kläder och leriga skor. Där alla är hungriga och trötta, äter semlor och smyger omkring i mjukisbyxor.  Där hallen har en tveksam odör av löparskor och det blir huggsexa om chipspåsen.

Men som sagt. Hemmahelg it is. En av miljoner. Och det ska bli sol! Nu kör vi!

Alltså jag har gått till samma fysioterapeut i 100 år, och idag var första gången jag var rak! Första gången som mina ben var lika långa och höften inte tippad åt något håll alls. Vet inte vem av oss som var mest chockad!

Jag tänker att han kan behöva en ny nöt att knäcka. Inte samma problem som alltid. Därför serverar jag honom trötta magmuskler i stället. Min senaste åkomma, som uppstår efter 7-8 kilometer. Jag får göra en massa spännande tester som visar att jag blir starkare av att hålla andan i vissa övningar. Dessutom putar min vänstra mage ut mer än den högra och det beror tydligen inte på att fredagssemlan lagt sig snett. Slutsatsen är istället att min diafragma underarbetar. Slöar och glider räkmacka på mina stackars andra magmuskler som får rädda upp situationen.

Alltid är det någon kroppsdel som checkar ut och som omväxling är det alltså inte rumpan. Men någon gång kunde det ju vara behändigt om det var vänster lillfinger som slappade till, eller någon annan slumpmässig muskel som inte har så mycket med löpning att göra.

Diafragman är i alla fall åter inkopplad och jag har fått andningsövningar som kan göras i sängen. Sånna hemläxor är bra hemläxor.

Hur mår din diafragma?

Fördelen med att träna framför Youtube är att ingen märker om man väljer att trotsa instruktören…

Jag letar upp ett pass med snajsigt namn. Full body workout utlovas och det låter ju lysande. Hemmagymmet har bara ett par hantlar på fyra kilo och ett par på två. De sistnämnda fungerar dock mest som dörrstopp eller för att platta till papper som blivit knöliga…

Anyway. Jag trycker på play. Under uppvärmningen hinner jag hämta vatten  och snurra omkring med mattan för att få bäst utrymme i salen. Salen är mitt sovrum och jag trängs med en spinningcykel, lite väl valda strumpor och en flyttlåda med LP-skivor (ja, vi har rensat förrådet men inte kommit hela vägen till soptippen…).

Mina fyra kilos hantlar är lagom för ett fåtal övningar. För de flesta är de alldeles för lätta eller för tunga. Så då får jag hitta på något annat. Liksom alla de där burpeesarna som jag inte vill köra och som jag smidigt byter ut till något roligare. Jag är mycket mer i behov av styrka än kondition, överkropp mer än underkropp. Därför förvandlas nästan alla övningar på något mystiskt sätt till axelpressar eller armhävningar….

När passet är slut har jag gjort ungefär 10% som instruktören. Övriga 90% har jag pimpat till efter eget tycke. Man kan tycka att jag kunde ha skippat youtube från början men det är inte sant. Då hade jag aldrig fått tummen ur!

Youtubeklippet funkar som startknapp. När jag väl står där får jag hur mycket inspiration som helst. Och så är det praktiskt med ett räkneverk som räknar ner, och en instruktör som peppar. Även om hon säger att jag ska sqeeza min butt när jag tränar någon helt annan kroppsdel!

Ett av alla sätt jag lurar mig själv på. Gott så. Och jobbet gjort!

Klockan är 11:30 och solen skiner från klarblå himmel. Ett lunchpass på 8 km hade funkat men pga möten hinner jag inte 12 som jag egentligen vill. Tänker att jag får vänta tills efter jobbet…

När jag fäller ihop jobbdatorn ett par timmar senare spöregnar det. Allt är grått och ruskigt. Jag prokrastinerar. Skjuter upp. En cappuccino och ett sudoku senare är det dags. Det har slutat regna men Kävlinge känns tråkigt. Lund verkar roligare och jag lurar med mig Fredrik för en sällskapsrunda i gamla hoods.

Hans definition av gamla hoods är en cykelväg bredvid en landsväg mot Kävlinge. Typ samma som jag brukar springa fast åt andra hållet. Men jaja, det är mörkt, jag ser ändå inte var jag är.

Får ett skönt flow precis lagom tills Fredriks vad börjar protestera. Vi har 4 kilometer till bilen och han måste gå. För att inte frysa ihjäl springer jag åttor runt honom. Ett typiskt oharmoniskt sätt att springa på, med tvära vändningar var tvåhundrade meter.

Och det är i någon av alla 180 graderssvängar noterar jag för första gången blixthalkan. Det är en skridskobana jag springer på. Plötsligt och utan förvarning har allt frusit och det syns inte ens. Jag tassar fram på tårna som värsta tomtenissen, fortfarande fram och tillbaka runt en allt mer frusen man med gubbvad. Det känns sådär fancy.

Jag skulle nog ändå tagit den där lunchrundan ändå….