Race report: Ultraintervaller 8×10 k

Vi är anmälda till 24 h online running och har betalt för nummerlapp och en medalj. Däremellan är vi självförsörjande, äter vår egen mat och loggar vår egen tid. 6 personer i en stuga som efter hand luktar alltmer svett. Men kul har vi. Här kommer en evighetslång rapport, för er som undrar hur sånt här egentligen går till…

Vi samlas på fredag kväll, äter medhavda matrester och plockar fram utrustning för den första intervallen som går av stapeln klockan 00.01. Hinner sova två timmar innan start.

Intervall nr 1 , 00:01

23.30. Klockan ringer. Det känns som morgon fast det är mitt i natten. Tar en tugga banan innan vi ger oss ut i natten. Vi befinner oss mitt i skogen och det är beckmörkt omkring oss. I skogen lyser det av ögon som bevakar vår framfart. Jag är rädd för vildsvin men det visar sig vara hjortar. I mängder. Banan är hyfsat lättsprungen men det finns två backar som svider ordentligt. Och de blir brantare och brantare för varje varv…
Första varvet är tungt och ska visa sig bli det värsta. I tuff konkurrens med varv 5.

Intervall nr 2, 03:00

Tidsoptimerar och ställer klockan bara 20 minuter innan avgång, och hinner därmed sova en hel timme innan det är dags att masa mig ut. Vi tar banan åt ett annat håll och livet blir mycket bättre. Backarna kommer tidigare och det blir härligt lättsprunget på slutet. Jag springer i min egen bubbla och tror ingen pratar med någon. Det är vi, en nästan full måne och natten. Meditativt och helt underbart med den gnistrande snön runt omkring.

Jag är tokhungrig när jag kommer i mål och går loss på en klassisk falukorvsmacka. När nästan-vegetarianen äter falukorv vet man att det är långlopp på gång.

Förstår inte varför ingen gillar mina instagraminlägg, men inser efter en stund att normala människor sover så här dags…

Intervall nr 3, 06:00
Ser fram emot ytterligare en fantastisk månskenstur men månen har gått och lagt sig. Det har djuren också. För första gången känns det som ingen bevakar oss…

Jag springer mot havregrynsgröten som är själva målet med rundan. Den har aldrig smakat så gott. Övriga gänget fortsätter sova i pausen men för mig är det morgonstund. Med gröt i mun.

Känner mig lite stram i fotsulorna och går loss med en massageboll som gör underverk till nästa runda.

Intervall nr 4, 09:00

Bästa rundan. Peppen är total. Jag slipper pannlampan, som fått mig att känna mig som ett levande fyrtorn i tre rundor. I en orienteringsfamilj får man inga söta Silva-lampor i pannbandsstorlek. Jag har ett massivt batteripack på ryggen och en hel strålkastare i pannan. Men nu slipper jag alltså den, och för första gången får jag faktiskt se banan vi springer.

Soluppgången över den gnistrande snön, slottet, sjön och allt det där som tidigare varit dolt i mörkret. Vi snackar magi och jag blir nästan religiös på kuppen. Folk har vaknat, vi snackar oavbrutet och plötsligt är vi framme. Halvvägs!

Intervall nr 5, 12:00

Andra ljusrundan tar vi oss friheten att avvika från banan och ge oss ut i terrängen. Koncentrerar mig till max för att inte slå ihjäl mig och utan att jag hinner fundera mer så är vi framme. Nu är det bara en runda kvar till semmelfikat. Och vi hoppas Fredrik – the Semmelbud – har gjort sitt jobb. Blir nervösa när vi får rapport att första konditoriet han besökt hade stängt…

Intervall nr 6, 15:00


Fredrik ansluter för att springa de återstående tre rundorna. Efter en semmeljakt genom halva Skåne har han slutfört sitt uppdrag och blir varmt mottagen. Det ska bara springas en timme innan vi får sätta tänderna i dagens höjdpunkt.

Det blir den segaste rundan hittills och det känns som den aldrig ska ta slut. Att semlorna ska hinna mögla på diskbänken…

Men semlan står kvar i ätbart skick och efter att ha mumsat i mig den lägger jag mig i sängen och vilar. Det är förödande, och jag vill inte gå upp igen…

Intervall nr 7, 18:00

Det kändes som förra varvet tog en evighet men i praktiken springer vi varje varv på plus minus en minut. Utom den där utflykten i terrängen som försämrade statistiken…

Det är dags för näst sista rundan och raketbränslet från semlan gör verkligen susen. Jag går som en traktor och inget i hela världen kan stoppa mig. Den coolaste känslan vid snart sju mil sprungna. Och snart ska vi få mat. Sån där vanlig mat som inte är godis, chips, hönökaka eller salta nötter.

Intervall nr 8, 21:00

Efter ytterligare en vila är det om möjligt ännu jobbigare att ställa upp på startlinjen. Väljer mellan olika svettiga outfits och tar på de vantar som är helt blöta på insidan. Mums.

Första halvan är tung som attan. Jag kämpar mig fram och drömmer om att få sova. I andra backen är det som att jag hittar en extra växel och de sista två kilometerna mot mål går så lätt så lätt. De där krafterna alltså, var finns de, och när bestämmer de sig för att komma fram?

8 mil på ett dygn. En häftig resa genom kroppens alla humörsvängningar. Eller egentligen är det inte så mycket humöret som svänger, mer tröttheten i huvudet. Och den svängningen finns att beskåda på min nummerlapp:

Summa summarum en fantastisk lördag med många nya löparbekantskaper, trevliga samtal, doft av svett och en nyförvärvad blåsa på stortån.

Och idag känns kroppen helt ok. Fast lite bakfull…

19 Kommentarer

  • Svara
    Andreas
    20 januari, 2019 kl 14:09

    Häftigt! Så avlägset det känns att göra en sån här grej. Kanske om tio år 😁😅. Du får berätta mer nästa helg! Ta en semla idag med, de är ju halvmara dagen imorrn!

    • Svara
      Anna
      21 januari, 2019 kl 07:37

      Äsch varför vänta? Den som väntar på något gott väntar ju alltid för länge. Jag har lurat med dig på saker förr…. 🤣

  • Svara
    Pernilla
    20 januari, 2019 kl 15:55

    Åh det låter härligt galet!! Själv sprang jag 6 km utan att ha ont i vaden👍🏻👍🏻🕺🏿😉. Nu jäklar……

    • Svara
      Anna
      21 januari, 2019 kl 07:39

      Underbart ju! Heja dig!

  • Svara
    Johanna
    20 januari, 2019 kl 18:11

    Så häftigt! Och vilket fantastiskt vinterväder ni hade! Jag blir lite avis, mest på månskensrunda och soluppgångsrunda. Det där med att springa en åttonde mil i svettiga kläder när det är becksvart känns lite sådär…. :-) Men jag håller helt med om att semlor är bästa raketbränslet!

    • Svara
      Anna
      21 januari, 2019 kl 07:40

      Man blev immun mot svettlukten. Allt luktade hallon tillslut 🤣. Solskensrundan var grym men också känslan de allra sista två. Kroppen är makalös! Du får hänga med någongång! Vilken fikafest det kunde bli 👍

      • Svara
        Johanna
        22 januari, 2019 kl 21:32

        Ja! Crazy löpning och fikafest – det kan ju inte bli bättre!
        Ps är uppe i cappuccinodistans men jag är så vansinnigt långsam att det är närmare gångfart än något annat… 🙈

        • Svara
          Anna
          24 januari, 2019 kl 14:32

          Det låter hoppfullt. Dra med dig mannen och semmeljohan så springfikar vi :)

  • Svara
    Maria
    20 januari, 2019 kl 20:26

    Du får det att låta så lätt! Hoppas du fick sova gott sedan!

    • Svara
      Anna
      21 januari, 2019 kl 07:42

      Jämfört med förra gången 2010 kändes det oförskämt lätt i lördags. Sömnbristen är min största fiende, men det gick bra att sova och springa samtidigt 🤣

  • Svara
    Trail & Inspiration
    21 januari, 2019 kl 09:10

    Grymma kvinna!! :-)

    • Svara
      Anna
      21 januari, 2019 kl 21:50

      Vad gör man inte för en semla liksom :)

  • Svara
    A-mamman
    21 januari, 2019 kl 09:25

    Så häftigt! Och inte överdrivet liksom, utan med planerad vila, mat, sömn, samvaro. Låter superspännande!

    • Svara
      Anna
      21 januari, 2019 kl 21:51

      Superspännande it is! Du får prova någon gång :)

  • Svara
    Åsa, Mittliv-Mittval
    21 januari, 2019 kl 15:47

    Superhäftigt! Den där typen av utmaningar går jag igång på. Tyvärr är det ingen annan i min omgivning som gör det!

    • Svara
      Anna
      21 januari, 2019 kl 21:51

      Du får komma till skåneland :) Här finns gott om galningar!

  • Svara
    Johanna
    22 januari, 2019 kl 15:34

    Grymt jobbat :)

  • Svara
    Märta Johansson
    22 januari, 2019 kl 21:39

    Coolt! Soluppgångsvarvet måste ju ha varit fantastiskt!

    • Svara
      Anna
      24 januari, 2019 kl 14:33

      Det var magi! Från att ha sovit sig runt de första tre, så vaknade allt till liv. Det var så vackert att jag fotade mer än jag sprang. Och ALLA pratade hela varvet. Det var det enda varvet det hände… :)

    Kommentera

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.