Jag har identitetskris. Jag behöver nya löparskor men vet inte vad jag vill ha eller vem jag är.

Springer sedan stenåldern i New Balance 1500. En lätt och fantastiskt skön sko som kanske inte helt är tänkt till mängdträning. Därför springer jag bort gummit innan jag hunnit ut från kvarteret. (Utom när jag är skadad då den håller förträffligt länge…)

Jag tycker inte om tunga fötter och vill ha lätta skor. Ena stunden är jag övertygad om att det är barfotaskor jag ska ha. Att tassa fram i terrängen med. Men så springer jag ju mest på asfalt…

I nästa ögonblick tänker jag att jag borde springa mer dämpat. För det kanske är det hårda stötarna som sliter på mig och som gör att jag för tredje året i rad inte kan springa ohämmat precis som jag vill. Och alla andra har ju HOKA. Ni vet båtarna med en sula tjockare än bibeln. Känslan av att gå på moln blandat med höjdskräck och rädsla att slå sig om man ramlar ner. Jag har undvikit tanken på HOKA just för att den ser ut att väga 4 kg per fot, men nu har Fredrik köpt ett par och kontrollvägt dem. De ÄR inte tyngre än hans vanliga mer slimmade skor. But still, han bli jättelång, och det var det där med svindel…

Så frågan kvarstår. Fortsätta i det skönaste som finns, experimentera med barfota för fotens skull eller springa på moln för att slippa hårda stötar?

Jag beställer ett par korta tights så länge. Det blev visst sommar medan jag funderade…

Ibland kan jag i min oförmåga att fatta beslut och min önskan om att få till den perfekta löputflykten, slösa bort en hel förmiddag. Det gjorde jag idag…

Katten väcker mig redan klockan 06.00 och jag ser chansen till en löprunda som kan få ta lite tid. Tänker unna mig att slösa tid på transport för att få springa på magisk plats. Känner mig värd en A-B-löpning då jag offrat mycket av  veckans träning på halvtråkiga pass framför teven. Det här är MIN tid. Och jag är värd det bästa…

Men jag får inte ihop logistiken och SMHI har större beslutsångest än jag själv. Viss typ av A-B-löpning kräver hyfsat väder. Att huttra genomblöt på perrong inte är en fancy sysselsättning alls.

När jag har surfat fyra hundra gånger på SMHI, kollat tågtidtabeller, bytt kläder tre gånger, räknat baklänges och fram går ingenting ihop. Och klockan som precis var 06.00 börjar nu närma sig tio. Jag kommer inte att få ihop mitt äventyr på den tid som är min. Från lunch väntar annat och jag behöver en plan B.

Så jag springer från dörren, på Kävlinges vanligaste cykelvägar, förbi de platser jag alltid springer, i den motvind som alltid finns här. Jag springer till den skog som är mitt andra hem och tar de vanliga cykelvägarna tillbaka.

Från en underbar utflyktslöpning till en högst ordinär runda. Ibland blir det inte som man tänkt sig. Nu börjar jag planera nästa helg…

Idag presenterades vinnarna i jobbets stegtävling. Och mitt lag hade inte en chans…

Jag har aldrig gått så mycket någonsin. Jag har gått tidiga morgnar och panikrundor på lunchen. Före, efter och nästan under middagen. Innan läggdags och kanske lite i sömnen. Jag kammade ihop 22000 steg i snitt i april. Snittet på hela mitt team blev 11500 steg per person och dag.

Det är typ en tredjedel av vinnande laget som tydligen har lyckats ta 30000 steg om dagen. Vi snackar tre mils löpning VARJE dag i trettio dagar. Eller sisådär 5-6 timmars promenad om dagen. Jag vet inte hur många timmar deras dygn har men man får nog säga att de har lyckats använda timmarna bra.

Jag är ingen dålig förlorare. Men alltså, är det ens möjligt? Hur många steg går du på en dag?

En fotograf sa en gång till mig att löparbilder var svåra att ta. För att man ofta är i fel fas i steget. Där båda armarna möts i mitten, den ena på väg fram och den andra bak. Där precis när man ser så där lagom toanödig ut. Han sa det kanske mest som tröst efter fyra miljoner försök att få till en bra löparbild men ändå…

I 99% av mina löparbilder ser jag inte klok ut. Och det är ju nära tillhands att tro att jag kanske aldrig ser just klok ut när jag springer. Att det liksom är det som är problemet snarare än fotografen eller andra fototekniska orsaker.

Anyway. På gårdagens teknikträning med Runacademy fick jag faktiskt beröm för mitt löpsteg. Det såg tydligen lätt ut. Och när jag ser bilden som togs utan min vetskap blir jag i alla fall lite nöjd. Jag ser ju inte nästan inte alls toanödig ut.

Det kanske finns hopp ändå!