Löpgrupps-onsdag igen. I en stadspark som kryllar av liv. Studenterna är ute och firar våren. Eller sommaren som det kanske heter i juni. Vi deltar i festen på vårt vis. Med intervaller pimpade med tvärstopp, burpees och upphopp. Och löpskolningsövningar med inslag av koordination…

Det är när vi kommer till koordinationen som ledaren börjar skruva lite på sig. Det är samma sak nästan varje gång…  De har uppenbarligen inte genomgått grundkursen i aerobic från 1990-talet har lite svårigheter att lyfta rätt kroppsdel åt rätt håll på rätt tid.

Vi snackar kombon knälyft-hälkick-knälyft, först på ena benet och sen på andra. Dagens instruktör ser lite lätt besvärad ut men fixar biffen hyfsat. Efter en omgång tycker han ändå att det räcker… Förra veckans ledare hade ännu mindre aerobic skills i bagaget. Det blir någon slags passgångsindianhopp som uppvisas, men vi förstår ändå vad som avses.

Jag som bodde i en aerobicsal mellan 1993-2000 har inga problem. Fattas bara amerika-sockarna så hade jag varit queen of the stadspark idag. När ska mambo chassé bli löpskolningsövning? DÅ snackar vi fest i parken!

Jag är en ensamcyklist. Tycker om att umgås med mig själv och reda ut mina världsproblem. Att cykla med sällskap kan vara roligt om syftet är att umgås. Istället för att fika. Men att ligga på rulle för att det ska gå fortare/lättare är inget för mig. Jag behöver varken fort eller lätt!

När jag ligger på rulle ser jag någons rumpa istället för de fantastiska rapsfälten. Och rumpor i all ära, men rapsen är finare. Alla dagar i veckan!

Men mest är jag kanske rädd för att inte se gropar, rötter och stenar. Eller för att någon slutar trampa så jag cyklar in i ett bakhjul och får en flygtur.

Cykla två i bredd är bra på skånska ödevägar. Då kan man både se rapsfält, prata och träna på samma gång. Värsta kinderegget!

Tränar du helst själv eller i grupp?

Ni vet på yogan när yogafröken ber dig tänka på tre saker du är tacksam för. Ibland kommer man på hur många saker som helst och ibland är det helt tomt. Jag är ju liksom alltid tacksam för min fina familj, att jag har jobb, mat på bordet och ett hus att komma hem till. Såklart. Och extra tacksam när solen äntligen skiner! Men just idag var min totala lycka ändå en helt annan!

Jag har yoga direkt efter spinningen, och efter avslutad klass inser jag att jag inte fått med mig några rena strumpor. I min mysigaste yogafeeling ska jag alltså behöva hoppa ner i mina genomsvettiga spinningstrumpor. Ångesten är monumental. Så plötsligt när jag rotar runt lite i väskan hittar jag mina bättre begagnade spinningstrumpor från förra veckan! Lika svettiga men i alla fall torra..

DET var jag tacksam för idag. Vad är du tacksam för?

Vi har blivit som småbarnsföräldrar på nytt. En nyopererad katt som ska äta pyttelite jätteofta och INTE slicka på sår, hoppa högt och bråka med annan katt… det kräver sin övervakning. Och hemmavaro. Inomhus. På sommaren första dag…

Som extrem sommarmänniska får jag lite panik av situationen och drar morsdagskortet. Jag önskar mig att få springa från Lödde till Lomma och dricka kaffe med mig själv. Ett par timmar ledigt från inomhus kattvak.

Då inget av barnen är hemma och kan ge mig min önskepresenst blir det Fredrik som får offra sig för mitt morsdagsvälbefinnande.

Medan han doserar kattmat enligt schema, stoppar den vrålhungriga katten från att äta upp den andra kattens mat, förhindrar hopp från höga möbler och agerar allmän bollkalle, ger jag mig ut och njuter. Väldigt ego, men det är ju mors dag…

Det är vindstilla längs havet. Bara en sån sak. Det händer liksom inte. Det är precis så där lagom varmt. Svettigt men inte outhärdligt. Och det är en sån dag då folk hänger i glassbaren så man får ha kaffestället för sig själv.

Nu återgår jag till livet som bollkalle och kattpolis. Så firar vi lite till med barnen ikväll.