Aktuellt

Provlöpning Enduro 20 Vargadalen

Alltså Söderåsen. Det vackraste vackra. Vi drog dit för att provspringa Enduro 20 Vargadalen som vi arrangerar den 18 december.

Jag må vara aningens partisk men banan är grym. Totala sträckan är 20 kilometer men tiden tas bara på fem utvalda segment som ska springas tre gånger var (totalt 10 km). Alla segment med sin unika charm. Däremellan vila…

Skogen har precis passerat bäst-före-datum men några tappra löv hänger kvar på träden. De flesta ligger på marken och bildar en mjuk prasslig matta under våra fötter.

Första segmentet börjar rakt uppför. Det är lättsprunget men aningens tröttsamt för den som inte bemödat sig att värma upp. Efter krönet väntar en utförslöpa i något som förvandlats till en bäck efter senaste tidens regn. Ribban är lagd, det kommer att bli blött!

Segment 2 och 3 är fina segment men det är på segment 4 partyt startar. Det är då vi scramblar upp på alla fyra, hoppar häck över ett helt plockepinn och avslutar med gyttjebad! Ett enda stort kinderegg där lervällingen är kronan på verket och bättre än vilket födelsedagskalas som helst!

Det avslutande femte segmentet har ett slutmål men ingen utstakad väg! Sisten till toppen är en ärthjärna liksom. Och det blir jag. Såklart. Orienteraren står och dansar högst upp på målstenen medan asfaltprinsessan kämpar på i den obanade terrängen!

Ett varv gjort. Egentligen återstår två. Men Fredriks fot nöjer sig här! Och utan vägvisare är jag lost på stigarna. Snurrar ihop 14 kilometer till på grusvägarna medan Fredrik fixar eld, kokar kaffe och lagar påsmat!

En typisk kanonsöndag.

Aktuellt

Förvirrad skämskudde

När man skäms ihjäl för att man kommer dragandes med det där gamla spinningupplägget igen. Och  låtsas som det regnar för att slippa erkänna att man inte hunnit den här veckan heller.

Och så kommer det fram lyckliga människor efteråt som ber en att aldrig byta upplägg…

Så konstigt liksom. Men snart alltså, blir det nytt…

Aktuellt

Jag trodde jag haft allt…

Som löpare går man aldrig säker. Man kan få ont. Mest troligt får man faktiskt det. Och när man tror man testat allt finns alltid en ny kroppsdel…
Det är inget allvarligt men jag har börjat känna mig lite stel i fötterna. Gammal och stapplig liksom. Så jag drar på åttaveckorsservice hos sjukgymnasten.

Som omväxling sitter alla kroppsdelar på rätt plats och ingenting är snett. Vet inte vem av oss som är mest förvånad, sjukgymnasten eller jag. Men så kollar han fötterna. Vänster stortå är superstel och går inte alls att röra lika bra som höger. Något som tydligen är superviktigt som löpare. Så han tar fram stötvågen. Stöter tills foten nästan trillar av.

Och sen är det bra med det.

Rörligheten tillbaka. Jag kan studsa utan att det känns konstigt i foten.

De små detaljerna alltså.

Men alltså. Nu finns det väl inte fler ställen på en kropp?

Aktuellt

Gymbyte

Jag minns fortfarande mitt allra första pass på Nordic Wellness i Kävlinge. Gymmet hette Time Sportsclub och var ännu inte uppköpt av NW. Jag var jättenervös, trots att jag instruerat i tretton år. För här hade jag inga stammisar. Sånna där man känner sig trygg med, som man vet är där för att de gillar ens pass.  Snart är det dags för gymbyte igen…

Efter 10 år på NW i Kävlinge tänker jag mig en fortsättning i Malmö. För jag tror inte jag kan hålla mig borta från instruerandet när vi flyttat. Det är liksom en del av mig. Ikväll gjorde jag studiebesök på Nordic Wellness Kronborg som ligger bara tvärs över gatan från vår soon to be lägenhet. För att se om jag kan tänka mig att jobba där.

Jag känner mig bortkommen när jag kommer in, men inser snart att allt känns bekant. Samma skyltar, samma toadoft, samma blippmaskin. Människorna verkar vanliga, musikanläggningen av samma sort som jag är van vid. Jag tror nog det hade funkat. Men det kommer bli nervöst. För här finns ju inga stammisar…

Vis av erfarenhet från förra bytet vet jag ju att stammisar kommer med tiden. Men ändå. Tills dess kommer jag sakna ihjäl mig efter Kävlingestammisarna. De som aldrig slutar gilla mitt, enligt säkra källor, bästa spinningpass från 2011. De som sett mig cykla i body, paljett-topp, cykelhjälm och toppluva. Inte samtidigt dock. De som spinnat i 8 timmar och 18 minuter med mig. För att Vasaloppet var för kort, och Vasaloppet-tills-Fredrik-var-i-mål var mycket mer rafflande.

Usch det blir ett tufft uppbrott. Jag får nog sätta ihop ett best-of-Anna-pass med gamla klassiker från förr. Boten Anna och Cascada liksom. Det kommer bli förskräckligt. Men kul.