Aktuellt

Vad gör man när man gått i mål?

En av de mer rafflande grejerna när man smällt sitt marathon är att titta på målgångsfilmen. För att se vad man egentligen gör när man går i mål…

Normala människor höjer armarna i en segergest, hämtar medaljen och försvinner ur bild. Jag klänger mig kvar i evigheter. Precis som förra gången. Jag förstår att ni har massor med serier på Netflix som ni hellre ser, därför får ni en sammanfattning av filmen, så ni slipper se den. Here goes: (Med start klockan 4:30:00 för er som ändå inte lyckas hålla er borta….)

Jag glider in till vänster i bild. Hyfsat lätta steg. Ser glad ut. Kanske för att jag precis passerat ”tjejen i gult” – Sigrid.

Ler med hela ansiktet när jag passerar mållinjen, men hej – jag glömde målgesten. Igen.

Vinkar till Tävlingsledare Andreas Gartmyr och håller upp båda händerna. Oklart vad jag försöker säga eller hur många fingrar jag visar. Är det 8 fingrar för åttonde gången? Eller 10 fingrar för en dubbelhajfajv som förblir obesvarad? Jag får en kram i alla fall. Gott så.

Försvinner ut i periferin för att prata med farthållar-Malin. Hon farthöll 5:15-gruppen och borde inte alls vara i mål nu. Men det reagerar jag inte på. Hon har brutit och tagit sig till mål. Placerat sig lite för nära målportalen och hamnat framför mig i resultatlistan. Men det vet jag ingenting om.

Samtidigt ramlar resten av 3:30-gruppen in bakom mig, bland annat min kollega som jag haft sällskap med från och till under färden.

4:30:34. Filmens höjdpunkt. En trött Sigrid i gult linne försöker få en målgångskram. Mottagaren av kramen verkar aningens besvärad. Och kollar klockan. Hallå, ge tjejen en kram! Alla marathonlöpare förtjänar kram. Även om vi är svettiga…  Själv går jag runt och letar efter någon att prata med.

Hittar en guldfilts-utdelare. Det får duga. Bara jag får prata lite. Samtidigt ramlar någon över mållinjen men det märker jag inte ens…

Försvinner ur bild i flera minuter. Det är då jag av oklar anledning tar av mig skorna. För att min kollega gör det, och jag bara liksom hänger på. Dagens sämsta beslut. Jag kommer få kramp i hela kroppen när jag försöker ta på dem igen sen. Men det vet jag ju inte nu. 4:32:45 och jag är på väg in i bild igen. Två minuter efter målgång är jag redo att ta emot medaljen. Hur stört. Det borde ju vara det viktigaste efter att ha sprungit i en hel evighet???

Och nu är det dags för 3:30-gruppens återförenande och gruppfoto. Det tar en smärre evighet att få ett gäng trötta löpare att titta åt rätt håll och dessutom ha en hyfsat snygg bakgrund. Medan Andreas försöker styra upp situationen och fota oss roar sig proffsfotografen med att fota hela spektaklet. DET kommer blir roliga bilder…

Och till er som gick i mål just då. Sorry men fotografen var upptagen…

Aktuellt

Det där med tröjan…

Så här dagen efter grämer jag mig över att jag inte kommer att få några fina rosa/turkosa bilder från årets Helsingborg marathon. Det är så illa att jag tvingar Fredrik att följa med ut i Pildammsparken för att ta några bilder på medaljen med rosa tröjan på.

Jag har identitetskris i den vita tröjan. Vill nästan springa om loppet bara för att få färgglada bilder. Och det ska jag ju. Nästa år. I rätt tröja. Nu är det sluttramsat med mästerskapen.

Dagen efter ett marathon är mycket bättre än dagen efter en vanlig fest. Jag inte ens lite huvudvärk…

Det här är typ den enda dagen om året jag verkligen inte VILL träna utan bara chilla omkring, scrolla instagram, läsa andras rejsrapporter och återuppleva loppet i minnet.

Nu väntar jag med spänning på alla loppbilder  och de officiella resultaten i Skånska mästerskapen och Veteran-SM. Fast mest av allt försöker jag reda ut hur många minuter långsammare man kan förvänta sig på ett kuperat marathon i Helsingborg jämfört med ett knallplatt Köpenhamn marathon?

För mig gick det 2:47 långsammare igår. Får man skylla det på backarna, gruset och alla svängar? Eller är det tröjan…?

 

Aktuellt

Race report: Helsingborg marathon 2022

Jag har gjort det igen. Tagit mig i mål på världens vackraste målraka. Åttonde gången och fortfarande med i gänget som gjort ALLA maror i Helsingborg. Här är rapporten från dagens äventyr.

Helsingborg marathon

Precis som förra året ska dottern springa halva och jag hela. Den tuffaste uppgiften tillfaller därmed Fredrik som ska lyckas klona sig, heja på båda – helst överallt- samt laga våfflor i målgång. Han fixar såklart biffen. Vi också.

Helsingborg marathon

Skickar i väg dottern 9:30. Då har jag exakt en halvtimme på mig att värma upp, springa på toa, tappa bort min mobiltelefon, mingla i startområdet och få slut på vatten. När bajamajaköerna är som längst är jag lyckligt lottad som känner en vän som känner en toalettinnehavare på bara 50 meters avstånd från starten.

I startfållan får jag kriga mig fram pga sen ankomst, men väl framme vid ”mina” ballonger möter jag all världens kändisar. Det är tydligen 3:30-gruppen som gäller och jag tänker att det här kommer att bli trevligt. Och det blir det också.

Vägen till Råå är mest en transport.  Rakt fram på cykelvägar som piffas upp av peppigaste dagisgänget och lite allmänt mingel. Det här är gänget som ska hänga nu. Jättelänge. Vi har tre farthållare varav bara den ena ska hålla hela vägen. Tur att han går all in vad gäller pepp, information och instruktioner. Det finns liksom ingen chans att tveka eller tappa fart.

I Råå glädjer det mig att ÄNTLIGEN få höra Råå-ramsan som varit försvunnen sedan de första årens succé. ”Hej och hå, kämpa på, välkomna till Råå!” Man tackar. Nu kan det bara bli bra!

Efter att ha sprungit detta lopp 7 gånger tidigare vet jag vad som väntar. Och nu drömmer jag om klacken i Ramlösa Brunnspark. Där jag alltid får gåshud och känner mig stark. Fast just i år hade någon lagt dit en backe och jag fick liksom trycka på lite för mycket för att hinna njuta. Tur att jag har en ny höjdpunkt som väntar redan inom några kilometer. Kollegan som offrat sina kräftskiveförberedelser för att ta sig ut och heja. Så här glad blir man då…

Jag satsar dessutom allt och gör ett akrobatiskt hopp  som tyvärr inte fastnar på bild. Glad ändå att jag varken fick kramp eller ramlade och slog mig. Det sista kommer jag dock göra senare, vilket jag naturligtvis är lyckligt ovetande om i Jordbodalens prunkande grönska..

Det är någonstans efter arenan det händer. Jag snubblar på en obefintlig sten och plötsligt hittar jag mig själv flygandes horisontellt i luften. Hinner tänka miljoner tankar på hur ont det kommer att göra innan jag slutligen slår i marken. Jag hinner knappt landa innan jag är uppe igen. Killen närmast bakom drar upp mig och innan jag hinner blinka springer jag igen. Med saftiga skrapsår på knä, fotknöl, handflator och skinka. Hur man nu lyckas landa på knät och rumpan samtidigt??? Mig veterligen sitter just de kroppsdelarna på olika sida av kroppen…

Helsingborg marathon

Fredrik hejar fortfarande på Alva och jag får klara mig utan min personliga klack. Men det finns en annan tjej ute på banan som heter Alma. Hennes klack är så stor att den räcker och blir över. De är överallt och vi suger åt oss av energin. Idag vill ALLA i 3:30-gruppen heta Alma.

Allt flyter på enligt plan och farten är precis lagom för mig. Inte för lätt men inte för tufft. Tänker att jag kanske kan försöka dra ifrån lite på slutet, men mest vill jag nog ligga kvar. Det är ett härligt gäng det här. Dessutom ska vi ju ta målfoto tillsammans…

Publiken är grym där ute och vi får både muntlig pepp och skrivna skyltar. Jag älskar skyltar, får hur mycket energi som helst av humorn i dem!

Run now. Poop later. Never trust a fart…

Humorn efter kilometer 30. Eller nått. Mer ovisst är hur budskapet ”Du ska bli pappa” i asfalten mottages…. I 3:30 gruppen är vi överens om att det inte rör någon av oss. TIll skillnad från killarna i gruppen kan jag i alla fall vara stensäker!

Kilometerna tickar på. Har en vag krampkänning i vaden som oroar mig, men det klarar sig. Överlever gruset genom Sofiero och gläds åt att äntligen komma ut på asfalt när bara de sista 4 kilometerna återstår. Nu går det nerför. Jag tänker att jag ska lämna mitt gäng. Jag kan ju vänta in dem i målgång för det där omtalade gruppfotot. Ökar.

Det går bra nerför backen.

När vi kommer ner på platten återstår 2500 meter. Det borde vara plättlätt. Om det inte vore för vinden som första gången någonsin ligger åt felhåll på målrakan. Jag får kämpa och känner tröttheten smyga på i baksida lår. Men alltså, det är en tjej i gult linne som verkar vilja ta hem den här fajten. Och plötsligt från ingenstans får jag horn. Jag som inte ens äger några horn.

Jag lyckas dra ifrån och går först över mållinjen. Men kan inte låta bli att kolla resultatet sen. På sekunden lika. Rafflande…

2500 meter har aldrig känts så långa, men i vanlig ordning tar de faktiskt slut till slut.

Glömmer målgesten. Pillar på klockan när fotografen trycker på knappen. Allt som vanligt alltså. Utom tröjan. Och helt ärligt. Jag saknade min rosa tur-tisha varje meter av banan.

En vit tröja utan passform kommer inte hända igen. Men den räckte till 3:28:56 och en sjätteplats i veteran-SM och Skånskt mästerskap. Så det fick väl vara värt!

Helsingborg marathon

Tack Helsingborg marathon för ännu ett fantastiskt lopp. Tack Fredrik för outstanding simultanhejande och underbara våfflor i målgång. Tack Helsingborg för ett helt stort fantastiskt hav att doppa sig efteråt. Även om det sved gott i alla sår…

8 gjorda. 22 to go!

 

 

 

Aktuellt

Varför jag skulle bli världens sämsta farthållare

Jag går som en klocka. Vaknar som en klocka. Jag tror till och med jag ÄR en klocka. Jag borde vara farthållaren alla lopp ville ha. De borde skrika efter mig. Fast det gör de inte. Och det är tur. För dem…

Jag har nämligen insett att jag skulle vara värdelös till uppgiften. Jag har ju bara en fart. Och den farten är ingen ballongfart.

För att springa med ballong ska man springa sitt marathon ungefär 30 minuter långsammare än man kan. För att garanterat orka hela, och för att orka peppa klungan man har i sina hasor.

Och det är här skon klämmer. Jag har ju bara en fart och den är inte 30 minuter långsammare än jag kan. Det börjar med att jag snubblar på mina fotknölar. Kommer det dessutom en hejarklack får jag feeling och tappar bromsen. Sånt som liksom inte får hända den som är utsedd till taktpinne.

Jag har bara pejsat en gång. Det var till min egen dotter som ville persa på milen. Tiden beställd till 57:30.

Midnattsloppet 2018. Får feeling av fyrverkerier och partystämningen. Det blir pb med 5 minuters marginal. För att jag dessutom kände oss tvungna att springa om en kollega.

Det blev kanske lite jobbigt. Fast hon har aldrig klagat på den fina tiden…

Så pejsa, det får någon annan göra. Så springer jag. Blir spännande att se vilka stjärnor som ska hålla farten till mig i morgon!