Aktuellt

Platsen rakt fram

Ni vet platsen som aldrig blir tagen. Den MITT framför instruktören. Såvida passet inte är fullt så är det garanterat den platsen som är över. Fast inte idag…

Jag har grundat med en vitlöksbonanza extra allt till lunch. Man kan nästan se ångorna ur mina öron. Inget tuggummi i världen kan rädda biffen. Men jag tänker att det är lugnt inför spinningen. Det sitter ju ändå ingen mitt framför.

Den första personen som äntrar salen går helt otippat och tar just den cykeln. Fast ALLA andra är lediga. Och jag börjar fundera på hur man kan genomföra ett spinningpass utan att andas. Eller svettas. För det luktar visst där också har jag hört. Uppgiften är omöjlig. Det kommer inte att gå. Okej, jag får offra den deltagaren. Hon kommer att svimma av odören och missa hela passet. Men lite svinn får man räkna med.

Gott så. Resten bör vara safe. Utom mannen längst bak som plötsligt behöver hjälp att skruva fast sin sadel, tjejen som inte kan spänna styret och så den nya killen som behöver hjälp med inställningarna. Tre till som jag behöver komma obekvämt nära. Tre till som kommer komma hem och berätta om den hemska vitlöksupplevelsen i spinningsalen…

Förlåt alla. Förlåt…

Aktuellt

Stilstudie i solljus

Jag analyserar andras löpsteg mest hela tiden. Ibland som löpcoach, men också helt reflexmässigt varenda gång jag passerar en löpare. Mitt eget löpsteg ser jag mest på foton från olika lopp och emellanåt i ett skyltfönster. Och det är ju synd. För det är ju bra att veta hur det ser ut på riktigt. Inte bara hur det känns i huvudet. För det stämmer inte alltid överens…

Bilderna från loppen talar inte alltid sanning. Det är ju inte så att man såsar ihop sig sitt värsta när man har en kamera upptryckt i ansiktet. Och skyltfönster i all ära, men ser man inte alltid jätteful ut i dem? I jakt på sanningen ställde jag upp min mobil för filmning under dagens solskensrunda. Ja ni läste rätt. Solsken it was. Det tog ett par försök innan jag lyckades få en film, helt utan hundägare och barnvagnar..

Anyway. Här är sanningen om mitt löpsteg. Att begrunda till kvällsfikat. Fredrik Zillén skulle ha bett mig ta en drink till. Jag själv undrar mest varför jag ser så spänd ut i högerhanden…

Brukar du kolla in ditt eget löpsteg ibland?

 

Aktuellt

Födelsedagskalas med Malmö Gerillalöpare

När vi flyttade till Malmö tänkte jag att jag skulle börja springa med Malmö Gerillalöpare. Men deras schema har fetkrockat med mitt. Under mina första elva månader som Malmöbo har jag lyckats pricka in ETT pass och hängt med gänget till Köpenhamn för både marathon och halvmarathon. I övrigt inget.

Därför känns det lite fel att komma på deras tioårskalas. Även om det står i inbjudan att alla är välkomna, också de som aldrig sprungit med dem tidigare. Därför vågar jag ändå. De får skylla sig själva…

Födelsedagskalaset består av löpning på förmiddagen och middag på kvällen. Och i detta nu befinner vi oss någonstans mittemellan.

Löpningen genomfördes i morse. En halvmarathonbana som man kunde ta ett varv eller två. Min bråkiga baksida medgav bara ett varv, men med dit- och hemjoggen blev det ändå 27 km och ett bra långpass.

Hittade en massa trevliga människor och snackade bort tiden så effektivt att alla kilometrar plötsligt var gjorda utan att jag hunnit tänka på det.

DET var bekvämlighetsdelen av dagens födelsedagsfirande. Nu väntar kvällen utanför lådan. Födelsedagen firas nämligen vidare på ölhak. Jag som inte ens gillar öl.

Men hamburgare kommer i alla fall bli gott!

Aktuellt

Ett grymt pass!

För ett par veckor sedan bloggade jag om en mycket märklig instruktör. I morse hade jag bättre tur!

Det är dottern som lurat iväg mig igen. 45 minuter HIIT klockan 07:15 och vi är taggade. Och lite spända. Tänk om den här instruktören också står med armarna i kors och längtar hem…

Det gör han inte.

Instruktören skapar feeling i salen redan innan vi kommer igång. Skön musik som peppar utan att vara skräning. Tant är känslig för ljud på morgonkvisten och vill vakna lugnt och fint.

Det gör jag. Fram tills uppvärmningen börjar. Sen är det inte lugnt och fint mer! Nu börjar showen.

Instruktören är den perfekta blandningen av hård och rolig. Bara med en stor portion av ödmjukhet kan man skrika till mig att lyfta armarna ”för fan” utan att jag blir tjurig och motvals. Under passet blir jag med glimt i ögat ifrågasatt om jag verkligen spänner magen, svara ja och blir därefter pinsamt motbevisad. Utan att skämmas. För han får en aldrig att känna sig dum. Eller fel.

Inte ens dottern blir förnärmad när han anklagar henne för att hålla gummibandet som en handväska.

Då och då sneglar vi på varandra och skrattar. Det här är kul. Killen är galen men kul. Övningarna är nya, utmanande och spännande. Jag som trodde jag provat allt.

Den här instruktören är så mycket motsatsen till den förra. Han står inte med några armar i kors. Han är runt och petar. Rättar till. Förklarar. Och dessutom på norrländska.

När passet är slut är vi genomsvettiga och på världens bästa humör. Vi fick en uppvisning i humor och råkade träna igenom hela kroppen i bara farten.

Bättre start på en fredag finns förmodligen inte. Längtar redan till nästa vecka!