Aktuellt

Isälvsleden dag 1

Tanken var att vi skulle springa Isälvsleden mellan Åmsele och Vindeln, men Fredriks ben ville annorlunda. Därför blev det en tvådagars vandring med tältövernattning någonstans längs vägen.

Vi tar bilen till Vindeln i arla morgonstund för att därifrån åka vidare med buss. Bussen har en utsatt avgångstid, men man måste beställa den dagen innan för att den ska komma. ”Bussen” som sedan visar sig vara en Tesla. Fint ska det vara!

Vi hoppar av på campingen i Åmsele, där leden startar. Här finns både vatten och toalett! Perfekt. Vi är redo.

Det är myggorna också. De är som de legat i vassen och väntat på oss. Hundra meter senare har de kalasat en åttarätters meny på alla synliga kroppsdelar. Dags för myggspray. Låt kriget börja!

Våra tidigare erfarenheter av norrländska leder är sådär. Både Öreälvsleden och Lögdeälvsleden har varit dåligt markerade och bitvis helt igenvuxna när vi försökt oss på dem. Förväntningarna är därför låga, och vi blir positivt överraskade av att hitta fullt av röda markeringar i skogen.

Jag är hungrig från start och marscherar på i det tysta för att komma fram till första fikastoppet fortast möjligt. Det var ju flera timmar sen vi åt. Förklarar för Fredrik att jag kan tänka mig att prata mer när blodsockret nått över källarnivå! Han fattar. En hungrig fru gör man klokt i att låta vara.

Terrängen är lättpromenerad. Jag skulle kunna sträcka mig ända till lättsprungen. Det hade varit underbart med löparskor, men ja, nu är är det som det är. Vandra är också fint. Och man får ju massor med fler timmars aktivitet på köpet…

Någonstans mellan förmiddagsfikat och lunch ska det finnas ett vatten vi behöver ro över. Det är dagens happening och jag går och smyglängtar! Plötsligt dyker skylten upp: båt 250 meter! Äntligen!

Jag tar på mig rodduppdraget! Först ska vi ro 180 meter till andra sidan. Där ska vi plocka med båten som ligger där, bogsera tillbaka den dit vi kom ifrån och lämna den där. Sen fortsätta över. Jag kan ro. Men allt annat, not so much! Fredrik får vara hopp-i-land-Kalle, knyta fast båt och se till att jag kommer i och ur båten utan att slå ihjäl mig.

Allt går bra och nu väntar den finaste delen av vandringen. Vi har nått Sundskammen som är det coolaste coola. Som en autostrada-stig i bergodalbaneform men branter ner mot vatten på båda sidor. Försöker ta en bild men coolheten låter sig inte illustreras. Ni får använda fantasin.

Bergodalbanan tar oss igenom skog som utsatts för skogsbrand. Stammarna är svarta och blir en häftig kontrast till allt ljusgrönt. Men var det inte en regndroppe???

Tio minuter innan vår tänkta lunch börjar det såklart regna. Så onödigt att bli blöt och så jobbigt att rota fram regnkläder för tio minuter! Väl i vindskyddet en stund senare öppnar sig himlen på riktigt. Vi tar långlunch…

Eftermiddagen blir lång och orken tryter. Vi roar oss mig att komma på huvudstäder på alla bokstäver men hjärnkapaciteten tog slut någonstans vid kilometer 22. Finns det ens huvudstäder på E och F?
Ztockholm och Xantiago di Chile kan väl alla!

Efter 29 km når vi ett vindskydd. Vi har bara tänkt stanna för kaffe men när det börjar regna igen tänker vi om. Så mycket skönare med tak över huvudet. Planen är att sova tidigt och gå upp tidigt! Klockan 20:30 är vi nedkorvade i sovsäckarna. Dagsljus ute…

 

 

Aktuellt

Formkoll 2024

Ni som hängt med ett tag känner till min tradition att testa min brudklänning på bröllopsdagen varje år. Som en formkoll. Bilden brukar dessutom få illustrera något som är aktuellt just nu. Därför har den både fått cykla moutainbike, vandra, orientera och hoppa studsmatta. Och ser numera ut därefter…

Men det är bara sport. 2022 illustrerades flytten till Malmö med en brudklänningsbild vid Öresundsbron. Och i år målar vi fritidshus…

Klänningen passar fortfarande!

6 väggar av 8 gjorda. Ingen av dem i brudklänning. Vill ju inte att den ska bli brunprickig inför 25-årsdagen nästa år! För just det, vi planerar ett löprelaterat event för att fira den stora dagen! Stay tuned för mer info…

Race reports

Race report: Kalmar Malkars 21 K

Det är loppet Fredrik aldrig lär sig vad det heter. Loppet som startar så sent att det omkullkastar all matlogistik. Det är loppet som ska ge mig en aktuell formcheck på halvmaradistansen, en distans jag inte sprungit sedan 2019 i Barcelona. Kalmar Malkars. Eller var det Majlars, Maklars eller Maslaks…?

Vi är på plats 90 minuter innan start och jag får en känsla att det här ett lopp med bara snabbisar. Idel friidrottslinnen, spänstiga upphopp och kortkorta tights, själva definitionen på snabb löpare…

Ingenstans ser jag vardagsmotionären eller 50+tanten. Utom när jag råkar spegla mig i någons solbrillor! Blir nervös. Kroppen har ju dessutom känts superstel senaste dagarna, och enligt Garmin borde jag hellre gå och virka! Jaja. Det går som det går men först det obligatoriska toabesöket.

Det finns inga bajamajor, bara enskilt utplacerade toaletter i träningsanläggningen i startområdet. Köerna ringlar långa vid alla och det gäller att välja med omsorg. Ta den kö där risken är minst för toalett-sms:ande löpare framför. Eller löpare hårda i magen… Jag köar ett tag men inser att jag kommer missa starten. Det blir en buske runt husknuten. Tillsammans med halva startfältet! Man får inte vara blyg…

I starten hittar jag Camilla som jag följer på Instagram. I snacket som följer missar vi nedräkningen och plötsligt går starten. Hoppsan, dags att veva igång maskineriet!

Folket i snabba outfits drar i väg i ett galet tempo och jag rycks med i suget som bildas bakom. När klockan visar 4:10-fart inser jag att jag behöver dra i handbromsen. Vill ju inte krokna efter två kilometer…

Fredrik ska enligt överenskommelse stå vid Kalmar slott, som ligger fint på kilometer sju. Där ska han ta den perfekta bilden med en pigg spänstig rosaklädd löpare med det magnifika slottet i bakgrunden.

I fantasin that is. I verkligheten får den rosaklädda spänstiga löparen maxa för att komma undan från den långa löparen med de spikraka benen, i ett desperat försök att bli ensam på bilden. Hon lyckas sådär. Och sen springer han om och försvinner i fjärran.

Strax efter den misslyckade photoshooten, med långa ben och utan slott, håller jag på crasha ett bröllop. Med fem centimeters marginal hinner jag väja för bruden och passerar smidigt mellan henne och tärnan. I det tysta hoppas jag att fotografen som precis missade slottet råkat vara på alerten, för den här bilden hade varit grym. Men det blev tyvärr inget med det.

 

Vid 12 kilometer har jag tappat alla löpare. Jag ligger ensam långt efter snabbisarna, och före de där vanliga människorna som ändå visade sig finnas.

Att uppbringa fart i sin ensamhet är mentalt tufft. Ingen att jaga. Ingen som drar. Ingen som stressar en i nacken. Jag tappar fokus.

Försöker hålla mig under 4:35-fart men det blir svårare och svårare. Speciellt som vi kommit in i ett parti med motvind. Jag har inget att sätta emot, men hoppet tänds när jag hör ett par fötter närma sig bakifrån. Måtte det vara en bredaxlad kille i 4:35-fart.

Det är det inte men det spelar ingen roll. Han ligger ändå bakom och glassar. I ett par kilometer innan han bara sticker. Jag muttrar i mungipan. Jämställdhet i all ära men det hade varit najs med en gentleman som la sig före och drog nångång!

Den här mannen ser jag inte skymten av mer, men långt där framme ser jag den långa killen med de raka benen. Han som hållit undan i 12 kilometer men nu plötsligt finns inom räckhåll. Autopiloten Anna, go find it!

Med hjälp av Fredrik och övrig hejarklack den sista biten in mot mål lyckas jag komma i fatt honom och gasa om. Räknar ner (det har jag förvisso gjort sen kilometer tre) och tuggar mig sakta mot mål.

På målrakan, såklart fotograferad, blir jag omspurtad och förnedrad med två sekunder. Ett scenario som känns otrevligt bekant.

Men skitsamma. 1:35:20 och jag är toknöjd. Visste inte alls vad jag hade i mig och med tanke på trötta ben hade jag inte några högre förväntningar.

Halvmarathon alltså. Hade glömt att det var en jobbig distans. Och dessutom: säg aldrig till en Malmöbo att Kalmar är platt! Varje tunnelundergång är ju ett eget Mount Everest.

Tack Högby IF för fint arrangemang. Välmarkerat och bra fixat! Hade önskat ett par kompletterande bajamajor i starten bara….

Aktuellt

Semester!

Man tänker sig att det hade varit trevligt att inleda semestern med ett glas bubbel på uteservering. Eller åtminstone en kaffe. Eller en rejäl långpanna. Fast jag städar toaletten…

Anledningen är att vi åker norrut i morgon. Via en omväg till Kalmar Malkars halvmarathon styr vi sedan kosan till Umeå. Allt behöver vara packat ikväll och i vanlig ordning ligger jag efter. För att jag prioriterat sällskapslöpningar, bad i havet och sommarfest med kollegorna. Helt normalt, vem hade velat prioritera annorlunda liksom?

Anyway. Nu står jag här med skurborsten i ena handen och packlistan i den andra. På fötter som känns konstiga och med stela vader. Att löpvila gör konstigheter med kroppen. Eller så är det den sedvanliga inbillningssjukan inför lopp. Eller kanske det faktum att jag tog i lite för mycket på spinningen igår trots att avsikten var att fejka i instruktörssadeln?

Oavsett. Semester utan semesterfeeling it is. Hoppas det löser sig längre fram! Och halvmarathon sa ni… hur gör man ens?