Jag har ett tufft pass på schemat, 32 km varav 4×5 km i marafart. Så får jag frågan om jag vill sällskapsspringa 25 km…

Vacklar. Ska man följa planen eller vara social? Se erbjudandet som en chans att slippa det där jobbiga och njuta runt istället?

Skriver vad jag hade tänkt men låter påskina att jag kan tänka om. Överlåter beslutet åt nån annan liksom. Men alltså, de är lättflörtade och svarar snällt att de hänger på mitt pass. Så ja, det blir maraintervaller ändå. Fast i Lomma! Och med bästa sällskap!

Att väva in 5-kilometersintervaller i ett långpass är värsta tricket om man vill springa långt utan att märka det. Vi betar av en intervall i taget och plötsligt har vi sprungit 27 kilometer. Bara fem kilometer mysjogg kvar!

Jag vet inte vad jag tankat benen med men de är fjäderlätta. Springer nästan 15 sek snabbare per kilometer än på samma pass förra året. Och upplever mig inte i närheten så trött efteråt som jag verkade vara då…

En bra känsla inför de två marathon som väntar i september.

Ur ett socialt perspektiv kanske inte maraintervaller är det bästa, det är inte som att vi orkar prata under intervallerna. Men under uppvärmning, återhämtningskilometrar och nerjogg hinner vi avhandla allt möjligt. Som varför den ekologiska ikaffet smakar blomvatten och hur man får tvål och vatten på en offentlig toalett utan att starta handtorken…

Vi hinner också duscha i en utomhusdusch och prova badkvaliteten vid Lommas nya T-brygga.

Sällskapslöpning och kvalitetspass behöver verkligen inte utesluta varandra! Tack Malin och Andreas för en höjdarlördag!

Alla pratar zon 2. Det är det hetaste heta. Lugna pass för att bygga distans och uthållighet, utan att slita. Det låter ju vettigt. Tills man låter Garmin definiera zonen…

Jag läser om folk som tränar i zon 2 och tycker det är omöjligt att springa tillräckligt sakta. Hur de till och med måste gå ibland, för att pulsen inte ska överstiga de 70% av maxpuls som klockan säger är taket för zon 2.  Jag kliar mig i huvudet och undrar vad det är för träning, när man liksom måste tassa på stället för att hålla nere pulsen? Kan jag verkligen bli en bra löpare av det? Jag är tveksam och därför låter jag bli. Vill inte slösa ett pass på att gågga utan springer mina distanspass på känsla.  Och tänker att zon 2-guden kommer att straffa mig med löparknä, benhinneinflammation och stressfraktur i lårbenshalsen. Samtidigt.

Men en dag får jag ett infall. Jag ska ge det en chans…

Programmerar Garmin till 60 minuter i zon 2. Zon 2 är 60-70% av den maxpuls Garmin tror att jag har (och som faktiskt ska visa sig stämma rätt så bra med vad Aktivitus-testen senare visar).  Den övre pulsgränsen jag har att förhålla mig till är alltså 123.  Let’s do this.

Det blir som befarat. Jag springer mig själv på fotknölarna i ett desperat försök att inte använda någon kraft och därmed få upp pulsen för högt. Istället för en njutbar löpstund på en av sommarens finaste kvällar svär jag åt det orimliga i att springa utan att lyfta fötterna. Vad ska det här ens ge mig? Jag skrotar zon 2 efter ett ynka försök och laddar upp med frågor till Andreas på Aktivitus dagen efter. ”Är det här verkligen meningen….?”

Efter mina tester på Aktivitus löpband står det klart att min övre gräns på zon 2 inte alls ligger på 70% av maxpuls. Med detta test i ryggen får jag tvärtom ligga upp till 152 slag/minut och nästan trettio slag högre än Garmin. Jag kan med gott samvete sträcka ut benen och sluta snubbla omkring på mina egna fötter. Underbart.

Sen tänker jag på alla som följer Garmin slaviskt. Som börjar gå i sina löppass för att hålla nere pulsen till ett värde som kanske inte alls är rätt värde. Bara för att man litar blint på en klocka.

En klocka som dessutom gav mig beröm för min vilodag igår. Bara fyra timmar efter mitt tröskelpass…

Anyway. Tränar du i zon 2 och hur upplever du känslan?

Det har gått ett par veckor sedan vår vandring längs Isälvsleden, och det utlovade inlägget från dag 2 föll i glömska. Tills någon påminde mig. Så here goes. Fortsättningen på vår tvådagarsvandring.  Vill du läsa del 1 först hittar du inlägget här!

Att tälta vid ett vindskydd underlättar massor när det regnar. Det är underbart att preppa kvällsmaten under tak och slippa sitta dubbelvikt i ett tält hela kvällen. När vi vaknar dag 2 behöver vi inte heller sitta på en blöt stubbe och äta frukost utan kan breda ut oss på vindskyddets alla bänkar. Vindskydd är dock inget som växer på träd under vandringens andra dag. När vi ätit morgongröten och beger oss vidare behöver vi därför förlita oss på fint väder…

Om dag 1 kryddades med båtfärd, spännande natur och brända trädstammar, är dag 2 mer en vandring i vanlig svensk skog. Det är vackert såklart, men inget vi inte upplevt förr. Med ett undantag. Älghuvudet som är uppspänt på en trädstam…. Lite småäckligt sådär.

Det är mestadels lättvandrade stigar och grusväg. Jag hade verkligen älskat att springa här. Att vara i naturen utan att behöva fokusera på varenda fotsteg är det bästa. Nu när vi går spelar det mindre roll, men det är alltid skönt att kilometerna tickar på lite. Speciellt som det har börjat regna igen!

Fötterna är redan blöta efter att leden tagit oss ut på en åker med väldigt högt gräs. Det är förresten inte bara fötterna som är blöta, det är allt söder om låren. Skitsamma, snart ska allt vara blött. Vi ska ta oss över Hjuksån. På en bro med minimal vägren och bilar som kör superfort. Jag stannar och trycker mig mot räcket när bilarna swishar förbi och stänker vatten all over the place. Rädd för att bli blöt och ännu räddare för att bli potatismos.

Vi överlever och masar oss upp på en utsiktsplats trots att utsikten är lite dold i regnet. Knatar vidare längs leden som fortsatt är väldigt bra markerad. Det är bara vid ett tillfälle vi håller på hamna fel. Fredrik som känner sånt på sig dubbelkollar såklart med kartan. Själv hade jag snällt promenerat vidare enligt skylten och hamnat vilse. Men jag har andra fina egenskaper…

Problemet uppstår när mat-och sovklockan ringer för mat på en sträcka helt utan vindskydd. Förmiddagsfikat löser vi på trappen (på norrländska: bron) till en klubblokal i Hällnäs. Vattnet har redan trängt in genom regnkläderna och vi byter om till torrt med vetskapen att allt blir blött så fort vi sätter på regnkläderna igen.

Lunchen blir mer primitiv och en gran är det bästa vindskydd vi kan uppbringa. Men det börjar avta nu, och snart ska vi få möta solens strålar igen! Hinna torka upp innan bilresan hem.

Det börjar göra ont lite här och där och vi börjar längta efter att komma fram. Marscherar på i bra fart och plötsligt uppenbarar sig bilen i fjärran. Vi är tillbaka i Vindeln. Och som siffernörd är jag rätt nöjd med jämnheten i  resultatet:

Dag 1: 28,4 km – 490 höjdmeter
Dag 2: 28,4 km – 491 höjdmeter

För dig som gillar att springa långt är sträckan Åmsele-Vindeln den första delen i Tvåälvsloppet 85 km som går av stapeln den 5 oktober. Målgång vid Granö Beckasin i Granö. Det hade nog varit ett coolt lopp att springa….

Fredrik sitter och tittar på mina siffror efter dagens långpass i 28 graders värme. Konstaterar att jag hållit jämna och fina watt, men att de ökat lite efter kilometer 30….

Jag säger att det beror på att jag fick feeling. Kände mig odödlig med osinlig studs i mina ben. Han tittar på mig med konstiga ögon och säger de ännu inte så bevingade orden ”De andra löparna måste hata dig”.

Han utgår från sin egen erfarenhet av långpass, och känslan efter 30 kilometer. Stapplande ömma ben och känslan att bara vilja sluta. Han föreställer sig det hemska i att i detta läge råka ut för en klämkäck studsboll . Som tycker att varmt är skönt, och alltså lyckas få feeling när det enda rimliga är att vara trött. Han förstår inte alls hur man kan känna sig studsig i en hetta som förvandlat vem som helst till en blöt fläck. Jag förstår inte riktig heller. För de första fem kilometrarna är jättejobbiga. Vätskevästen tung och benen ännu tyngre. Tror inte jag ska överleva mina 30 kilometer men sen händer något. Det är som systemet anpassar sig till temperaturen. Som alla motorer vevar igång och traktorn startar.

Jag njuter i värmen, med vetskapen om att rundan kommer att avslutas på brygga 5, och sen rätt ner i vattnet. Då har jag inte kommit på min bästa idé än. Den som uppenbarar sig efter 22 kilometer. Ringer dottern och frågar om hon vill glassdejta om fyra kilometer. Hon är på väg på cykel till Västra Hamnen men gör en tvärvändning vid blotta tanken på glass. Tur och retur får hon 8 kilometers omväg för den där glassen men hon tycker ändå det var värt.

Kanske var det min spontanta glassdejt och en kvarts guldkant med dotter som spruttade igång benen inför sista biten till badet.  Ingen kan väl hata mig för det?