Aktuellt

Två brutna ben i en fot

Jag trotsar förmaningarna i fast förvissning om att Icebugs klarar allt. Springer över isfläckar, frusen sludd och hårt packad snö. Så trampar jag på ett bananskal och faller. I förnedring framför Umeås samlade lördagsflanörer kraschlandar jag med foten i en mindre fancy vinkel. Skriker.

Ett par timmar senare har jag provat Umeås akutvård, sagt hej till två nya frakturer och ställt in hela vårens löpning.

Ibland är allt bara väldigt onödigt…

Som tur är det första april och då är ju inget sant. Så jag springer vidare i morgon. Men undviker bananskalen…

Aktuellt

Icebugångest

Idag har jag kolhydratladdat mig igenom Umeås lunch- och fikautbud. Det var magiskt. Nu laddar jag för morgonlöpning i gnistrande snö och strålande sol. Fantastiskt kan tyckas. Om det inte vore för skorna…


Mina Icebugs är såklart i sportstugan, så det är dotterns lite oskönare modell som ska se till att jag håller mig på benen. Med den oundvikliga konsekvensen av en smärtande lilltånagel och lite allmänt ont.

Inför morgonen kluvna känslor alltså. Löparpirr och skoskavsångest.

Men bättre det än löparångest och skoskavspirr. Eller nått.

Aktuellt

En nummerlapp!

Idag lyckades jag för första gången hämta en nummerlapp på Löplabbet utan att shoppa något. Det måste vara själva definitionen på kristider. Eller följden av att jag precis sprättat bort 2800 kronor hos tandläkaren…

Anyway. Det står en tvåa efter mitt nummer. Det är för att jag bytte ner mig från 60 K till stafettens andrasträcka. Och därmed halverade antalet kilometer och slapp både sandstrand och klappersten. En vinstlott kan tyckas, men är ändå lite avis på Ann-Elise som tar första sträckan.

För hon får springa GENOM ett tåg. Hur fancy är inte det! Dessutom vet hon när starten går och kan glassa i solen (för det är väl alltid sol på ÖST???) till jag går i mål.

Jag å andra sidan har ingen aning om vilken tid jag tar över stafettpinnen, och beroende på hur splittrat startfältet blir kanske jag får springa typ helt själv…

Plus att jag behöver gå och vara nervös hela förmiddagen!

VIlken sträcka hade du valt?

Aktuellt

30 K efter jobbet

Pga isgata i Umeå till helgen vågar jag inte spara veckans långpass dit. Jag får tänka om, springflexa och sticka ut efter jobbet. Med den sprillans nya sommartiden har jag nästan en timme till godo på ljuset när jag kommer hem kl 19. Långpass mitt i veckan alltså, nu börjar det banne mig lukta vår!

På 30 kilometer lyckas jag skramla ihop 69 höjdmeter, att jämföra med 400 höjdmeter på 10 km på bergspasset. Då har jag ändå passerat Malmös eget Mount Everest, backen vid brofästet…

För att vara en cityrunda är sträckan förvånansvärt trailig. Störigt lerig till och med.  Och jag som har mina nästan helt nya lila skor på mig. Som efter en runda i lervälling och djupt vatten numera är bruna. Kan man reklammera ordet ”strandäng”? Det är faktiskt mer en strandbassäng…

När jag kommer hem är benen trötta. Jag får kaffe och middag serverad, precis som på träningsläger. Men sen ska det visst diskas. Och jag känner när jag står med mina bultande ben, att det är DISKEN som är skillnaden. Som gör att man inte alls kan träna på lika mycket hemma som på länger.

Jäkla disk. Jag vill bara sitta still.