Tanken var återhämtningscykling till Tomatens hus  för den traditionsenliga tomatpajen. Det blev något helt annat…

När jag kollade väderprognosen för någon dag sedan såg det ut att bli med-och sidvind. Sen hände något, och jag vill reklamera hela SMHI.

Cruisar ut ur stan i den enda medvind som dagen ska erbjuda. Därefter återstår 55 km av motvind, svordomar, snor och dåligt humör.

Jag var skadad under somrarna 2019 och 2020. Då cyklade jag så mycket att jag nästan blev cyklist. Jag var stark i backarna och Fredrik hade inte en chans. Jag trivdes med den känslan. Att det jag var jag som vände mig om och undrade var han blev av. Att det var han som hade tungan på hjulet. Jag levde på gamla meriter under 2021 och 2022. Förra året kände jag att han började komma i kapp…

Idag är läget annorlunda. Medan jag brottas med negativa tankar och blir galen på min extrema snorproduktion i blåsten, rullar han oberörd vid sidan om.

Vinden är ogenomtränglig när den kommer framifrån, men nästan ännu värre när den kommer från sidan. Jag kastas i sidled och får parera varje vindpust. Mannen bredvid rullar oberörd. Rubbas inte en millimeter av vinden. Han vet ingenting om sjuklig snorproduktion som gör att näsan inte går att andas igenom. Jag behöver snyta mig men att snyta sig i kuling är en chansning av rang, där sannolikheten att få snor all over the place är 100%

I utkanten av Billeberga får jag nog. Trycker på paus och sätter ner foten. Jag behöver energi. Jag behöver snyta mig i lä. Och jag behöver ladda om. Då säger han något om att det går sakta…

Trots att det rimliga hade varit att ta närmsta vägen kan jag inte motstå tvångstanken att ta mig uppför Rönneberga backe. Halva backen borde dessutom ha lite medvind. Trodde jag. Tills jag inser att vägen ligger i lä bakom en bondgård och att jag inte alls får blåsa upp för backen som planerat. En selfie på toppen och sen har han mage att säga att vi är sena till lunchdejten. Typ en halvtimme. Han säger att jag ska cykla före medan han messar dottern. Känner mig skyldig och kränkt på samma gång. Blir dessutom otroligt irriterad när jag behöver trampa för att komma nerför. Mannen med 30 fler kilo på kroppen rullar som en kanonkula och det är då jag bestämmer mig: jag ska äta upp mig! Eller sälja min cykel…

Till tomatpajen kommer jag arg och snorig, men allt är snabbt glömt och förlåtet. Utom snoret. Det kräver sin tvättrutin på restaurangens toalett innan jag är redo att sätta tänderna i pajen.

Och ja, den var precis lika god som alla år. Men jag hade behövt några bitar till av citronpajen om jag ska fixa mitt 30 kilosmål innan cykelsäsongen är över…

Gubbklubben. Lördagsturen. Kärt barn har många namn. Men vi snackar springande män i sina bästa år, med eller utan skador, och en hund. Jag är med så ofta jag kan, vilket har visat sig inte vara särskilt ofta alls. Men idag stod stjärnorna rätt…

På mitt schema står 34 kilometer varav 15 kilometer ska gå i marathonfart + 10 sek/kilometer. Jag föreslår att jag hänger på gubbarna för 15 kilometers uppvärmning och sen fortsätter i min ensamhet. För att jag ändå inte orkar prata i den farten.

Svaret kommer som som en blixt:

”Anfäktar och anamma! Det låter lite som att du underskattar gubbarna!”  

Och det var naturligtvis inte meningen. Tänkte mest att jag inte var så social och att de kanske inte ville springa 34 kilometer. Men såklart: Gubbarna ska med!

Ungefärt parallellt på tidslinjen får jag frågan från Andreas, på utflykt i den stora staden. ”Händer det inget kul i Malmö på morgonkvisten?” Han vill springa 10-15 kilometer och jag erbjuder honom 34. Han nappar. Killar är sjukt lättlurade.

8:30 är vi redo och gänget består av:
1. Erik som ska springa 4 kilometer och sedan återbördas till sitt hem.
2. Andreas, den lättlurade Kävlingebon som förfasas över storstadens brist på buskar, och som dessutom saknar både energi och vätska.
3. Olof som nyligen tappats på blod
4. Fredrik (en annan) med tillhörande hund.

Och så jag. Som dött löpardöden under slöjoggen dit och tycker att vätskevästen väger minst fjorton ton. Det kommer bli bra det här…

Första femton avverkas i ett huj. För de femton efterföljande kilometrarna med fartökning har jag INTE lyckats programmera Garmin att hålla taktpinnen. Garmin har legat nere hela förmiddagen och jag kommer behöva ha koll på kilometertiderna själv. Surt.

Anyway. Det råder oenighet i gruppen om man kan starta en intervall i nerförsbacke och medvind (KAN MAN DET?). Gubbarna är rörarande överens om att så är fallet medan tanten i sällskapet tycker det är fusk. Jag låter mig övertalas, men tänker att jag då måste öka farten för att motsvara känslan jag letar efter. Jättelogiskt i min värld. Men det knorras lite där bak.

Längs stranden i Sibbarp och under den första delen av Ribban har vi vinden i ryggen. Jag klockar snabba kilometertider fast jag vet att det bara är vindens förtjänst. Stundtals ligger Fredrik med hunden framme och drar. Det kan möjligen vara hunden som drar, men oavsett: tempot är perfekt. Åker med. Tills han plötsligt avviker hemåt. Alltså hallå.

Olof ska lämnas på Brygga 5 för bad med familjen. Då har vi sprungit halva intervallen och i min värld är det självklart att byta håll och kriga mot motvinden en stund. När jag vänder på klacken möter jag Andreas som undrar om vi inte ska fortsätta HELA Ribban. Eh, nej. Det är ju fusk….

Med motvinden i ansiktet blir varje steg tvåtusen gånger jobbigare. Jag kämpar för hålla anständig fart men det känns som jag inte ens kommer framåt. Med Öresundsbron i sikte konstaterar jag att graden av upplevd trevlighet vid Broloppet 2025 kommer att vara 100% beroende av vindriktningen. Jag kommer hålla tummarna varje dag för att den blir åt rätt håll!

Vid 30 kilometer stannar jag klockan och lämnar av Andreas vid ställplatsen på Limhamn. Jag har 4 kilometer kvar på passet, men bara 2 kilometer till Brygga 5 och min baddejt med Fredrik (den vanliga). Som tur var har jag glömt husnyckeln hos den andra Fredrik och får en lagom omväg som gör att klockan slår om till 34,00 en meter efter jag är framme.

Check på ett ordentligt bra pass. Med bästa sällskap!

Har dock hört att en av gubbklubbens medlemmar hotat med att stoppa en kettlebell i min vätskeväst till nästa gång…. För sånna här roliga upplägg kommer man visst inte runt med ostraffat!

Att känna någon på Ven har sina fördelar. Man får lift med en mycket liten bil upp för första mördarbacken, och man får springa på stigar som den vanliga turisten inte känner till…

Jag är här för att umgås men passar såklart på att ställa tusen frågor om loppet jag ska springa här senare i höst – Hven Seaside Run. Nu vet jag allt om var starten är, vilka backar jag ska traggla och att platserna på båten är färre än antal startplatser…Vad jag också vet är att upplevelsen kommer att vara bistrare, vinden hårdare och temperaturen mer plågsam. Jag kommer nog inte heller bada…

Men igår alltså. Perfekt väder, perfekt sällskap och helt fantastisk natur! Jag slutar räkna antal gånger jag säger coolt redan efter de första kilometrarna!

Att Skåne är platt gäller inte på Ven. Vi kämpar oss uppför många branta backar men får alltid en härlig utsikt på köpet. Ibland tar vi höger där alla skyltar pekar vänster. Lurar oss ut på hemliga stigar som inte ens finns på kartan. Skakar av oss lemmeltågen av turister och får ön för oss själva för en stund.

Två bad unnar vi oss innan det är dags för mig att ta båten tillbaka. I Landskrona väntar lunchdejt med Fredrik och vänner på Smörtaxens sommarhäng ”Sommartaxen”.

Med två semesterdagar kvar maxar vi allt. Vi får återhämta oss i kontorsstolen nästa vecka!

Jag gillar att göra en sak i taget men idag överraskar jag mig själv med simultankapacitet extra allt. Bollar i luften och flugor på smällen är numera helt gjutna nya inslag i mitt CV. Så här:

Vi har en kyrkoutmaning i löparklubben som gått på lågvarv ett tag. Jag behöver bidra, och jag har 6 kyrkor på rimligt avstånd från Sportstugan. Samtidigt skriker träningsprogrammet till Helsingborg marathon att jag borde springa tusingar. Ett helt gäng dessutom. Men varför välja när man kan göra båda?

Mäter avstånden mellan kyrkorna och skapar ett upplägg i klockan som synkar med geografin. De två första kyrkorna plockar jag under uppvärmningen och därefter väntar: 4 x 1000 meter mellan kyrka 2-3, 4x 1000 meter mellan kyrka 3-4 och 4 x 1000 meter mellan kyrka 4-5.

Det är 90 sekunder gåvila mellan varje tusing, och setvila i form av jogg fram till kyrkan och photoshoot.

Efter femte kyrkan är det  5 km nerjogg till den sista kyrkan, där Fredrik och bilen väntar. Upplägget är värt Nobelpriset minst, och inget borde kunna gå fel.

Håller på dö på uppvärmningen. Det är redan 22 grader och mer ska det bli. Värmen, och det faktum att passet kommer att landa på 23 kilometer, kräver sin vätskeväst, Har du någongång sprungit intervaller i vätskeväst vet du vilken partykiller det är. Det finns ingen chans att känna sig lätt och spänstig man har två tunga bonusbröst på framsidan, varav det ena kluckar och skumpar omkring.

Planen blir att dricka upp så mycket som möjligt i början för att bli mindre framtung. Kyrkor brukar ju ha vattenkranar för fortsatt vätskebalans.

Eftersom jag har både banan och själva passet programmerat i klockan ser jag inte farten på intervallerna. Jag har valt att visa kartan, och tid kvar på intervallen. Därför har jag inte riktigt koll på hur fort jag springer och kanske går jag ut lite väl hårt….

Vid första kyrkan har jag avverkat 4 intervaller och förstår inte hur jag ska lyckas med 8 till. Det är sjukt varmt och jag passar på att ta photoshooten i skuggan. På det igen snäckan, you can do this.

Efter den lilla vilan känns livet lättare i en intervall eller två. Sen börjar jag undra VEM som egentligen kom på den här idén. Temperaturen är uppe i 26 grader och på åkern finns ingen skugga. Konstaterar i en Instastory efter intervall 8 att jag i alla fall har kyrkogården nära om det skulle skita sig.

Dricker ur det sista med förhoppningen att fylla vatten efter den tolfte och sista intervallen. Men alltså, vågar man dricka ur kranen på kyrkogården? Där det står en vattenkanna under. Tänk om det är regnvatten eller ännu värre:  vatten som runnit genom kyrkogården. Vågar inte….

Sista fem kilometerna går jag på tom tank. Tom på energi och tom på vatten. Som tur var sviker inte benen utan tar mig i mål fastän hjärnan sedan länge checkat ut.

Slänger mig på marken framför sjätte kyrkan med en skönt trött känsla i kroppen. Och den enda jag drömmer om är THE DUDE:

Påfylld med kaffe kan jag bara konstatera att dagens pass måste vara själva definitionen av multitasking när det är som bäst!