Alla pratar zon 2. Det är det hetaste heta. Lugna pass för att bygga distans och uthållighet, utan att slita. Det låter ju vettigt. Tills man låter Garmin definiera zonen…

Jag läser om folk som tränar i zon 2 och tycker det är omöjligt att springa tillräckligt sakta. Hur de till och med måste gå ibland, för att pulsen inte ska överstiga de 70% av maxpuls som klockan säger är taket för zon 2.  Jag kliar mig i huvudet och undrar vad det är för träning, när man liksom måste tassa på stället för att hålla nere pulsen? Kan jag verkligen bli en bra löpare av det? Jag är tveksam och därför låter jag bli. Vill inte slösa ett pass på att gågga utan springer mina distanspass på känsla.  Och tänker att zon 2-guden kommer att straffa mig med löparknä, benhinneinflammation och stressfraktur i lårbenshalsen. Samtidigt.

Men en dag får jag ett infall. Jag ska ge det en chans…

Programmerar Garmin till 60 minuter i zon 2. Zon 2 är 60-70% av den maxpuls Garmin tror att jag har (och som faktiskt ska visa sig stämma rätt så bra med vad Aktivitus-testen senare visar).  Den övre pulsgränsen jag har att förhålla mig till är alltså 123.  Let’s do this.

Det blir som befarat. Jag springer mig själv på fotknölarna i ett desperat försök att inte använda någon kraft och därmed få upp pulsen för högt. Istället för en njutbar löpstund på en av sommarens finaste kvällar svär jag åt det orimliga i att springa utan att lyfta fötterna. Vad ska det här ens ge mig? Jag skrotar zon 2 efter ett ynka försök och laddar upp med frågor till Andreas på Aktivitus dagen efter. ”Är det här verkligen meningen….?”

Efter mina tester på Aktivitus löpband står det klart att min övre gräns på zon 2 inte alls ligger på 70% av maxpuls. Med detta test i ryggen får jag tvärtom ligga upp till 152 slag/minut och nästan trettio slag högre än Garmin. Jag kan med gott samvete sträcka ut benen och sluta snubbla omkring på mina egna fötter. Underbart.

Sen tänker jag på alla som följer Garmin slaviskt. Som börjar gå i sina löppass för att hålla nere pulsen till ett värde som kanske inte alls är rätt värde. Bara för att man litar blint på en klocka.

En klocka som dessutom gav mig beröm för min vilodag igår. Bara fyra timmar efter mitt tröskelpass…

Anyway. Tränar du i zon 2 och hur upplever du känslan?

Det har gått ett par veckor sedan vår vandring längs Isälvsleden, och det utlovade inlägget från dag 2 föll i glömska. Tills någon påminde mig. Så here goes. Fortsättningen på vår tvådagarsvandring.  Vill du läsa del 1 först hittar du inlägget här!

Att tälta vid ett vindskydd underlättar massor när det regnar. Det är underbart att preppa kvällsmaten under tak och slippa sitta dubbelvikt i ett tält hela kvällen. När vi vaknar dag 2 behöver vi inte heller sitta på en blöt stubbe och äta frukost utan kan breda ut oss på vindskyddets alla bänkar. Vindskydd är dock inget som växer på träd under vandringens andra dag. När vi ätit morgongröten och beger oss vidare behöver vi därför förlita oss på fint väder…

Om dag 1 kryddades med båtfärd, spännande natur och brända trädstammar, är dag 2 mer en vandring i vanlig svensk skog. Det är vackert såklart, men inget vi inte upplevt förr. Med ett undantag. Älghuvudet som är uppspänt på en trädstam…. Lite småäckligt sådär.

Det är mestadels lättvandrade stigar och grusväg. Jag hade verkligen älskat att springa här. Att vara i naturen utan att behöva fokusera på varenda fotsteg är det bästa. Nu när vi går spelar det mindre roll, men det är alltid skönt att kilometerna tickar på lite. Speciellt som det har börjat regna igen!

Fötterna är redan blöta efter att leden tagit oss ut på en åker med väldigt högt gräs. Det är förresten inte bara fötterna som är blöta, det är allt söder om låren. Skitsamma, snart ska allt vara blött. Vi ska ta oss över Hjuksån. På en bro med minimal vägren och bilar som kör superfort. Jag stannar och trycker mig mot räcket när bilarna swishar förbi och stänker vatten all over the place. Rädd för att bli blöt och ännu räddare för att bli potatismos.

Vi överlever och masar oss upp på en utsiktsplats trots att utsikten är lite dold i regnet. Knatar vidare längs leden som fortsatt är väldigt bra markerad. Det är bara vid ett tillfälle vi håller på hamna fel. Fredrik som känner sånt på sig dubbelkollar såklart med kartan. Själv hade jag snällt promenerat vidare enligt skylten och hamnat vilse. Men jag har andra fina egenskaper…

Problemet uppstår när mat-och sovklockan ringer för mat på en sträcka helt utan vindskydd. Förmiddagsfikat löser vi på trappen (på norrländska: bron) till en klubblokal i Hällnäs. Vattnet har redan trängt in genom regnkläderna och vi byter om till torrt med vetskapen att allt blir blött så fort vi sätter på regnkläderna igen.

Lunchen blir mer primitiv och en gran är det bästa vindskydd vi kan uppbringa. Men det börjar avta nu, och snart ska vi få möta solens strålar igen! Hinna torka upp innan bilresan hem.

Det börjar göra ont lite här och där och vi börjar längta efter att komma fram. Marscherar på i bra fart och plötsligt uppenbarar sig bilen i fjärran. Vi är tillbaka i Vindeln. Och som siffernörd är jag rätt nöjd med jämnheten i  resultatet:

Dag 1: 28,4 km – 490 höjdmeter
Dag 2: 28,4 km – 491 höjdmeter

För dig som gillar att springa långt är sträckan Åmsele-Vindeln den första delen i Tvåälvsloppet 85 km som går av stapeln den 5 oktober. Målgång vid Granö Beckasin i Granö. Det hade nog varit ett coolt lopp att springa….

Fredrik sitter och tittar på mina siffror efter dagens långpass i 28 graders värme. Konstaterar att jag hållit jämna och fina watt, men att de ökat lite efter kilometer 30….

Jag säger att det beror på att jag fick feeling. Kände mig odödlig med osinlig studs i mina ben. Han tittar på mig med konstiga ögon och säger de ännu inte så bevingade orden ”De andra löparna måste hata dig”.

Han utgår från sin egen erfarenhet av långpass, och känslan efter 30 kilometer. Stapplande ömma ben och känslan att bara vilja sluta. Han föreställer sig det hemska i att i detta läge råka ut för en klämkäck studsboll . Som tycker att varmt är skönt, och alltså lyckas få feeling när det enda rimliga är att vara trött. Han förstår inte alls hur man kan känna sig studsig i en hetta som förvandlat vem som helst till en blöt fläck. Jag förstår inte riktig heller. För de första fem kilometrarna är jättejobbiga. Vätskevästen tung och benen ännu tyngre. Tror inte jag ska överleva mina 30 kilometer men sen händer något. Det är som systemet anpassar sig till temperaturen. Som alla motorer vevar igång och traktorn startar.

Jag njuter i värmen, med vetskapen om att rundan kommer att avslutas på brygga 5, och sen rätt ner i vattnet. Då har jag inte kommit på min bästa idé än. Den som uppenbarar sig efter 22 kilometer. Ringer dottern och frågar om hon vill glassdejta om fyra kilometer. Hon är på väg på cykel till Västra Hamnen men gör en tvärvändning vid blotta tanken på glass. Tur och retur får hon 8 kilometers omväg för den där glassen men hon tycker ändå det var värt.

Kanske var det min spontanta glassdejt och en kvarts guldkant med dotter som spruttade igång benen inför sista biten till badet.  Ingen kan väl hata mig för det?

Jag som aldrig vinner något gick och vann ett tröskel- och VO2max-test hos Aktivitus. En lite läskig vinst med tanke på jobbet som skulle utföras… Och idag var dagen inne!

Är nervös hela dagen. Nervös för att det ska bli jobbigt, men lika mycket för det är ett löpband involverat. Något jag springer på max två gånger per år. Jag vill liksom inte ramla av. Dels för att det gör ont och dels för att det skulle vara sjukt pinsamt.

Anyway. Jag läser mitt blogginlägg från senast det begav sig. Det var 2015.  Hur skulle resultaten ha påverkats av att tant blivit ännu mera tant? Snart vet jag svaret.

Vi börjar med tröskeltestet. Jag har läst i blogginlägget att det ska vara helt ok, och hoppas att det ska stämma. Börjar lugnt och fint från start,  9 km/h, och sedan ökas hastigheten med 1 km/h var fjärde minut. Försöker omvandla km/h till min/km men hjärnkapaciteten är inte med mig. Jag har fullt sjå med att hålla mig på bandet. En fot hyfsat framför den andra. Inte i sidled och få tvärstopp på kanten….

I varje hastighet får jag uppskatta ansträngningsgrad. Som belöning får jag därefter ett stick i fingret och en droppe blod mindre i kroppen. Att uppskatta ansträngningen är det svåraste på hela testet. Hur vet jag om det är lätt, ganska lätt, hyfsat lätt, eller rätt så lätt…? Finns det ett rätt och fel. Står han och skrattar åt mig när jag säger att det är lätt fast mitt blod säger att det är inte alls lätt?

Det är i alla fall olika grader av lätt och okej ganska länge. Tills den sista ökningen upp till 14 km/h. Det är 4:17-fart har jag lyckats räkna ut när jag kom hem. Då blir det plötsligt jättejobbigt och jag känner syran smyga sig på i mina ben. Han låter mig hållas där ganska  länge innan jag äntligen får stanna.  Check på första testet. Nu väntar det andra. Det med masken. Och ett visst mått av klaustrofobi.

Jag ber om en bild med mask. Så ni får se precis hur snygg jag kan bli med rätt accessoarer. Bara kolla:

I VO2-maxtestet är farten konstant, 12,5 km/h. Första minuten utan lutning och därefter ökar lutningen med 2% för varje minut. Jag vet inte om det är en nackdel att jag har läst rapporten från förra gången. För det ska liksom visa sig att jag känner mig klar när jag når dit jag nådde då. Att jag kanske låter bli att kräma ut det där sista för att jag vet hur länge jag höll på sist. Till nästa gång ska jag ha glömt och förträngt mitt resultat och ABSOLUT inte läsa det här inlägget! Note to self.

Anyway. Jag når upp till 10% lutning, kämpar mig kvar ett tag, men sen är det slut. Får behålla masken på ett tag innan de sista provet görs. Sen är det ett par minuters rafflande spänning i väntan på resultatet.

Här är mina nya värden (att jämföra med 9 år gamla i parentes).

Aerob Tröskel/FatMax: 5:10-fart (5:00-fart )
Anaerob Tröskel: 4:30-fart (4:15-fart )

Så ja, det har gått utför för tant. Fast att ha ett VO2-max som är ”superior” i min åldersklass känns ändå bra. Även om värdet dalat en del sen sist. Den där åldern är svår att fightas mot….

Summan av kardemumman:

Jag tycker det var superspännande att få mina egna värden för olika träningszoner, för att veta var jag ska ligga i de olika kvalitetspass jag kör. Tycker också det var jättecoolt att jag genom att gå på känsla har kommit fram till på pricken samma farter för mina olika trösklar som testet visade.  En bra bekräftelse på att jag har legat rätt.

Passade även på att fråga en del kring zon 2-träning som har förbryllat mig en del senaste tiden. Nu har jag fått klarhet i allt. Och slipper springa omkring supersakta och trampa mig själv på fotknölarna. Ett helt inlägg om zon 2, min tidigare förvirring, mitt försök att springa jättesakta i onödan kommer inom kort. Håll till godo.

Till er som är nyfikna på eran egen tröskelpuls, tröskelfart, vO2-max eller något helt annat spännande, tveka inte att boka in er för test. Jag är supertaggad att dra nytta av alla tips och se om jag kan träna lite mer effektivt framåt. Kanske våga mig på lite kortare och hårdare också….   Så kanske jag kan slå åldern nästa gång….