Skåneleden 2020

Vår Skåneleden-utmaning som påbörjades sommaren 2020 har legat i träda ett tag. Men idag var det dags för två lättsprungna etapper!

Etapp: SL6 Österslöv-Norra Lingenäset (11,8km) samt Norra Lingenäset-Kristianstad (11,1 km).

Hur: Tåg till Kristianstad och buss 550 mot Arkelstorp. Löpning till Kristianstad och sen tåg hem.

Svårighetsgrad: Plättlätt. Platt hela vägen. Första etappen nästan uteslutande asfalt. Andra etappen snälla stigar!

Första etappen mot Norra Lingenäset kan enklast beskrivas med asfalt. Rakt fram och utan svängar. Det är min paradgren, men det är också här vi är som ojämnast i vår löpning. Jag springer lite fram- och tillbaka och när jag tänker efter är vi inte särskilt sociala på vår gemensamma utflykt…

Vi bockar inte bara Skåneled idag. Vi plockar också kyrkor i löparklubbens Kyrkutmaning. Den första tog vi innan start i Österslöv, men det är den andra som ska visa sig lite mer överraskande…. Näsby kyrka med inslag av kebab…

Men det var en utsvävning. Ett par hundra meters detour från själva leden. Men kanske värt om man är hungrig eller kyrkointresserad…

Efter att ha passerat Näsby springer vi ut på åkrarna ett tag innan vi mår etappmålet. En lättsprungen etapp som nog för bäst löpande. Tänker att all asfalterad cykelväg hade blivit långtråkig i gående. Det tar ju liksom dubbelt så lång tid…

Efterföljande etapp mellan Norra Lingenäset och Kristianstad ska bli en mer omväxlande historia. Vi börjar med ett parti supermysig skog som är dekorerad med vättar, sniglar och diverse annat sött.

Stigarna är underbara och det är en fröjd att springa här. Det är inte förrän vi leds in i en dåligt uppmärkt kohage som det blir trist. Leden avviker från Skåneledens karta och plötsligt befinner vi oss bland mataffärer, rondeller och tunnelundergångar.

Men det är ett kort avsnitt. Strax efter leds vi ut på Linnérundan som är en fin men lång avslutning på etappen.

11,8 + 11,1 = 26,5 km. Logisk matematik. I alla fall på min klocka. Men då sprang jag ju lite runtrunt. Men även Fredrik fick bra mycket längre än utlovat, ca 25 km.

Vi ramlar in på stationen 4 minuter innan avgång och hinner därför inte botanisera i Kristianstads lunch och kaffeutbud. Om vi hade hunnit hade vi testat Smaca, men det överlåter vi åt någon annan. Återkom gärna med recension…

Vandringens tredje dag ska visa sig bli vattenlös och vattenfylld på samma gång. Ont om vatten i flaskorna men desto mer från ovan!

Sista biten mellan Glimåkra och Osby är betydligt mer lättvandrad än de två tidigare dagarna. Det är nästan bara grusvägar och större stigar. Vi höjer promenadhastigheten till aldrig skådade höjder och hinner hela 10 kilometer innan första kafferasten. Då har vi ändå hunnit titta på gården i Bosarp och läst historen om hittebarnet som visade sig vara ett troll…

Vi har inte orkat ta den 1,2 kilometer långa omvägen tillbaka till friluftsbadet för vatten, utan fått välja mellan kaffe eller vatten. Ja ni fattar. Det blev kaffe. Därför är vi lite torra i halsen.

I övrigt slipper vi vara torra. Idag är dagen det ska regna. Fast bara skurar. In i det sista försöker vi undvika plocka upp regnjackan och ta skydd under träd. Det går så där. Regnet strilar ner i nacken och jag får låna Fredriks keps och sätta den bakochfram. Har sällan känt mig så cool…

Men det håller inte hela vägen. Till sist åker kläderna på och Fredrik blir gnällig. Så som han blir när han blir överkokt. För att lätta på stämningen börjar vi sjunga sånger. ”Ett gammalt fult och elakt troll” känns lämplig i dessa hoods, men vi kommer inte ihåg hela texten. Medan Fredrik jagar vatten i brunn som inte finns googlar jag sångtexter. Här är den för er som undrar:

Anyway. Leden som hittills passerat öppna fält, hagar, åkerlappar och böljande skog mynnar nu ut vid Osbysjön. Vi har bara någon kilometer kvar till stationen i Osby men innan dess ska vi unna oss en lunch på Paus vid sjökanten.

Paus är det mest fantastiska ställe och beachfeelingen är total. Vi sitter i ett uterum byggt av lastpallar och det är bara en surfingbräda som saknas för den kompletta känslan. Det är en timme till tåget går men i den gigantiska soffan kan vi sträcka ut och ligga raklånga precis så där som man förtjänar efter 83 kilometers vandring.

Ett underbart slut på en fantastisk vandring.

För dag 1 och 2 – läs här och här!

Jag har sovit som en stock på den (säkerligen superdyra) nya madrassen och nu är kroppen redo för en ny dag. Och 31 nya kilometer. Men först gröt.

Det där med påsgröt är tufft när man är gröt-taliban och äter enligt EXAKT samma recept varje dag. Men jag har hittat en som funkar. Om man lägger till salt och hackade paranötter…

Fredrik har valt en annan som har lite mer energi, men det beror endast på tre gånger mer havregryn. Det tar honom en halvtimme att svälja sina 3 dl havregryn i form av en tjock seg massa.

Dag 2 är dagen det inte händer så mycket. Det ser likadant ut som igår. Jag har omotiverat ont i vänster axel och undrar varför. Det visar sig att Fredrik packat både tält och vattenflaskor till vänster och fluffiga sovsäckar till höger. Jag har slagsida.

Till förmiddagskaffet inser vi att det inte finns en enda grej i skafferipåsen som vi är sugna på. Bars i all ära men allt smakar sött och vi vill bara ha ostmackor. Och leden passerar ingen civilisation! Digestivekex med torrostade nötter får duga.

Två timmar gjorda av dagens åtta och vi får ta till sommarpratarknepet igen. Marie Agerhäll känns hoppfullt. En komiker ska nog kunna hålla liv i oss. Men riksbankschef Stefan Ingves alltså… känns inte ryggsäcken ännu tyngre nu?

Fast båda funkar. När huvudet är trött är det skönt att slippa tänka själv. Maries prat är en enda låg nostalgitripp som i ett nafs tar oss ända till lunchen!

Under eftermiddagen börjar muskeln i framsida underben att smärta. Jag blir nervös. Axlar kan göra hur ont de vill, de springer jag ju ändå inte med. Men underben…  Börjar gå konstigt för att avlasta. Och tvingar till mig en superlång vila vid eftermiddagskaffet. Raklång i den grönaste mossa.

Sista biten in mot Glimåkra tänker vi bara på pizza och våfflor. Om möjligheten att en våffelstuga bara ska uppenbara sig. Eller skulle man kunna betala en random tonåring för att åka och hämta en pizza, och komma upp till Trollbackarna där vindskyddet står…?

Det finns inga tonåringar i Glimåkra. Inga våfflor heller. Men en trollskog som man blir lycklig av!

Det är troll på skyltar, stentroll på marken och – enligt skyltarna – även riktiga. Men jag är mest rädd för varg. De ska ju tydligen hänga i krokarna.

Den natten sover vi med kniv i tältet….

För info om utflykten och vandringen dag 1 – läs här!