Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är så himla förvånad och tacksam över vad min konstiga mackapär till kropp mäktar med.
Från att haft ont i höften i 2,5 månad och bara kunnat springa ytterst sparsamt har jag denna veckan kunnat mala kilometer efter kilometer utan en enda känning.
Visste inte om jag skulle våga mig på dagens 4-milare, eller om jag skulle nöja mig med 10 km uppe i bergen. Men ni som känner mig kan förmodligen lista ut vilket det blev…
Första milen kändes otroligt seg. Benen var stolpiga och tempot långsamt. Började fundera på vad jag egentligen gett mig in på.
Glada efter avklarad första mil. Bara tre kvar. Och JA, det är Martina Haag ni ser på bilden!
I Odeleite innan avfärd sätter jag i mig en rätt trist macka. Tur att vi har så färgglada kläder att man kan bli glad ändå!
Längs vägen pallade vi apelsiner och hälsade på får…
Fram till första stoppet på hemresan springer vi i ena skara. Men löpförmågan är väldigt olika bland folket och vi får gå stora delar. Och vänta in. Jag bestämmer mig för att ultra inte är min grej. Det är tråkigt att stå still och vänta hela tiden.
Efter första stoppet sprids gruppen ut lite och vi får börja springa lite mer. Känns fortfarande lite småstappligt. Jag brukar vara trögstartad men idag tar det 29 kilometer innan dieseln går igång. Men då går den å andra sidan igång med besked. Jag känner mig starkast i världen, av mina stappliga ben känns ingenting. Jag vill bara mala och mala, nöta kilometer. Helt plötsligt älskar jag ultra och kan hålla på HUR LÄNGE SOM HELST! (Vän av ordning kommer naturligtvis påpeka att 40 km inte är ultra och det är ju sant. Men vi sprang det i sann ultra-anda med fikastopp och allt)
Framme vid hotellet står gps:en på 39 km. Så det fick bli en extrakrok. 39 kilometer ser ju lite fånigt ut på funbeat…
Vi kyler benen och äter. Fem timmar senare äter jag fortfarande…
