När jag springer långt brukar det gå lugnt och städat till. Idag såg Team Stockholm marathon till att jag fick testa nytt. Så här:
Mellan varje intervall 2,5 min jogg
Totalt 20 km. Allt i regn, stundtals modell ösregn. Men det gjorde inget, passet var grymt! Tack TSM för inspo!
Det är inte varje dag man blir omjoggad av Mustafa Mohamed på en löparbana.
Bana alltså. Så roligt! Igår blev det 4*5*40 sek. Galet jobbigt, men inspirerande med alla löpare runtomkring! Någon att jaga, någon att hålla undan för och någon att bli hopplöst ifrånsprungen av.
Bana is the shit. Bygga en i Kävlinge någon?
Det kommer regn längre fram i veckan så vi passar på att maximera solen så länge det går. Därav morgonpromenad istället för yoga i mörk källarlokal.
Det var fler än vi på stranden idag…
Av samma anledning valde vi på shorts och linne till löpningen. Man vet aldrig när man får se dem igen liksom. Och känslan av att springa i bara ben var precis lika ljuvlig som alla andra år. Synd att man ska bli så bländad av sin egen blekhet bara…
Nu väntar crossfit, yoga och middag med amerikanskt tema. Går nog att överleva…
Jag tvekade in i det sista. Med 5 grader, åska, ösregn och vindar på 10 m/s är det lätt att vackla. Så såg jag Daniels kommentar:
Är det någon som skulle ge sig ut i denna torktumlaren så är det väl du? 
Då slutade jag vackla. Kan ju inte förstöra min image för lite regn. Fast “lite” var kanske fel ordval…
Dags att ta tjuren vid hornen och lämna bilens sköna värme…
Med buff OCH keps, jacka OCH regnväst för bästa möjliga skydd mot regnet…
Som tur var gjorde regnet uppehåll precis när jag skulle börja springa. Tutade på lite i början för att få upp värmen innan nästa skur. Med 95% risk för regn vet man liksom vad man har att vänta.
Benen kändes pigga och för en asfalt-löpare som jag var det rena julafton att få komma ut i skogen, bland alla illgröna boklöv. Luktade, sprang och njöt på en och samma gång. Och trampade i blöta pölar förstås. Så att varje sko blev några kilo tyngre. Klaffs klaffs.
Till skillnad från förra året höll jag mig springande i varje uppförsbacke. I någon enstaka nerförbacke tvingades jag dock lägga i bromsen och gå. Leriga stup, med stenar och rötter, lämpar sig inte för löpning när det bara är 11 dagar till Göteborg. Hann dock drutta på rumpan en gång innan jag drog den slutsatsen…
I Björnstorp övergick det lätta duggregnet till skyfall. Fast helt ärligt var det lite skönt. Sådär sjukt att det blir kul.
Som sig bör sprang jag vilse idag igen. Garmin pekade åt höger, Skåneleden (som jag trodde jag skulle följa) pekade åt vänster. Valde vänster. Det var fel.
Blev lite nervös att jag inte skulle hitta vägen till Skrylle. Fortsatte springa samtidigt som jag funderade på hur jag skulle förklara för räddningstjänsten var jag befann mig. Typ: “ jag står här vid ett grönt träd – kan ni hämta mig???”
Efter 19 km ser jag en efterlängtad skylt mot Skryllegården, SKRYLLEGÅRDEN 2 KM står det på den. Känner mig snuvad. Jag måste ha genat. 19 + 2 blir inte 23 km. Pinnar upp för de sista backarna fast besluten om att ta en extrarunda när jag kommit fram. Har man sagt 23 km kan man inte gena sig till 21 km. Så är det.
Fortsätter förbi parkeringen i Skrylle. 1 km till sen vända hem igen. Benen skuttar och är pigga. Gasar om några joggare i spåret som andas mycket tyngre än jag. Känns bra.
Blöt och glad närmar jag mig bilen. Struntar i stretchen, det är för kallt för sånt. Hoppar snabbt in i bilen, sätter stjärtvärmen på max och fiskar upp en Runekaka.
I DID IT! Och mitt pannben har ökat i tjocklek. Snart får jag inte plats i kepsen.
