Så var säsongspremiären avklarad. 10 km trail på grymt trixigt underlag. Förhoppningsvis säsongssämsta på milen och med en förnedrande spurtförlust i slutet. Det där med trail är inte samma sak som asfalt…
Det är något med trail och lopp som är lite komplicerat i min värld. Trail är vacker natur och upplevelse. Lopp ska gå fort och genomförs ofta med tunnelseende. Att parera rötter och stenar samtidigt som det ska gå fort är läskigt. Jag tänker stukade fötter, brutna handleder och skrapsår på näsan. Fegar och blir frånåkt.
På grusvägsavsnitten kan jag jobba mig ifatt men så fort vi hamnar ute i obanad terräng är jag förlorad. Folk studsar fram, smidiga som gaseller. Sista två kilometrarna drar jag en tjej som flåsar som en blåsbälg bakom mig. I varje uppförsbacke tappar hon, i varje nerförsbacke hör jag henne närma sig.
Hade spurten varit i motlut hade jag tagit henne. Nu avslutas loppet i brant nerförsbacke och jag ser bara fartränderna efter henne när hon går om och lämnar mig bakom. När det gäller trail är teknik minst lika viktigt som VO2-max. Och brist på feghet en lika stor framgångsfaktor som uthållighet.
Jag har lite att jobba på.
