Jag visste inte vad jag skulle vänta mig av årets Helsingborg marathon. En tid på 3:30-3:35 skulle kunna vara rimligt med en samarbetande fot. Annars kunde resan lika gärna vara slut efter två kilometer. Och det alternativet lockade inte…
Jag har aldrig sprungit med farthållare tidigare men nu är jag lite sugen på att testa. Det är 3:30-gänget jag funderar på men har svårt att bestämma mig. Tror innerst inne att det är lite väl snabbt. Startar en bit efter ballongerna men kommer i kapp dem tidigt. Ansluter mig och njuter av en behaglig första sträcka längs havet. Men är den FÖR behaglig? Springer och snicksnackar med folk, sånt brukar jag inte orka.
Efter 5-6 km råkar jag glida iväg från gruppen. Inte med avsikt, men benen flyter fint. Kenth the farthållare ropar åt mig att vi ses i mål. Men vi hinner ses mycket innan dess…
Inser snabbt att det är mycket jobbigare att ligga själv än att flyta med i 3:30-gruppen. Väntar in och ansluter. Tempot blir behagligt igen. Att springa med farthållare är verkligen grymt. Det känns nästan som fusk. Jag bara glider med. Dessutom har man hela tiden tre starka killar bredvid sig som peppar, vilket är extra värdefullt på de partier av banan där publikstödet är lite glest. Förutom pepp bistår gänget med information om var nästa vätska kommer, hur långa backarna är och vilken tid vi håller. Jag behöver inte tänka alls. All heder åt farthållarna som för dagen är klädda i ascoola rosa kepsar. Jag som inte ens gillar keps blev ju sugen på en sån!
Jag har en underbar hejarklack längs banan. Fredrik cyklar runt och peppar mig mest överallt. Vänner dyker upp både här och där. Jag känner mig priviligerad. Sån pepp är det inte alltid man har på loppen. Dessutom är Helsingborgarna fantastiska. De hejar, sjunger och tjoar. Som tjej hyfsat långt fram får man dessutom lite bonuspepp som killarna knorrar lite över…
Av foten känner jag inget. Den kändes i starten och under de första två kilometrarna. Sen är kroppen en enda stor adrenalinfabrik och smärtan trollas bort helt magiskt. Senare ska andra krämpor visa sig men än så länge är jag lyckligt ovetande.
I Ramlösa brunnspark når publikstödet nya höjder, vilket party. Med knottror på armarna njuter jag av känslan. Och just där förstår jag varför man springer marathon. Lite senare är jag mer fundersam i frågan.
Passerar halvmaran på 1:42 och känner mig fortfarande pigg. Men det har börjat brännas lite under fötterna. Inget jag lägger någon särskild vikt vid. Marathon ska väl kännas? Känner mig lite törstig och tycker jag får i mig för lite vätska i de korta stoppen. Vid 30 kilometer tar jag ett lite längre promenadstopp för att säkra vätskebalansen. Och där seglar gruppen ifrån mig. Inte mycket, men tillräckligt för att jag inte ska hämta in. Retar mig lite på att jag inte kan dricka i farten men bestämmer mig för att gilla läget. Det är nu loppet börjar. Mitt lopp. Det är bara jag, min känsla och mina tankar som bestämmer utgången.
Jag försöker springa avslappnat men benen har onekligen börjat stumna. Jag har lätt kramp i tårna. Det hindrar mig inte men jag är rädd att det ska bli värre. Några börjar prata målgångs-öl, ett samtalsämne som alltid dyker upp mot slutet av långa lopp. Öl är det sista jag är sugen på. Jag har beställt croissant, latte och RISGRYNSGRÖT! Det kan få vem som helst att orka hela vägen…
Serpentinbacken vid 36 km är inte nådig. Det finns inte mycket spänst kvar i benen, men jag tuggar mig upp. 800 meter senare tröstar publiken med att ”nu är det bara nerför”. Inte mycket till tröst dock, nerför gör ju ont!
Överlever nerförsbacken och kommer ut på den 2.5 km långa raksträckan mot mål. Den är evighetslång, och i år även kryddad med motvind. Tror aldrig jag ska komma fram. Plötsligt ser jag en bekant rygg som jag vill i fatt. Försöker öka men det händer inget. Fredrik peppar men det finns ingen fler växel att lägga in. Personen framför börjar oväntat att gå och trots att min fart är högst måttlig kommer jag allt närmare. Ett par meter innan mållinjen passerar jag och jag tackar som ödmjukast för draghjälpen.
Sluttid: 3.31.27 och Helsingborgspers med exakt en minut. Jag är trött men glad. Och saltig…
Sen börjar det roliga. Vägen till bilen. Sträckan är ca 300 meter men känns längre än hela marathonet jag precis avverkat. Halvvägs får jag kramp. Båda underbenen krampar så att jag blir tvungen att slänga mig i gräset. Fötterna pekar åt alla håll och när jag försöker dra tillbaka dem krampar magmusklerna. Drar ihop hela mig till en köttbulle. Vet inte hur jag ska komma härifrån.
Efter några minuter försöker jag resa mig. Då krampar baksida lår på bägge benen. Slänger mig ner igen. Efter 15 minuter är jag redo att ta mig till bilen där croissanten väntar.
Ett fantastiskt lopp precis som förra året. Ett stort tack till alla som peppat och hejat. Och så klart ett jättetack till arrangörerna för en kanondag. Årets upplaga var minst lika bra som förra och jag är glad att jag valt just detta lopp till att bli min årliga tradition. Nu är det bara 28 gånger kvar tills jag får springa med ALLA 30-ÅREN tröja. Gärna en guldig. Med en rosa bakåframvänd keps till. Det hade suttit perfekt på Anna, 70 jordsnurr…
Helsingborg, vi ses!
(Och om någon undrar över foten, så kommer en statusuppdatering över mina kroppsliga skavanker inom kort…)